torsdag, maj 24, 2018

Jag trodde det var kemiskt

Det var länge sedan nu, men nu är den här igen. Ångesten. Sitter med en oförklarlig ångest tryckande över bröstet och tänker destruktiva tankar som gör det värre och värre och värre. 
Tänker att jag är dålig på jobbet. Tänker på saker jag sagt, andra har sagt. Tänker att jag är fem kilo tyngre nu än innan jag fick barn och att kläderna stramar och är för korta för små. Tänker att jag har dåligt tålamod med mitt barn och att jag säkert är en dålig mamma som spelar spel på mobilen när han leker ensam på golvet. Tänker på misstag jag har gjort. Tänker att jag är dålig. Dålig på jobbet. Dålig som vän. Dålig som mamma. Och ful. Och ensam. 

Jag trodde först att det var kemiskt, att två öl på AW klockan halv två på natten ställde till det för mig, men känslan finns kvar i dag. Ingen alkohol kan göra att den är så ihärdig. Det är nåt annat.
Jag är mest sugen på att gråta och ligga på soffan och älta skit. Gnussa in de där destruktiva tankarna riktigt ordentligt. De där om att jag är mindre värd och så. 
Så jävla osunt. 
Quick fix önskas. Hur i helvete blir jag av med skiten? Hatar ångest. 

Bild från briljanta Nyanser av nonsens. Hänger i vårt sovrum. 

7 kommentarer:

Tove sa...

Men!

Åh!

Quick fix? Känns det skönt att ha skrivit om det? Det kanske var ett sätt att mildra ångesten? Skulle det kännas bra att prata med någon om det? Ligga i soffan och gråta och prata med en vän eller gå en promenad i naturen och prata med en vän, även på telefon kan ju funka. Har du någon att prata med?

Annars - skulle det kännas okej att prata med någon i vården? Det kanske finns någon samtalssköterska eller liknande du kan få en stund med rätt snart på vårdcentralen. Eller BVC? Skulle det kännas bra eller bara konstigt?

Jag känner inte dig men jag tror att du fixar allt det där minst lika bra som alla andra! Att du tar ansvar för att ditt barn är varmt, torrt och mätt. Att han är lagom stimulerad och att han får krypa upp i ditt knä när han vill. Eller? Det gör du väl? Tillsammans med pappan, alltså!

Jag antar att du inte missköter ditt jobb hur mycket som helst. Eller? Att du bara inte orkar prestera på topp hela jäkla tiden, för det pallar man inte! Jag har t ex sagt till min chef att just nu är fokus att klara av att ha ett litet barn, inte att prestera svinbra på jobbet utan bara lagom. Och han verkar nöjd (han har en annan favorit som presterar bra och inte har barn.. haha).

Jag antar att du inte alls är så himla ful. Vem är ful egentligen? Tänk på att om man är tillräckligt ful så är man ju fulsnygg! Fem kilo är la inte så himla mycket? Det där löser sig. En annan dag när du är piggare kanske du tar på dig en fin sommarklänning och typ kammar håret, och känner dig lite fin. I alla fall för dig själv. Och det kan väl räcka. Jag känner mig alltid mer luffig än alla andra på typ stan, men i skogen känns det bra! :)

Jag hoppas att känslan går över snart. Men det är också okej att känna ångest och att känna sig nere och dålig. Alla känslor är okej!

Kram från mig fastän jag inte känner dig! :) (Men jag känner igen mig i det du skriver...)

Emma sa...

Jag vet inte om det finns nån quickfix men hemskt att ha såna tankar 😐 försök omge dig av kärleksfulla personer som kan tala om för dig att du är bra! 💖

Matilda sa...

Tack snälla ni för alla råd! Ångesten är som nästan alltid helt obefogad, till största delen i alla fall. Det kändes bättre efter att ha skrivit av sig och få massa kramar från barnet och killen. I dag känns livet nästan som vanligt igen. ❤️

Tove sa...

Vad skönt att det kändes bättre efter att du hade skrivit av dig och vad fint att höra att livet nästan känns som vanligt igen! :)

Linn sa...

Åh, känner igen mig! Men du, nu går du genast och köper kläder som passar och lägger undan det som gör att du mår dåligt. Så kroppwn ser annorlunda ut nu, varför är det alltid kroppen som ska anpassa sig och bli som förut? Varför kan vi inte bara anpassa kläderna efter kroppen som redan finns? Kilom hit och kilon dir, en välsittande tröja måhända i en ny storlek gör dig ändå gladare än en gammal som får dig att känna dig fel. Ja, jag konssumtionshetsar här men seriösr, det kommer kännas bättre. Du är alldelea hpperlig som du är nu och om kläderna inte passar så är det dom som är fel. Inte du. Kram!

Linn sa...

Haha, ja jag skriver också på telefonen i hets innan barn vaknar. Sorry för stavfelen.

Matilda sa...

Tack för peppen Linn! Ska bara ta mig tid till att komma iväg och shoppa. Sen jäklar!