186 gram på tre dagar

Tack för all pepp, har glömt mitt inlogg och kan tydligen inte kommentera via den här appen jag skriver i. 

Lillebror har vänt och börjat gå upp i vikt. Var på BVC i går och vägde och han är snart snart uppe i födelsevikt igen. Så tacksam och glad. 

Han hade ökat 186 gram på bara tre dagar. ”Normalt” är att öka typ 150 gram i veckan när de är så här små. 

Så det vi har gjort har gett effekt. Supereffekt. 

Kände för första gången i går ett lugn. En glädje. Ingen oro. Satt i soffan och bara njöt. 

Det har varit turbulent den första tiden. Först vatten i lungorna och lungröntgen och behöva stanna på BB och bli väckt var tredje timme för att räkna hans andning. Oro oro oro. 

Så fick vi till slut komma hem, landade i tre dagar typ innan man märkte att hans vikt gick neråt. Sedan oro igen. Två turbulenta veckor. 

Kan vi få lite lugn och ro nu tack? 

Komplikationer

Han går inte upp i vikt, lillebror. 

Det är katastroftankar på mig och jag är så orolig. Och oro gör att amningen strular mer. Ond spiral nedåt. 

Har ingen prestige i att amma, men känner mig ändå sämst. Känslorna är liksom inte logiska. 

Håller på att amma, pumpa, ge utpumpad mjölk i flaska och ge ersättning. Trycker i honom mat så att han spyr. Är ändå orolig att han inte går upp i vikt. Oron river i mig. Varje gång jag nämner det, tänker på det så börjar jag grina. 

Allt jag vill är att han ska gå upp i vikt, att han ska må bra. Växa, bli större. Vara frisk. 

Tänker vad som händer om han inte går upp. Föreställer mig att vi läggs in och han måste sondmatas. Känner känslan att vi är sämsta föräldrarna i världen. Ring soc! Föreställer mig ännu värre saker, han har nån sjukdom, nåt fel och kommer inte att överleva. Och så gråter jag ännu mer. 

Varför ska jag föreställa mig det värsta hela tiden? Kan liksom inte tänka rationellt. Finns inget rationellt i min hjärna just nu. Bara katastroftankar. 

Kan ingen bara spola fram tiden åt mig? Till en framtid där allt funkar perfekt? 

Kan någon kanske komma med tröstande ord? Logik? Och reson. Jag behöver det. 

Vi har fått en baby – behöver bara en fé också

Sist jag skrev här var jag gravid. Utan att veta om det. 

Det kom som en chock minst sagt. Jag var liksom inställd på att bli äldre, klimakteriet osv osv. 

Vips försvann all åldersångest för tydligen var min 43-åriga kropp fertil och blev med barn. 

Och nu, nu är jag tvåbarnsmamma. 

Så mycket känslor ”all over the place” som prins Daniel sa när han blev pappa. 

Värst är det för åttaåringen. Herregud vad han känner känslor. Det är svårt att hantera. Gråter varje dag för hans skull. Dels för att han ibland är utåtagerande och elak, dels för att han säger hur han känner vilket får mig att gråta. Han har svårt för förändring och tror att vi inte kommer att älska honom nu. Att halva kärleken vi känt för honom nu kommer att gå till himla lillebror. Han som inte ens vill ha en lillebror. 

Hur ska man förklara? Jag sa i går att kärlek inte går att räkna som matte, det är beyond matte. När ett barn till kommer får man liksom hundra procent kärlek till, till det barnet. Så plötsligt har man 200 procent. 

Vet inte om det funkar. Jag vet ingenting, känner mig handlingsförlamad. 

Jag vet att det kommer att bli bättre, babyn är inte ens en vecka. Vi har knappt landat, så hur skulle han ha gjort det? Men det är ett helvete just nu iaf. 

Jag har inte riktigt ork heller. Vaknätter och sömnbrist, amning med mjölkstas och ömma bröst, ett underliv som känns oigenkännligt, magvärk när inälvor ska hitta sina platser igen. Och släng in ett enormt hormondrop på det. 

Jag försöker, men är ingen übermench. 

Åh gud. Om det ändå fanns en gud som kunde fixa det. Som kunde fixa allt man bad om. 

Jag skulle behöva en sån. En fé. Simsalabim – här är lösningarna på alla era problem. 

För det är inte bara Felix känslor kring lillebror som ligger och gnager, det är många små motgångar som tillsammans blir ett motgångsberg som man hela tiden måste hålla på att försöka få bort sten för sten från för att liksom kunna komma över det. Jaja, konstig liknelse kanske men ni fattar. Oöverstigligt ibland. 

Byte av skola som vi inte vill, krångel med fritidsaktiviteter, strul på A:s jobb, ekonomioro pga världsläge och föräldraledighet, bilstrul, tjafs med kommunen om torpet. För att bara ge ett litet litet smakprov på bajset. 

Ett tag hade jag en daglig ”viktiga samtal att ringa/mejl att mejla i dag”-lista. Och då var min graviditet som värst också med foglossning från helvetet. 

Så ja, det har varit tufft. 

Jag vet att det blir bra så småningom. Allt löser sig på något vis. Och allt blir bra i slutändan. Men hela hösten 2024 och våren 2025 kan faktiskt gå till historien som den sämsta tiden i vårt liv. Och då väntade vi ändå en bonusbebis, som ju måste ses som nåt positivt. 

Så kan en fé eller en gud eller ödet eller vem fan som helst ge oss lite medvind tack. Vi behöver det, alla fyra i familjen. Fyra i familjen! Vi som trodde att vi bara skulle vara tre.