Men den kommer bara på kvällarna så hinner glömma under BVC-tid och så. Då känns allt lugnt.
Mat- och sömnbrist påverkar också förstås. Bättre de dagar då jag ätit och sovit ordentligt.
Vissa dagar är det så illa att jag känner mig oförmögen att ta hand om ett barn. Handlingsförlamad. Vill inte låta A åka någonstans för att jag känner att jag behöver hjälp.
Har varit så här i nån vecka kanske. Kanske går över?
Har hört att bebisar har kvällsoro, men mammor då? Är det normalt?
Såg nån himla reel på instagram där en bebis andades häftigt och sen dog. Tror nu att min bebis ska dö varje gång han andas häftigt. Trauma från första tiden kanske? Andningsstrul är fan inte att leka med.
Nej fan. Orkar inte med mig själv. Önskar att allt bara blir bättre. Att tiden går snabbare. Att jag lär mig hantera ångesten och oron.
2 kommentarer:
Ja det är fruktansvärt den där första tiden. Lite biologiskt tror jag också det är att oroa sig tyvärr.
Om du orkar, försök hitta något ”roligt” att göra som kan få dig att tänka på något annat ett tag.
Och det bästa vore kanske att prata med någon professionell, er första tid kan säkert bidra till nivån på oron.
Kram!
This too shall pass.
Det är en känsla, den kommer och den går. Den är jobbig ibland riktigt otäck som den kan ta över hela din värld men det är en känsla och inget mer.
Skicka en kommentar