Upp och ner ner och upp

November är här. Jag bävar. Och äter d-vitamin och folsyra som jag brukar få brist på då och då. Tänker att jag ska förebygga.

Funkar sisådär. Vissa dagar är livet gött. Jag ler så mycket när jag kommer till jobbet att kollegan på det där härliga cyniska bittra sättet frågar vad det är som är fel "för så där glad kan man inte vara utan att jag blir misstänksam".

Andra dagar har jag hela världens hemskheter på mina axlar och är som en svamp som suger åt sig fler ju längre dagen går. I synnerhet när de i min förvrängda egocentriska och instabila hjärna kan tolkas som en gnutta kritik.

Herregud alltså.

Jag och A har bestämt nu att vi ska bli bättre på att varje helg vi är kvar i Stockholm göra något vettigt och stimulerande. Inte sitta inne i novembermörkret och tycka synd om oss själva.

På listan hittills finns: bada på Centralbadet, gå på Naturhistoriska museet, gå på bio. Sen var det en grej till som jag inte minns längre. Hur som helst borde det där fylla novembers helger tillsammans med besöket från mamma och pappa. Då ska vi gå på nån musikal och gå ut och äta nåt gott. 

Jag har aldrig varit på musikal så det ska bli spännande. Den har alla ingredienser man förväntar sig: Björn Kjellman.

Och så kom jag på en sak som gör mig glad: i dag vaknade jag för första gången på en vecka och kunde andas genom näsan! Förkylning vik hädan och kom aldrig mer igen. Tack på förhand.