Det är katastroftankar på mig och jag är så orolig. Och oro gör att amningen strular mer. Ond spiral nedåt.
Har ingen prestige i att amma, men känner mig ändå sämst. Känslorna är liksom inte logiska.
Håller på att amma, pumpa, ge utpumpad mjölk i flaska och ge ersättning. Trycker i honom mat så att han spyr. Är ändå orolig att han inte går upp i vikt. Oron river i mig. Varje gång jag nämner det, tänker på det så börjar jag grina.
Allt jag vill är att han ska gå upp i vikt, att han ska må bra. Växa, bli större. Vara frisk.
Tänker vad som händer om han inte går upp. Föreställer mig att vi läggs in och han måste sondmatas. Känner känslan att vi är sämsta föräldrarna i världen. Ring soc! Föreställer mig ännu värre saker, han har nån sjukdom, nåt fel och kommer inte att överleva. Och så gråter jag ännu mer.
Varför ska jag föreställa mig det värsta hela tiden? Kan liksom inte tänka rationellt. Finns inget rationellt i min hjärna just nu. Bara katastroftankar.
Kan ingen bara spola fram tiden åt mig? Till en framtid där allt funkar perfekt?
Kan någon kanske komma med tröstande ord? Logik? Och reson. Jag behöver det.
4 kommentarer:
Åh allt är så skört när dom är så små. Men så här: Sverige har fantastiskt bra uppföljning och vård för små bebisar så om vården är orolig att viktuppgången är för liten för att ni ska kunna hantera det själva hemma så rycker dom in och hjälper! Innan det är den minsta lilla fara!
Håller med Erika! Men förstår samtidigt att du är orolig. Vad säger BVC och vården? Jag vet hur svårt det kan vara att amma. Vi körde kombo av bröstmjölk och ersättning från typ dag 1 tills vår son var 6 månader och jag slutade amma. Han sondmatades först i 3 veckor har jag för mig, som nyfödd (prematur). Läs min amningsberättelse om du vill: https://tovetankar.blogspot.com/2016/11/var-amningshistoria.html?m=0 Kram!
Åhh, jag håller med, allt är verkligen skört! Men här kommer uppspaltade tips/idéer:
1. Man kan inte vara rationell när man har en yttepyttis. Det är säkert något evolutionärt eller så, men alla känslor blir så stora. Det lugnar sig.
2. Har ni kollat bebisens tungband? Båda våra hade väldigt tydligt för kort tungband, men det finns mindre tydliga fall som man kan behöva en specialist/väldigt amningskompetent person att bedöma. Kort tungband kan påverka hur effektivt bebisen ammar och går att fixa med en enkel operation.
3. Prata med BVC. Igen, om ni redan gjort det.
Stora kramar och all lycka till!!
Åh vad jag känner med dig och relaterar. Trots att det var 10 år sen jag upplevde nyfödd bebis som i mitt fall inte åt och gick upp i vikt (första barnet dessutom så visste inget). Ett av mitt livs största trauman och tog år att läka för mig (inte för henne, hon blev fort en glad bebis). Fick sondmatas på Neo 4 dagar gammal, och såhär i efterhand är jag väldigt glad för det för hon sög varken på bröst eller flaska och kunde inte koppmatas utan att kräkas upp allt. Googlade Familjeliv för ingen kunde få mig att känna mig trygg på BB och i efterhand är det väldigt tydligt att dom gjorde fel som skickade hem oss.
Nu verkar det som att er bebis äter så ni gör allt rätt tänker jag! Fortsätt så men var inte rädd för sondmatning om det skulle behövas och våga också vara lite krävande, barnmorskor kan vara rätt självsäkra men dom är också bara människor och du kommer snart känna din bebis bäst.
Jag ville också snabbspola typ 5 år för att bara få se att allt gått bra och önskar så att jag hade fått en mysig bebistid istället för en med oro och krånglande amning i månader och ett barn som vägrade ersättning. I efterhand var den tiden inte jättelång men mitt psyke hade fått sig en rejäl törn. Hade själv behövt prata med någon efter den där första tiden. Önskar att jag hade gjort det men var för trött och oerfaren för att fatta hur jag skulle lösa det.
(Tipsar också om att det finns något som heter tillmatningsset, det hade vi behövt. Amningsnapp behövde vi också för att få det att funka. )
Kan som du märker skriva en uppsats om detta.
Det kommer vända för er också, kanske behöver bebis bara bli lite större för att kunna orka äta mer. Så var det för oss och dröjde inte länge förrän det blev en positiv trend, men dom där första veckorna är man ju så sjukt skör. Varje vägning på BVC var hemsk för mig och gav mig ångest i dagar innan. Tog kanske 2 månader för mig innan jag kände mig lugn inför vägningarna men vi hade krånglig matning längre än så. Det kommer bli bra ❤️
Om du vill prata eller bara snacka av dig får du gärna höra av dig till mig. Trots den där första upplevelsen har jag skaffat två barn till…❤️
Och min 10 åring blev fort (i efterhand känns det iaf så, då kändes det som sju långa år) en rund bebis som har varit helt frisk genom livet men äter fortfarande rätt begränsat ☺️
This too shall pass.
Kram
/Sandra
Skicka en kommentar