Beskedet

Jag hann knappt komma in till jobbet i dag innan ”du ska på samtal med redaktionschefen nu” och sätta sig ner och han ba ”vi river av plåstret på en gång”. 

Cliffhanger. 

Jag fick jobbet. Jag fick det!

Det var snälla ord och ”jag har tyckt att du varit bra sedan du började här” och och och. Jag minns inte längre. Jag blev glad. Glad glad glad. Själaglad. 

Men så kan jag ändå inte känna superglädje. Så många av mina briljanta kollegor, och då menar jag verkligen briljanta, fick inte jobb. De förlorar inte sina jobb men blir inte fast anställda av tidningen. De är fortfarande i bemanningsföretaget där jag och många andra har varit i många år, men har ingen fast position. Mer vikarie än i dag. Mer osäkert. Och det suger. De är så värda det. 

Så glädjen blandas med ledsamhet. Och smolk i bägaren och allt. Så himla jobbiga känslor. Jag vill samtidigt skrika ut glädje och eufori men kan inte. För något skaver. 

Men tillåter mig det här och nu i alla fall. Jag fick jobb som det jag jobbar som! Jag fick min plats. Min stol. Den är min. Fast anställd av Sveriges största tidning. Det är ändå värt eufori. Det är det.