Bjuder på världens bästa fotograf

Foton av min favoritfotograf Camilla Åkrans. Sveriges största modefotograf om ni frågar mig.

Mmmm sushi

I går var jag, pojkvännen och två vänner på restaurang och åt sushi. Det var så himla gott att jag trodde jag skulle trilla av stolen. Det hade visserligen inte varit så svårt då vi satt dubbelvikta på små fåtöljer hela kvällen eftersom vi bokade bord lite för sent.

Det var nästan fullbokat en och en halv vecka på förhand. Förstår ni då hur stort suget är efter god mat är på det här stället? Det finns inga goda pizzor och ingen sushi. Och ingen libanesisk restaurang, eller för den delen indisk. Jag bor på ett skitställe.

Nu hoppas jag att restaurangen som körde sushikväll i går upprepar det. Jag lär återkomma. Tills dess får jag hålla mig med mina egna lite mindre lyxiga och lite mer kantstötta bitar. Som de ovan. Men de duger bra faktiskt. Gillar dem också.

Säg sushiskjuts snabbt några gånger i rad

Det är fredag. På jobbet flamsar vi och skrattar. Åt sushiskjuts och åt min jobbiga optimism. Och åt allt annat så klart.
Som sagt, det är fredag.

Det här är för övrigt riktigt bra musik. Jag tror faktiskt att jag dör om jag inte lyssnar på den här låten resten av dagen. Så det måste jag nog göra.

Jag har svårt med klockan

Jag: Men det där går ju inte. Hur ska jag kunna göra ett jobb klockan tre, eller jag menar tolv när jag ska göra ett klockan två? Nej, klockan ett. Eller vänta. Hur ska jag kunna göra ett jobb klockan ett när jag först ska på ett klockan två? Nej. Klockan tolv.

Kollegan: Det där var verkligen solklart.

Har jag en ny dubbelgångare?

Har som sagt nya program till datorn. Bland annat nya Iphoto med ansiktsigenkänning. Och det är hur kul som helst. Egentligen mest för att det är kul att se vem man är lik.

Inte helt otippat är mina systrar vanligt förekommande när datorn tror att jag är med på bilden. Mamma finns också med, vilket inte alls är någon överraskning.
Min gamla bästis också, alla bilder på henne tror programmet är jag. Inte konstigt att folk trodde att vi var tvillingar när vi var små.

Så är det några vänner som flinar lika stort som jag som den känner igen. Och det är inte heller någon jätteöverraskning.Däremot är det ruskigt oväntat att jag och kusin Sofie är så lika att programmet inte kan se skillnad på oss. Varenda, och jag menar varenda, bild med henne registreras som Matilda. Så lika är vi väl ändå inte?

Men jag klagar verkligen inte. Sofie är en riktig pudding! Spana in hennes blogg själva får ni se!

Ps. Båda mina söta systersöner finns också med bland mina gelikar. Det känns ruggigt gött!

Edit: Lika som bär? Inte direkt va?

Jag och Sofie.

Kort om livet just nu

Kolsyra i näsan efter cocacolarapar. Lite värk i magen. Text som fastnat mellan hjärnan och fingrarna och inte vill komma ut. Kaffesugen. Kollegor som visslar trivsamt i bakgrunden.
Armband som skramlar så mycket att jag inte kan ha dem på mig. Konstig värk i ankeln, som om ett gäng nerver hamnat i kläm. Sushi i morgon.

Nya program till datorn hemma. Väntar på att fotografen ska ge mig bilder. Drömmer om ungdomens oförstörda dagar. Har ätit pizza till lunch.
Varken glad eller ledsen. Nästan likgiltig. En helt vanlig jävla dag helt enkelt.

För sakens skull ...

Följ min blogg med bloglovin

När jag är medelålders ska jag ha långt hår

Jag var som sagt på dansbandsgala i helgen. Jag led mig igenom musiken och satt mest och stirrade på överförfriskade medelålders damer och herrar. Hade jag inte haft en drink i handen och en pojkvän på min vänstra sida hade jag knappt stått ut.

I alla fall gjorde jag en dyster upptäckt när jag satt och tittade på folket. Alla kvinnor med undantag från någon enstaka stackare hade kort hår.
Och så slog det mig att det alltid är så. Alla kvinnor över 45 har kort hår.

Vad beror det på? Är det för att håret har blivit grått och man inte vill köpa så mycket färg? Eller beror det på att håret får en hårdare struktur som inte passar långt hår när det blir grått? Eller är det för att de anser att man inte behöver vara kvinnlig (om nu folk anser att långt hår hör till det epitetet) när man är äldre och stadgad?

Eller är det så tragiskt att man helt enkelt är bekvämare som medelålders? Att det är mer praktiskt med kort hår? Mindre tvätt, lättare att fixa ... Måtte jag aldrig någonsin bli så praktisk.
Flärd framom funktion, det är mitt nya motto!

Mirakel kan ske

Jag har glömt hur Crazy frog-låten går. Jag trodde inte att det var möjligt?

Solen skiner livet leker

Jag är nästan oförskämt glad i dag. Trots att det är måndag.
Men en helskön helg som avslutades med mängder med chips och två bra filmer i soffan gjorde susen för mitt mående.

Och trots att jag sovit alldeles för lite, försov mig lite morse och har hela näsan full med snor igen är jag glad glad glad.
Och till råga på allt så strålar solen in på redaktionen och bländar både datorskärmen och mina ögon. Fy fan vad skönt!

En ovanlig lördagkväll

Middag på fin restaurang, klänning, dansbandsgala och buggdans. Tillsammans med bara pojkvännen. Kändes finfint att få umgås med bara honom en hel kväll.
Lär tyvärr dröja tills nästa gång.

Snygga klädkampanjer

Jag älskar när annonser inte bara är en bild på en produkt eller en person med en produkt på sig utan när de är kreativa och vackra.

Gillar till exempel Lanvins bilder som är som konstverk. Skulle gärna ha dem hänga på mina väggar. Och Calvin Kleins kampanj med känsla av gammal polaroid eller taskig framkallning.
När jag ser dessa förstår jag varför jag en gång i tiden ville bli fotograf.

Sömnproblem på mitt sätt

Jag är inte känd för att vara den som vaknar tidigt på morgnarna. Snarare tvärtom. Folk ringer vid tolv och frågar om de väckte mig.
Har heller aldrig haft problem att somna på kvällarna. Med undantag då man är sönderstressad och ligger och funderar alldeles för mycket. Men det händer väldigt väldigt sällan.

Kortfattat kan man säga att jag sover för mycket. Åt helvete för mycket, men tydligen verkar jag behöva det.
I går kväll när jag kom hem från jobbet och en sväng via affären lade jag mig på soffan för att vila en stund. Somnade tvärt.

Vaknade först tre (3!) timmar senare när pojkvännen kom hem. Då kändes det som om jag nyss lagt mig ner.
Var vaken i ungefär två tre timmar till och somnade sedan för natten. Och i morse sov jag till elva. Typ tolv timmar alltså.

Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Hur kan jag sova så mycket?

Fullständigt meningslöst

I dag...

... har jag kavaj på mig. Känns vuxet. Men den är snygg. Tycker jag i alla fall.

... har jag lärt mig att jag måste springa 15 kilometer för att göra av med samma antal kalorier som det är i en pizza.

... har jag lyssnat på A Camps nya skiva på repeat tre gånger. Hittills. Risken finns att det blir ännu fler.

Inspiration på två plan

Hur snygg är inte den här tjejen i den här klänningen? Ska tydligen heta Louise, det är allt jag vet. Gillar hennes arm som är helt täckt med tatueringar till den fluffiga klänningen. Skön kontrast liksom. Och för att inte tala om knorren i håret. Så söt.
Bilden är stulen från Elsa Billgrens blogg.

Också har jag hittat en skitbra relativt ny låt. Adiam Dymott med låten Miss you. Får i alla fall mig på superhumör.

När är man återställd?

Jag är kantstött. Har varit det egentligen sedan i somras. Sedan i våras kanske till och med. Allt beror på för mycket jobb och att jag mått dåligt över att vara i en situation som jag inte har trivts i.

Jag har börjat återhämta mig nu. Känner mig lycklig på ytan. Lyckligare än någonsin faktiskt. Men långt där inne har jag fortfarande ett sår som då och då blöder. Och det gör ont.

Jag tvivlar på mig själv. Främst på hur jag är som person. Min personlighet har nämligen blivit kritserad. Och det tar hårt. Jag tassar på tå för att inte sticka ut, såra, göra fel. Vilket hämmar mig.

Och förutom detta tröttheten. Den psykiska tröttheten som nästan tog kål på mig i somras. Den hänger kvar som ett spöke. Jag har ingen ork, ingen lust, ingen vilja att göra någonting. Trots att jag egentligen vill det.

Så jag undrar hur länge det tar innan jag läker? Hur länge tar det tills jag kan finna ro att läsa en bok igen? Jag har inte läst på snart ett år.
Hur länge tar det tills jag vågar vara mig själv igen? Hur länge tar det tills jag vågar lita på mig själv? Tills jag vågar tro att jag är bra igen?

Just nu önskar jag bara att lyckan sprider sig och tejpar igen såret. Och gör så att det aldrig aldrig mera blöder. Tyvärr tar det alldeles för lång tid.

Två kilometer på en kvart

Jobba, laga mat, äta och träna. Så har min dag sett ut.
Sprang löpband mest i dag. Lite drygt två kilometer på lite drygt en kvart. Vadmusklerna är lika korta som sist.

Slog vad med N att stelben (det vill säga jag) och han innan april ska kunna stå med raka ben och nudda marken med fingrarna. I dag kan ingen av oss det. Omkring tre centimeter från golvet lyckades jag med i dag. Framsteg. Trots korta vadmuskler.

Känner mig duktig.

Dagens insikt

Det är tur att jag får vara precis som jag vill och skriva precis vad jag vill på min blogg. Annars skulle jag ha raderat mina två senaste inlägg.

De konstaterar nämligen det som jag har vetat länge men försökt dölja för alla andra:

Att jag är fruktansvärt barnslig, omogen, irrationell och ganska dum.
Men det får man helt enkelt ta.

Nu gick det upp ett ljus

Nu ska jag sluta tjata om mannen. Jag vet ju för fan vem han är.
Jag är dålig på att komma ihåg namn som jag sa. Det tog liksom en månad för att poletten skulle trilla ner.

Här har jag gått och irriterat mig på honom. Stört mig på hans kommentarer och undrat varför i hela fridens namn han vill vara min vän.
Nu skäms jag. Särskilt med tanke på det förra inlägget. Host harkel.

I november ungefär, vilket inte är särkilt länge sen, satt jag i fyllan och villan och pratade med honom i flera timmar. På en 40-årsfest. Vi pratade om tidningsbranschen och om det som han jobbar med.
Fan vad jag är dum.

Förlåt mannen. Ty jag visste inte vad jag gjorde.

Med risk för att någon känner honom

Apropå den där jävla gubben som ville bli vän med mig på facebook. Jag ångrar mig så förbannat.
Hela jävla tiden håller han på och kommenterar på min sida. Skriver skitgrejer med smileys och skit. Vad fan vill han?

Ursäkta alla svordomar men jag är arg arg arg. Har raderat flera av hans jävla inlägg.
Grrrr. Jag känner dig inte! Sluta kommentera mina statusar med putslustiga kommentarer. Jag skiter i vad du tycker! Så låt mig vara. Tack.

Kan man radera vänner bara sådär? Jag är för snäll för att göra något sånt. Men något måste jag göra. Vill inte ens gå in på facebook längre eftersom han hela tiden hänger på min sida. Jävla skitgubbe.

Edit: Ha! Jag kan ställa in så han inte kan kommentera på min sida. Är det elakt?