Ingen lögn

För att förtydliga det tidigare inlägget.
Jag menar inte att jag har levt i en lögn. Jag ångrar inte tiden jag har bott på landet, de valen jag har gjort och det liv jag har levt.
Jag har bara känt att något har skavt och gnagt utan att veta vad exakt det har varit. Jag har trott att det har varit rätt val för mig och har heller aldrig känt att jag varit tvungen att passa in i den där mallen. Jag har bara anpassat mig utan att egentligen reflektera över det.

Men nu, nu när jag inte är där längre, ser jag vad det var som gnagde och skavde.
Och det enda som gör mig ledsen är att jag inte kom på vad det var lite lite tidigare.

Jag har alla möjligheter

Det är sant som man säger: Ur varje dålig sak kommer det något gott. De senaste månaderna har jag märkt att det faktiskt stämmer.
För trots att jag har krisat och gått igenom en tung tid så har jag kommit ut på andra sidan med hälsan i behåll. Eller jag kan till och med säga att jag kom därifrån vid god vigör, redo att ta ett tjollahoppskutt och slå ihop klackarna.
Ur allt det tråkiga har jag lärt mig att ingenting, absolut ingenting, ska eller kan stoppa mig. Jag har alla möjligheter i världen. Alla!

Om jag känner för att flytta till New York kan jag göra det. Om jag känner för att äntligen ta tag i mitt brinnande intresse för att klättra så kan jag göra det. Om jag känner för att strunta i att laga middag en dag kan jag göra det.
Det lustiga är ju att jag egentligen har haft alla de här möjligheterna förut. Jag har bara inte insett att jag har haft dem. Jag har trott och känt att jag varit begränsad, att jag var tvungen att passa in i någon mall. Vara på det sättet jag förväntas att vara. Vilja ha hus, vilja stryka gardiner och vilja bo på landet, när jag i själva verket inte har velat något av det.
Jag hatar att stryka. Jag gillar inte alla måsten som kommer med ett hus. Och jag trivs bättre med rödljus, gatlampor och billjud utanför fönstret än hackspettar och mörker.

Vad är det då som fått mig att tro att jag ska vara på ett visst sätt? Varför har jag låtit andras förväntningar och förhoppningar styra mitt liv? Varför har jag så desperat försökt passa in i en mall där jag uppenbarligen inte har passat in, hur jag än har vridit och vänt på mig själv?
Det vet jag inte ännu. Men jag har bestämt mig för att försöka ta reda på det. Och under 2012 kanske jag förhoppningsvis någonstans hittar vem jag är. På riktigt.

Publicerad i Ålandstidningen.

Ingen nyårslista

Jag hinner inte göra en årssammanfattning i år. Jag hinner inte ens med mig själv om jag ska vara ärlig.
Jag längtar efter att bli frisk och ha ork och att vara utvilad. De senaste månaderna har jag bara flängt runt som jag vet inte vad. Ligger rejält minus på sömnkontot.

Hur som helst, det var årssammanfattningen jag skulle berätta om. Den kommer att komma. Så småningom.
Så länge kan ni roa er med 2010, 2009, 2008, 2007 och 2006.
Förresten, gud vad länge jag har bloggat!

Klippte mig visst

I går skulle jag färga utväxten och rätt vad det var hade jag blivit korthårig.

Känns lite ovant. Det var grymt länge sen jag hade så här kort hår. Men, jag behövde lite förändring – och förändring blev det.

Och bilden, ja, det var den enda man inte såg mina feta påsar under ögonen på. Håll till godo.

Fuck vad förkyld jag är

Halsen – aj!
Huvudet – aj!
Tror jag har en släng feber också.
I kväll blir det tidig sängsdags och förhoppningsvis är jag pigg som en mört i morgon.

Nu håller vi tummarna!

Hemma igen!

Åh så skönt det är att vara hemma igen. Hemma. Hemma i min, bara min, lägenhet.

Nu ska jag ta mig en liten hutt för att mota bort alla eventuella magsjukebakterier. T som, till skillnad mot mig den här gången, blev magsjuk vid julen åkte hem med mig. Och eftersom jag faktiskt klarade mig utan magsjuka för en gång skull så tar jag hellre det säkra före det osäkra. Hutt it is, alltså.

Nattens våndor

I natt var ingen rolig natt. Jag kunde inte sova utan låg och snurrade mig svettig i sängen. Grävde en djupare grop åt mig själv och ältade och hade ångest.
Känslorna är så mycket värre på natten, allt liksom förstärks.

Jag tänkte på exet, på mig, på hans nya tjej, på vännerna, på huset, på mamma och pappa, på flirtar, på allt.
Och magen började värka i takt med att jag snurrade i lakanen och snurrade i tankarna.

Kanske jag inte är lycklig egentligen? Att det bara är en försvarsmekanism? Att det kommer att komma en käftsmäll den dagen mitt liv lugnar ner sig? Att jag kommer att gå in i ett svart hål och inte ta mig upp därifrån?

Jag är inte hel ännu. Jag är rätt trasig. Och alla dessa tankar i mörkret förstärks.
Känner mig därför rätt utpumpad och mör i dag. Ångesten ligger liksom kvar, precis under ytan.
Och allt jag vill är att glömma, gå vidare och bli lycklig.
En dag. En dag blir jag det på riktigt.

Det till och med syns på mig

Hon ser allvarlig ut och biter ihop innan hon öppnar munnen:
"Jag måste säga det här. Även om du kanske kommer att bli sur på mig."

Jag nickar. Säger att jag vill höra.

"Det är första gången jag ser dig lycklig i dag. Under alla tio år som har passerat har du aldrig känts riktigt riktigt lycklig. Förrän nu."

Julen och livet

Jag ligger på soffan och lyssnar på sorlet från köket. Och den enda tanken jag har är åh vad jag älskar min familj och släkt.
Det här, det är fan livet!

Tjing tjong

Firar att jag hämtat de sista sakerna inifrån huset i dag. Nu packar jag inför i morgon, dricker öl och lyssnar på musik. Sista dagen jobb i morgon sedan ledigt fem dagar. Känns gött!

Mitt liv som film del 2

Det börjar hända sådana absurda saker i mitt liv just nu att jag tvivlar på att det verkligen är sant. Det är liksom sådant där som sker i filmer, men inte på riktigt.
Först den där drinken och nu en sådan absurd sak att jag inte ens kan skriva det här.
Men jag kan lova en sak: Skulle ni ha sett det i en komedi skulle ni ha skrattat rått och elakt åt mig samtidigt som ni hade haft skämskudden redo.

Oh my. Vilket jävla liv jag lever.

Färdas tolv år tillbaka på ett kick

Den här låten kom plötsligt upp på min spellista. Bob Hunds Upp upp upp ner. Och bara genom att höra den var jag tillbaka på Arvikafestivalen 1999.
Jag stod bredvid Johan, tror jag att han hette. Han var snygg, snäll och fyra år äldre.

Vi hade delat på någon äcklig mojmat, sett Motörhead sittandes i slänten ner mot stora scenen, vi hade dansat oss svettiga till Lok vid en av de mindre scenerna och jag hade fått en nit från en killes armband rakt in i mitt finger så att jag blödde.
Sedan gick vi till den stora scenen igen och han höll om mig. Bob Hund stod på scenen och den här låten kom. Han förde fingret upp upp upp och ner i luften i takt med texten. Och jag minns att jag aldrig hade känt mig så lycklig i hela mitt liv.

Charmig, udda, snäll bad girl

Två gånger den senaste tiden har jag fått två roliga analyser av mig som person.

Först var det vännen som sa att min lägenhet var precis som jag – ”charmig och udda”.
Och sedan var det vännen som i helgen sa ”jag trodde att du var en snäll journalist. Eller ja, du är en snäll journalist, men du är också en bad girl!”

Om det stämmer? Jorå. Till viss del i alla fall.

Lite ont gör det

Vännens barn, som jag och fd pojkvännen alltid brukade besöka ihop, frågade var jag var senast han var på besök hos dem.
Och fd pojkvännens brorson hade också frågat efter mig.

Det kommer nog aldrig bli detsamma igen. Även om jag vet att vi kommer att hålla kontakten blir det inte detsamma. Och mitt hjärta värker lite vid tanken på det.

Ingen fisk

I dag var jag hemma hos en kompis och kollade i en sådan där astrologibok. Jag läste vad som var typiskt människor som var födda i fiskarnas tecken, som jag är, och konstaterade än en gång att jag inte tror ett skit på astrologi.
Jag är ingen fisk.

Jag är inte romantisk för fem öre.
Jag skulle aldrig pressa blommor och knyta sidenband runt mina kärleksbrev (som om jag hade några ...)
Jag är inte särskilt pysslig av mig.
Jag gillar inte att baka och handarbeta.
Jag brukar inte drömma mig bort i min egen värld.
Jag är inte tillbakadragen och timid.

Okej, jag är rätt kreativ. Och har rätt livlig fantasi. Men resten. Nej.
Jag är nog ingen fisk egentligen.

Rolig felskrivning

I en Facebook-chatt med en ytlig manlig bekant i går, eller om det var i söndags, råkade jag skriva:
”Nu ska jag få i duschen”.

Hihi haha hoho! Lite roligt är också roligt.
Ännu roligare hade det ju förstås varit om det hade stämt ... *hehe*

Lämna huset för gott

Om två dagar åker jag hemhem. Hem till mamma och pappa för att fira jul.
Och jag känner mig sjukt stressad inför det. På två dagar ska jag hinna åka till mina gudbarn och ge julklappar, åka på födelsedagskalas, köpa de saker som jag behöver ha till julbordet och åka till huset och hämta de sista sakerna. Eller ja, vad jag tror blir de sista sakerna.
Jag kommer ju ha kvar en del grejer i källaren, utemöbler och sådant bland annat, men förutom det så tror jag att det mesta som är mitt borde vara hos mig.
Och det känns rätt absurt. Huset, mitt hus, är inte längre mitt hus.

Undrar om jag kommer att fälla en liten tår?
Fast. Egentligen trivs jag ju så himla bra i min lägenhet. Och med mig själv. Och med livet. Så jag borde inte känna någon sorg egentligen. Men ibland kommer den över mig, sorgen. Sorgen över att drömmarna inte blev som de blev, att förhoppningarna grusades. Att jag en gång drömde om giftermål och barn med en man som jag i dag bara har sporadisk kontakt med. Med en man som redan har en annan att uppfylla de drömmarna med.
Medan jag står här. Utan någonting egentligen.

Eller någonting har jag. Jag har mig själv. Mitt nya hem och mina underbara vänner. Och det är egentligen inte så illa pinkat.

Det här med världens bästa vänner

Den här givmildheten! Åh, den är helt underbar!
Jag sa ju förut att jag hade fått massor med saker av mina fina vänner. And it keeps coming.
Av fina E fick jag en dretsnygg (värmländska, googla om ni inte fattar) brödrost. Knallgrön och läcker. Av bästaste A fick jag hennes gamla strykjärn och hennes gamla elvisp. Och dessutom har jag fått små presenter här och var, en fin ljuslykta av snälla B bland annat.

Jag kan inte förstå hur jag har fått så fina vänner! Jag kan faktiskt inte förstå det. Jag gillar er alla så himla mycket att ord inte ens kan beskriva det! Puss!

Som i en film

I helgen fick jag för första gången någonsin en drink skickad till mig från andra sidan baren. Ni vet som på film när någon säger ”ge den där kvinnan där borta den drinken”.
Blev rätt förvånad när jag plötsligt fick en hot shot ställd framför mig. Bartendern såg att jag såg förvånad ut och framförde hälsningen ”från borrmaskinen”.

Kan lätt misstolkas. Om man har snuskig fantasi.

Men det var bara från min kompis som dagen innan lånade ut sin borrmaskin till mig.

Vet ni en sak?

Jag är glad! Tänkte bara berätta det.