Rötter

Jag rotar mig så lätt. Jag tror att det är det som är ett av problemen med att jag inte kan förmå mig att fatta ett beslut som innebär en förändring.
Jag tänker på alla de gamla lägenheterna och huset jag har bott i. Hur jag flyttade in, gjorde om. Sågade isär möbler och målade väggarna fult ljuslila och kycklinggult i den första lägenheten. Hur jag köpte nya gardiner, klädde om möbler, och köpte färgsprakande tavlor för att mota bort det vita vita vita i den andra lägenheten. Hur jag i huset drömde och planerade och trots att jag var så inåthelvetetrött på att snickra och måla ändå skissade på möbler som skulle byggas. Och på lägenheten i stan där jag köpte loppisgrejer och målade om lampfötter och lampskärmar.
Allt för att göra det till mitt. Hemtrevligt. Och jag har omedelbart också känt mig hemma. På alla fyra platser. Rotat mig.

Huset, som jag var med och byggde och som jag skulle leva resten av mitt liv i, var svårare att lämna än mitt ex. Eller ja, inte svårare att lämna, men svårare att komma över.
Det tog säkert ett år eller ett och ett halvt år innan jag kunde släppa tanken på det. Där hade jag grävt ner mina rötter så jävla långt ner i jorden att det var en plåga att försöka få ut dem. Som att operera bort en visdomstand där tandrötterna har böjt sig som hullingar. Såg, kniv, våld, bedövning och massa blod. Och en jävla massa starka mediciner efteråt.

Lägenheten jag bor i nu är jag kär i. På riktigt kär i. Den var bara min. Min första egna bostad. Min fristad, min räddning. Där jag gick igenom helvete och nu också himmel. Där A kom och sov bredvid mig eftersom jag var rädd för en man som stalkade mig. Där jag i början glömde bort att jag hade ett vardagsrum och levde mitt liv i köket och i sängen. Där jag blev jag igen.
Och det är nog därför jag är rädd att lämna den.
En del av mig vill gå vidare, flytta till annan ort. En del av mig vill inget hellre än att leva i den där lägenheten.
Men jag vet ju att oavsett var jag tar vägen i framtiden kommer jag att rota mig. Bygga bo, hitta hem.
Det är bara det att rötterna är så jävla svåra att få upp ur marken.

Man ska ju bjuda på sig själv

Vi pratade på jobbet om att skicka sms till fel person. Chefredaktören hade nämligen skickat helgens shoppinglista till nyhetschefen i stället för till sin fru.
Och ja, jag kom förstås att tänka på det mest pinsamma felmesset jag har skickat till någon. Det skedde för ungefär en månad sedan när jag var på krogen men hellre ville gå hem.
Messet var menat till A men hamnade hos min vän. Min vän av manligt kön, kan tilläggas.

Var dock glad att jag skickade till honom och inte till ... ja chefredaktören till exempel.

Låååångt håååår

Var nyss på toa och märkte för första gången på riktigt att mitt hår blivit långt. Jag är fasen långhårig nu.
Tänk! Jag som var korthårig alldeles nyss ju.

Annat jag har gjort

Det var evigheter sedan jag lade upp bilder, så här kommer en bildbomb från den senaste månaden.

Strax innan jul målade jag naglarna med något form av glitterlack. Blev hysteriskt och roligt.

Jag har blivit väckt av två hungriga katter.

Jag har målat. Och svurit över fastkladdade färgburkar.

Jag har ätit årets första semla. En liten en. Så liten att jag tog en till.

Jag såg solen en dag också. Precis när jag hade börjat tvivla på att den faktiskt fanns.

Jag har haft på mig den fina betongdiamanten jag fick i julklapp av A.

Jag har kollat på hockey och druckit varm oboy.

Jag har köpt en ny gossig filt och legat under den många många timmar redan.

Jag har pussats. Som här på nyårsafton.

Jag har spelat spel. Och vann inte. Skyller på att vi fick mycket svårare frågor än de andra lagen.

Jag har druckit fina och goda drinkar.

Jag har köpt nya vinterskor.

Och jag har varit på femtioårsfest. I blommig klänning, gullig håruppsättning och blomma i håret.

Det var väl det.

Fördelar

Det sägs att i dag är den fattigaste dagen på året i Sverige. Dagen före lön och julens dekadens som satt sina spår.

Men jag känner inte av det. Inte alls faktiskt. Januari är ingen fattigmånad för mig eftersom jag typ inte köpte några julklappar och dessutom fick skatteåterbäring i december. Och så får jag lön den sista, vilket betyder att det finns pengar kvar ännu.

En fördel med att bo på Åland.

Det här med att en propp hade gått och kylen och frysen därmed var urkopplade i cirka ett dygn har också lett till fördelar. Jag hade länge funderat när jag skulle ha tid att frosta av frysen så att luckorna skulle gå att stänga ordentligt. Och nu, nu frostade den av sig själv. 

Lite win ändå trots att vi fick slänga en hel del. Det gäller att se saker från den positiva sidan, eller vad man säger.

Sjuk

Det fanns en orsak till varför jag mådde så oerhört dåligt i söndags. I går blev jag sjuk. Är sjuk även i dag men nu känns det som att snorblobben i huvudet har lossnat däruppe och liksom slemmar sig ut. Varsågoda för detaljerna.

Nu ska jag återgå till dagtidstv. Åh vad jag längtar. Inte.

Men annars hade jag en trevlig helg

Helvetesresa hem. Ryggont som börjar vid svanken och slutar vid axlarna. Hungrig och sedan äcklad av hamburgaren jag tryckte i mig i hungern. Får sura uppstötningar och ont i mellangärdet och anar att helgens slarvätande i kombo med alkohol gjort att magkatarren börjar komma tillbaka. Huvudvärk som känns som feber och ont i både hals och öron.

Full färja med skrikiga människor och full värme vilket gör alla övriga åkommor värre. Och så gungar det och svajar och jag är illamående. Så mycket att maten vill komma upp. Men jag kämpar emot.

På fast mark och bilen är en isbit. Skrapa rutor på ut- och insidan och slutligen slutligen parkera hemma och känna äntligen! Bara för att mötas av att en propp gått och typ allt i hela kylen och hela frysen är förstört.

Fy fan. Fy fan livet.

Ibland borde jag bli kock

Av någon underlig anledning fick jag för mig att laga finmiddag i går. God mat och dricka vin, en vanlig sketen torsdag.
Kände för att göra något med den svarta tryffeln som bara har legat i kylskåpet och väntat på att bli uppäten och kom då på den briljanta idén att laga risotto. Med tryffel och shitakesvamp. Jag gjorde ungefär enligt det här receptet. Hackade massa schalottenlök, lite rödlök och ganska mycket chili som jag fräste på. Slängde i riset som fick brynas lite i olja och smör tillsammans med lök- och chiliblandningen. Fyllde på med vin och grönsaksbuljong och började sedan det där eviga rörandet. Fylla på med vätska, röra tills den sugits upp och på med mer. Om och om igen. Tills riset var perfekt kladdigt och precis lagom kokat. Någon gång där emellan finhackade jag tryffel och slängde i risotton också och sist rörde jag ner smörstekt shitakesvamp och en massa parmesan. Lite salt och peppar på toppen och allt var klart.

Och jävlar i helvete vad gott det blev. Jag vet inte vad det var som gjorde att den blev så vansinnigt god just den här gången men den var enastående. Gudabenådad. Det kändes som att maten gjorde oss höga på livet. Jag blev nästan yr av hur god den var (och kanske lite av det 14-procentiga vinet vi drack till).
A formligen öste beröm över den. Pratade om dess perfekta krämighet, om den speciella tryffelsmaken som kom fram och om den perfekta mängden chili. ”Jag blir helt varm. Man pratar om orgasm i munnen men det här ger en orgasm i hela hjärnan. Det känns som ... som att bli avsugen av en ängel.”
Antar att det måste vara ett jävligt bra betyg.

Fortfarande en lyckoboost

I dag när jag satt och väntade på att en rättegång skulle börja satt jag och snicksnackade med kollegan på ortens andra tidning. Jag berättade att jag hade köpt ett torp och ju mer hon frågade och ju mer jag berättade om det desto mer och mer pirrade det i mig. Ungefär som när man får berätta att man träffat någon och blivit förälskad. Pirr i magen, hjärtat slår lite snabbare och hjärnan skickar ut välgörande endorfiner. Fortfarande ger torpet mig det här ruset.

Kan därmed konstatera att A har fått konkurrens. Jag är tydligen kär i torpet.

Och annat

Jag är ganska mätt på det här med helger och långledigheter och allt. Visst det har varit oerhört skönt efter december som var ett enda kaos av jobbande och förproducera material så att vi skulle ha något i tidningen. Stressen jag kände där innan vi äntligen åkte hem-hem till mamma och pappa var inte att leka med. Hade för första gången på länge ont i magen. På det där magkatarrsättet.
Men nu vill jag ha rutiner. Jobba vanligt, lagom mycket. Vara ledig de flesta helger och ha någon form av vardag. Komma hem från jobbet, laga middag och tvätta och diska och ha ett liv liksom. Kanske hinna dammsuga. Minns inte senast vi dammsög.

I övrigt har det börjat tjuta lite i mitt bröst igen. Jävla cigg. Jag borde verkligen sluta. Inte bara för mina lungors skull, vilket visserligen är en jävligt bra orsak, utan också för hela mitt välmåendes skull. Jag tror att jag skulle bli piggare, ha mer energi och sluta vara snorig hela tiden. Hyn skulle också må bättre. Utan torra flagor på kinderna och tonårsfinnar på hakan. Och pengar, mer pengar. Ska bara hitta den där sista sparken i baken. Utan den, den verkliga motivationen, funkar det inte.

Fast att jag inte gillar det där med ”nytt år, nya möjligheter” så känner jag för en nystart. Inte så att jag ska ändra hela mitt liv och börja träna kanske, men i alla fall bli en lite bättre människa. Öka mitt välmående. Sluta spela candy crush som godnattsaga och i stället läsa klart någon av de tre böcker jag påbörjat. Sy om alla kläder som har legat i en kasse sedan ett år tillbaka. ETT ÅR! Fan vad jag är lat. Och så ska jag få något gjort på torpet. Ju mer jag gör nu, desto mer kan jag njuta i vår.
Och just ja, jag ska försöka komma ut mer. Ta en kvällspromenad åtminstone en gång i veckan. Eller varannan vecka i alla fall. Hatar att jag så lätt hamnar på soffan vareviga dag. Och så ska jag bli bättre på att äta upp det vi har i frysen. Sluta köpa pizza varenda gång vi inte kommer på något att laga.
Och dricka mindre alkohol. Har visserligen varit en enormt lugn höst överlag, men efter allt vin- och ölintag under jul, nyår, mellandagar och allt så känner jag bara en enorm mättnad och avsmak.

Och plötsligt blev det här en lista med vad som närmast kan liknas vid nyårslöften. Jahaja.

Ja tack till tredagarshelg

Alla helger borde vara tre dagar. Herregud vad mycket jag har fått gjort och vad utvilad jag känner mig. Nästan som en ny människa om man bortser från faktumet att jag somnade strax innan två i går och därmed är såsig i dag.

Hur som helst, det har varit en fin helg. Fredagen började med stuvade makaroner och spontanbesök. Fyra personer åt och spelade sedan tv-spel till långt in på natten. Jag somnade faktiskt på soffan efter att jag till sist valde att titta på i stället för att delta.
Lördag vaknade jag därför ganska utvilad. Åt långfrukost, skrotade hemma och drack kaffe länge innan vi gjorde oss i ordning, handlade och lagade bouillabaisse till Ida som kom på besök. Och hon hade lagat kolasås! Vi drack vin och öl och bubbel och gick på krogen och drack drinkar.

Idas magiska kolasås.

På söndag blev det av förklarlig anledning en väldigt lång sovmorgon och i stort sett hela dagen gick åt till att ligga på soffan och äta fisksoppa och kolla på hockey.

Och sedan kom bonusdagen! Fasen vad härligt det var. Vi åkte till A:s mamma och hjälpte henne lite, sedan körde vi mot torpet som vi inte besökt på länge. Placerade den fyndade spisen (70 euro för en oerhört fräsch och lagom bred elspis) och eldade lite. Måttade också upp taket så vi vet hur mycket vit färg vi behöver handla. 18 kvadratmeter. A:s mamma och lillebror kom med och hade med sig kaka. Sedan fick vi mer besök som stannade tills vi nästan hade eldat slut på all ved. Sedan hem, köpa pizza på vägen, kolla på bra film och slutligen påbörja tusenbitarspusslet.
En skön helg. Känns som att jag haft semester.

Le torp. Snart ska vi riva ut precis allt ur det här rummet för att kunna måla taket.

Finns evig kärlek och andra enkla frågor

Jag har de senaste månaderna funderat på det här med kärlek. Evig kärlek. Jag vet att jag är en romantiker och vill tro att alla alltid ska vara tillsammans för evig. Vet ju att det inte är så. Kärlek kan ta slut, hur himlastormande den än var från början. Ibland helt enkelt för att man slutat älska varandra på det sättet, ibland på grund av att man glömt bort att se varandra, ibland för att ens personligheter utvecklats åt olika håll, ibland för att attraktionen för andra helt enkelt är oemotståndlig.
Jag vet allt detta, jag har separerat från ett långt förhållande själv, men har ändå någon slags bild av att allt ska vara för evigt.

Men på senare tid har jag blivit mer och mer och mer cynisk. Nästan lite bitter. Kärleken är inte evig. Man måste jobba på den, hela tiden oavbrutet, om man vill att den ska hålla länge. Annars går parterna mer och mer och mer isär och till slut kanske det inte ens finns en enda gemensam byggsten kvar att bygga upp allt på igen. Då finns ingen återvändo, utan bara en väg att gå – åt två olika håll.
Jag tänker på par som på pappret verkar vara de rätta för varandra. Man ser kärlek i ögonen när de tittar på varandra, men som ändå inte håller. Och de som varit tillsammans så länge att de börjat ta varandra för givet, trots att de är det sista de borde göra eftersom båda på varsina håll går och drömmer om att bli sedda. Att bli älskade så där gränslöst och passionerat. Som det var förut. I stället blir de sårbara och kärlekstörstande och kanske hittar bekräftelsen på annat håll.

Men hur ska man göra då? Är alla förhållanden alltid värda att kämpa för? Ska man slita blod för att försöka få något trasigt att bli helt? Eller ska man gå vidare, bli hel på egen hand och skapa lycka på annat vis? Med någon annan kanske? Och hur ska man veta när och om det är värt det?
Ett problem tror jag är att det inte bara finns en människa som är rätt för varje person. Det finns flera och rätt vad det är kan man stöta på en sådan person. En sådan som är så attraktiv att man nästan inte kan motstå när ens förhållande blivit vardag. Hur ska man då kunna välja? Hur ska man då kunna veta vad som är rätt val? Kanske båda är rätt val?

Jag minns en gång för länge sedan när jag och mina systrar satt vid köksbordet och frågade mamma och pappa hur de visste att det var rätt att de skulle vara tillsammans. De svarade att allt kändes så naturligt, vant och bra med den andre. Därför valde de att snabbt förlova sig, gifta sig och skaffa barn. Det var förstås inte lätt. Mamma och pappa flyttade ihop i samma veva som de gifte sig och mamma blev gravid nästan på en gång. Hon mådde apdåligt och var hormonell av graviditeten. Funderade vad hon hade gett sig in i. Pappa, som levt utan en egen mamma sedan han var tolv år, undrade samma sak. Vad hade de gett sig in i.
Men de höll ut, jobbade vidare, hittade varandra på riktigt. Köpte hus, fick fler barn och blev lyckliga. Inte för resten av livet som i sagorna, men i alla fall då. Och då någonstans kom nästa utmaning – den där när livet liksom redan var klart. Partner, barn, hus, heltidsjobb. Vardag. Hur ska man hitta passionen i det?
Pappa sa att han en gång hade träffat en kvinna på jobbet som var oerhört attraktiv. Han drogs till henne och tänkte ”tänk om ...” men valde där och då att fortsätta sitt liv med mamma. Det var inte värt det. Inte värt att riskera. Hur han gjorde det valet vet jag inte. Kanske de pratade mycket om det? Kanske de tillsammans försökte lösa det?

Så även om man tror att ens partner är rätt för en så är inte kärleken alltid en dans på rosor. Det är ingen jävla romantisk film. Och det är inte alltid den där himlastormande förälskelsen. När den fasen tagit slut kommer en annan, annorlunda fas. Och så tror jag att det kommer att vara genom hela livet tillsammans med en annan människa. Olika faser, olika sorters känslor. Olika sorters kärlek.
Men kanske allt för många tror att det ska vara förälskelse hela tiden? Att man tror att det bara är den biten som är kärleken. Att man blir besatt av yrseln och alla känslostormar som kommer i början och vill ha det hela tiden. Och därför går vidare till nästa person som kan ge en den kicken när kärleken övergått i något annat? Jag vet inte.

Men återigen, hur ska man veta om kärleken övergått i en annan fas eller om den helt enkelt tagit slut? Det är så himla svårt det där.
Det finns några saker som jag i alla fall kommer att försöka ha som riktmärke den dagen jag tvivlar på mig och A. Jag vill inte må dåligt i förhållandet, jag vill inte att personen jag lever med ska få mig att bli en sämre människa. Jag vill att vi fortfarande ska skratta tillsammans, göra saker tillsammans, fortsätta bråka ”snyggt” utan att kasta onödiga elakheter på varandra, jag vill att vi ska prata om våra känslor och problem och tankar och dela med oss av vad vi känner. Inte dölja saker. Om någon av oss känner stark attraktion till någon annan vill jag att vi ska prata om det. Om man kan ha en sådan ärlig relation utan att såra varandra i onödan, vill säga. Jag vill att vi ska fortsätta vara passionerade, fortsätta ha sex, fortsätta känna attraktion till varandra. Kunna umgås på tu man hand och ha något att säga till varandra. Eller ja, för den delen kunna sitta tysta utan att det blir obekvämt.

Om jag får bestämma, om mitt romantiska jag får bestämma, vill jag att det ska vara A och jag för resten av våra liv. Något annat vore kanske konstigt att säga i och för sig, att säga ”jag tror att det tar slut om fem år” kan ju inte vara en bra grundinställning. Om det blir så, att vi lever tillsammans hela livet, vet jag inte. Men jag hoppas att vi lyckas anpassa oss till de olika faserna och att resten av vårt mående inte inverkar negativt på förhållandet. Att det i alla fall är solitt.
Några lyckas ju uppenbarligen. Mamma och pappa firade på annandag jul fyrtio år som förlovade. Och faktiskt tror jag att de nu mer än någonsin tidigare är mer säkra än någonsin på att det ska vara de.

Bakisfilosofen

365 dagar. Det är ju sjukt länge egentligen. Tänk vad mycket man hinner göra på så många dagar. Tänk vad många middagar som ska lagas. Tänk vad mycket som hinner hända. Ett år. Ett helt år framför oss. Ska fasen se till att de där dagarna utnyttjas på ett bra sätt.

Det kan bli mitt nyårslöfte.