Det är dagen efter dagen före. Jag är bakfull och hängig och trött. Håret står åt alla håll det kan stå åt och jag hasar runt i köket i ful morgonrock och slitna tofflor. Har sett mina bästa dagar, enkelt förklarat.
Jag ställer mig vid bänken och börjar fippla med tevattnet. Röjer undan gammal disk för att komma åt vattenkokaren och då säger han det.
”Gud vad jag är kär i dig!”
Någon kan vara kär i mig i det miserabla tillståndet.
Han är kär i mig i det miserabla tillståndet!
Fan vad det gör mig glad.
2 kommentarer:
Men så himla fint! ☺
Eller hur? Han är så fin, min A.
Skicka en kommentar