Jag har de senaste månaderna funderat på det här med kärlek. Evig kärlek. Jag vet att jag är en romantiker och vill tro att alla alltid ska vara tillsammans för evig. Vet ju att det inte är så. Kärlek kan ta slut, hur himlastormande den än var från början. Ibland helt enkelt för att man slutat älska varandra på det sättet, ibland på grund av att man glömt bort att se varandra, ibland för att ens personligheter utvecklats åt olika håll, ibland för att attraktionen för andra helt enkelt är oemotståndlig.
Jag vet allt detta, jag har separerat från ett långt förhållande själv, men har ändå någon slags bild av att allt ska vara för evigt.
Men på senare tid har jag blivit mer och mer och mer cynisk. Nästan lite bitter. Kärleken är inte evig. Man måste jobba på den, hela tiden oavbrutet, om man vill att den ska hålla länge. Annars går parterna mer och mer och mer isär och till slut kanske det inte ens finns en enda gemensam byggsten kvar att bygga upp allt på igen. Då finns ingen återvändo, utan bara en väg att gå – åt två olika håll.
Jag tänker på par som på pappret verkar vara de rätta för varandra. Man ser kärlek i ögonen när de tittar på varandra, men som ändå inte håller. Och de som varit tillsammans så länge att de börjat ta varandra för givet, trots att de är det sista de borde göra eftersom båda på varsina håll går och drömmer om att bli sedda. Att bli älskade så där gränslöst och passionerat. Som det var förut. I stället blir de sårbara och kärlekstörstande och kanske hittar bekräftelsen på annat håll.
Men hur ska man göra då? Är alla förhållanden alltid värda att kämpa för? Ska man slita blod för att försöka få något trasigt att bli helt? Eller ska man gå vidare, bli hel på egen hand och skapa lycka på annat vis? Med någon annan kanske? Och hur ska man veta när och om det är värt det?
Ett problem tror jag är att det inte bara finns en människa som är rätt för varje person. Det finns flera och rätt vad det är kan man stöta på en sådan person. En sådan som är så attraktiv att man nästan inte kan motstå när ens förhållande blivit vardag. Hur ska man då kunna välja? Hur ska man då kunna veta vad som är rätt val? Kanske båda är rätt val?
Jag minns en gång för länge sedan när jag och mina systrar satt vid köksbordet och frågade mamma och pappa hur de visste att det var rätt att de skulle vara tillsammans. De svarade att allt kändes så naturligt, vant och bra med den andre. Därför valde de att snabbt förlova sig, gifta sig och skaffa barn. Det var förstås inte lätt. Mamma och pappa flyttade ihop i samma veva som de gifte sig och mamma blev gravid nästan på en gång. Hon mådde apdåligt och var hormonell av graviditeten. Funderade vad hon hade gett sig in i. Pappa, som levt utan en egen mamma sedan han var tolv år, undrade samma sak. Vad hade de gett sig in i.
Men de höll ut, jobbade vidare, hittade varandra på riktigt. Köpte hus, fick fler barn och blev lyckliga. Inte för resten av livet som i sagorna, men i alla fall då. Och då någonstans kom nästa utmaning – den där när livet liksom redan var klart. Partner, barn, hus, heltidsjobb. Vardag. Hur ska man hitta passionen i det?
Pappa sa att han en gång hade träffat en kvinna på jobbet som var oerhört attraktiv. Han drogs till henne och tänkte ”tänk om ...” men valde där och då att fortsätta sitt liv med mamma. Det var inte värt det. Inte värt att riskera. Hur han gjorde det valet vet jag inte. Kanske de pratade mycket om det? Kanske de tillsammans försökte lösa det?
Så även om man tror att ens partner är rätt för en så är inte kärleken alltid en dans på rosor. Det är ingen jävla romantisk film. Och det är inte alltid den där himlastormande förälskelsen. När den fasen tagit slut kommer en annan, annorlunda fas. Och så tror jag att det kommer att vara genom hela livet tillsammans med en annan människa. Olika faser, olika sorters känslor. Olika sorters kärlek.
Men kanske allt för många tror att det ska vara förälskelse hela tiden? Att man tror att det bara är den biten som är kärleken. Att man blir besatt av yrseln och alla känslostormar som kommer i början och vill ha det hela tiden. Och därför går vidare till nästa person som kan ge en den kicken när kärleken övergått i något annat? Jag vet inte.
Men återigen, hur ska man veta om kärleken övergått i en annan fas eller om den helt enkelt tagit slut? Det är så himla svårt det där.
Det finns några saker som jag i alla fall kommer att försöka ha som riktmärke den dagen jag tvivlar på mig och A. Jag vill inte må dåligt i förhållandet, jag vill inte att personen jag lever med ska få mig att bli en sämre människa. Jag vill att vi fortfarande ska skratta tillsammans, göra saker tillsammans, fortsätta bråka ”snyggt” utan att kasta onödiga elakheter på varandra, jag vill att vi ska prata om våra känslor och problem och tankar och dela med oss av vad vi känner. Inte dölja saker. Om någon av oss känner stark attraktion till någon annan vill jag att vi ska prata om det. Om man kan ha en sådan ärlig relation utan att såra varandra i onödan, vill säga. Jag vill att vi ska fortsätta vara passionerade, fortsätta ha sex, fortsätta känna attraktion till varandra. Kunna umgås på tu man hand och ha något att säga till varandra. Eller ja, för den delen kunna sitta tysta utan att det blir obekvämt.
Om jag får bestämma, om mitt romantiska jag får bestämma, vill jag att det ska vara A och jag för resten av våra liv. Något annat vore kanske konstigt att säga i och för sig, att säga ”jag tror att det tar slut om fem år” kan ju inte vara en bra grundinställning. Om det blir så, att vi lever tillsammans hela livet, vet jag inte. Men jag hoppas att vi lyckas anpassa oss till de olika faserna och att resten av vårt mående inte inverkar negativt på förhållandet. Att det i alla fall är solitt.
Några lyckas ju uppenbarligen. Mamma och pappa firade på annandag jul fyrtio år som förlovade. Och faktiskt tror jag att de nu mer än någonsin tidigare är mer säkra än någonsin på att det ska vara de.
2 kommentarer:
Det stora problemet tror jag är som du också nämner är att det finns så många som är rätt för en. Man kommer ju träffa människor i resten av ens liv som kommer charma & få en att tappa fotfästet. Och om man då inte har fått en komplimang eller legat på fem år så kanske det inte är så konstigt att man går vidare. Men ja, klart att jag också tror och hoppas att jag och min F kommer få bli gamla tillsammans, men jag försöker tänka realistiskt och att det viktigaste är att båda är lyckliga.
Precis. Men det är ju det där med att man inte legat på fem år eller fått en komplimang på länge som man bör undvika – innan det gått så långt. Där tror jag att kommunikation är oerhört viktigt. Att kunna säga att man vill höra komplimanger eller att säga att man vill ligga. Och om man inte vill ligga på fem år kanske den där passionen inte heller finns så att det ens är värt att bygga vidare på. Men vad vet jag?
Skicka en kommentar