Barnen, krigets offer

Jag klarar inte av att se barn som far illa längre. Alltså, det är ju inget jag har mått gott av att se tidigare heller men jag har på något vis ändå klarat av det, distanserat mig från det. Det går inte alls sedan Felix kom. 

I går grät jag till tv-nyheterna efter den där vansinniga giftgasattacken i Syrien. Små barn som låg och kippade efter luft med syrgasmasker på sig. Medvetslösa efter att ha andats in gasen, spyendes blod. En man bar en liten flicka, kanske fyra år gammal, vars liv var bortom räddning. 

Och det går inte. Världen kan inte vara så här grym. Barn kan inte få lida så här mycket för att vi korkade jävla vuxna ska spela något maktspel med varandra.

Ibland tänker jag att det var fel att skapa Felix, att låta honom växa upp i en värld som verkar bli grymmare och grymmare att leva i. Må han och hans jämnåriga göra världen till en bättre plats när vi nu misslyckas så fatalt.