Halva redaktionen är evakuerad. Bara vi ”viktigaste” är kvar på plats. I torktumlaren.
Vi får inte åka kollektivtrafik och helst inte vistas på platser med mycket folk. Vi ska liksom skyddas för att kunna göra vårt jobb.
Jag tror aldrig jag har varit så trött som jag är just nu. Eller ja, nu har jag varit ledig inte dagar och börjar känna mig som mig själv igen. Litegrann. Det har varit galet mycket på jobbet.
Äsch. Jag orkar inte skriva allt nu. Annat än att jag är trött och känner oro i omgångar och lite rädsla och ångest och känner liksom inte igen mig själv. Har velat bunkra lite, och jag är inte en sån som har katastroftankar normalt sett. Är orolig för min mormor. Hon är 89 snart.
Och orolig för att förskolorna ska stänga och hur vi ska lösa allt med jobben då.
I dag var jag och barnet ute och blåste såpbubblor och för första gången på länge kändes det normalt. En mormor/farmor med en tvåochetthalvtåring stannade och lekte. Barnen skrattade. Jagade bubblor. Solen sken fåglar kvittrade och på buskar börjar knopparna komma. Så himla härligt.
Utan Felix hade det här varit så mycket jobbigare. Att liksom bara vara i en stressig torktumlare där allt handlar om ett dödligt virus utan att ha en solstråle som kramar en och skrattar och säger att jag är hans bästa vän, herregud så jobbigt det hade varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar