Ensam hemma

Klockan är snart halv tre. Jag har inte stigit upp ur sängen ännu. 

Planer för dagen: Kliva upp, kolla på serier, äta jordnötsringar, eventuellt klä på mig. Får se lite.

Och på natten river ångesten

Hur kommer det sig att saker som i dagsljus är bagateller är stora mörka moln på nätterna?

Hur kommer det sig att saker jag redan bearbetat klart får nytt liv på nätterna?

Hur kommer det sig att logiken och det sunda tänkandet är helt blockerat i hjärnan på nätterna och hur jag än kämpar för att ta mig dit så går det inte.

Jag hatar vad mörkret och nätterna gör med mig. Jag hatar den här irrationella ångesten som jag inte kan bli av med. Jag orkar inte ha ett tryck över bröstet och ligga i sängen och tycka att jag är dålig för att någon eventuellt kan ha varit en gnutta kritisk. Eventuellt. 

I dagsljus skulle jag inte ens ryckt på axlarna, men på natten river ångesten i mitt bröst.

Tunga dagar

Frågan är bara när allt ska lugna sig? När ska nyhetsläget sluta vara som det är? När ska världen bli en tryggare och lugnare plats igen?

Sjätte dagen jobb i rad väntar nu. Och då är det inga vanliga åttatimmarsdagar vi pratar om. Även om jag sen är ledig lördag och söndag kan jag omöjligt koppla av, stänga av. Dels för att det är svårt att göra det, dels för att jag behöver hålla mig uppdaterad inför nästa vecka.

Att jobba i den här branschen i sådana här lägen är tungt. Så tungt.

Sluta jämföra lidande!

"Jahaja, nu minsann passar det att bry sig. Nu när Paris drabbats. Men vem brydde sig under terrorattacken i Libanon? Vem bryr sig om kriget i Syrien? Varför har vi plötsligt glömt de som kämpar för sina liv på Medelhavet i hopp om bättre liv."

Jag är så inåthelvete trött på de som skriver så där. Som hela tiden ska racka ner på de som bryr sig - för att de inte bryr sig jämt och om allt, inte bryr tillräckligt mycket eller bryr sig på fel sätt. Varför ska folk hela tiden jämföra lidande med varandra? Ställa en sak mot andra och framförallt skälla för att alla inte bryr sig om allt hela tiden. Kan man inte i stället vara glad över dem medmänsklighet som faktiskt visas? Oavsett hur och i vilket omfång?

Saker jag vill

• Gå upp de där kilona jag har tappat i Stockholm och se så där välmående och frisk ut som jag gjorde förra sommaren.

(Bortse från de alkoholstimmiga ögonen.)

• Sluta vara täppt i näsan och ständigt ha någon form av efterhängsen förkylning som gör mitt huvud tungt och dåsigt.

• Ha ett fast jobb med okej lön som gör att jag kan köpa en lägenhet.

• Normala arbetstider. 8-17 typ. Vilken jävla dröm.

• En tandhälsa som är välmående utan tandsten och blödande tandkött. Så less på att vad jag än gör så blöder min mun.

• Semester. På ett varmt ställe.

• Pengar till att få in vatten och avlopp på torpet.

• Mer tid med A. 

• Sol. Och den efterföljande energin den ger.

• Och fred på jorden och andra ouppnåeliga saker.

När orden inte räcker till

Vi var på teater. Mamma pappa och jag. Åt på restaurang. Strosade längs välkända gator.

Det går inte att tänka att det kunde ha skett här, precis lika gärna som där. I Stockholm som i Paris. Lika offattbart. Så oerhört ofattbart. Jag har en klump i magen. Försöker förstå, försöker. Lider med dem som förlorat de nära. De som blev vittnen. 

Och trollen i mitt Facebookflöde gnider sina händer "det är bra, släpp in fler till Europa bara" och jag kokar. Kokar och vill skrika och slänga grejer och VARFÖR KAN DE ALDRIG FATTA, DUMMA JÄVLA MÄNNISKOR. Och vet att min ilska, mina ord, mitt tålmodiga sätt att fortsätta förklara inte kommer att få gehör den här gången heller. Vaxproppar i hela jävla hjärnan tamigfan.

Och det gör mig så arg. Och maktlös och så tänker jag att det är precis det här, de där tankarna som trollen har som gör att sådana här saker ens sker. Förblindade och vilseledda av hat.

Jag säger det igen. Var finns kärleken och medmänskligheten? Hur kan vi människor vara så kalla och arga?

Klockan är fyra

Och jag är spikvaken.

Jag hatar hatar hatar att jag lyckas svänga på dygnen så här. Kommer ju inte få något gjort under morgondagen. Jag som hade stora vida planer på pepparrotssås och skura toan. Separerade från varandra OBS!

För fyra år sedan

Enligt min vän A så var jag sent på kvällen den 7 november för fyra år sedan ute och gungade tillsammans med henne och T. Hon såg det på Timehop.

Jag minns den kvällen väl. Jag var arg och ledsen och hade med tårar i halsen ringt till T några timmar tidigare och sagt "hej, får jag sova hos dig i natt?" och sedan anlänt till henne med en resväska och en låda öl och budskapet "nu ska jag dricka alkohol".

Jag tror jag drack en öl, sedan gick vi på promenad, gungade, grät lite och försökte förstå vad som egentligen hade hänt. Jag hade lämnat min sambo sedan tio år. 

Då, för fyra år sedan hade jag inte en susning hur mitt liv skulle bli. Jag var livrädd och skakig och bodde på en soffa hos mina vänner. 

Om jag hade vetat att jag fyra år senare skulle bo i Stockholm, jobba på Sveriges största tidning som webbredaktör och ha en annan sambo som allting känns mycket mycket bättre med, då hade jag nog slutat gråta och i stället omfamnat tillvaron och tänkt att allt faktiskt kommer att ordna sig.

Det är väl bara att omfamna tribalen

Okej. Jag har en svart tribal tatuerad på min kropp. På -tada- det ultimata stället svanken.

En tribal i svanken.

Jag låter det få sjunka in ett tag.

Jag var 18 år. Funderade länge på både placering och motiv och hade sparat ihop de 600 kronorna den lille jäkeln skulle kosta. Det var alltså inte så jätteöverilat utan ytterst planerat.

Synd bara att jag hade så förbaskat dålig smak. Så förbaskat synd.

Det här är ju inget jag är stolt över. Skäms när jag vistas på offentliga platser i bikini. I alla fall då jag kommer på att den sitter där i svanken och är ful och svart och ful och sitter i svanken. Då skäms jag, försöker hoppa i vattnet på snabbast möjliga sätt utan att gå med ryggen mot så många. Det kräver sin kvinna, kan jag säga.

Jag har av förklarlig anledning börjat tänka på hur jag ska göra den lite mindre hemsk. Ville tatuera över den med en fågel, vilket skulle vara möjligt med tribalens spretiga form. En fågel är ju också fin. Och jag gillar fåglar. 

Men faktum kvarstår ju att placeringen på kroppen är förjävlig. En fågel i svanken är bara snäppet bättre än en tribal i svanken.

Jag har kikat lite på att ta bort den. Laserbehandlingar ska ju funka, men de ska göra ont, ta rätt lång tid och de kostar ju också en hel del. Beroende på hur många behandlingar som behövs förstås.

Men jag vet inte. Det känns som att den inte stör mig tillräckligt mycket för att jag ska punga ut med flera tusen för ett 600-kronorsmisstag när jag var 18. Den syns ju inte annat än när jag är i bikini eller är naken.

Så ja, jag får väl helt enkelt ta och förlikas med det här. Men den här. Den här tribalen i svanken.

Ickerökandet

Med tanke på att jag har slutat röka sisådär fem gånger men börjat igen efter år eller i alla fall många månader (det värsta var när jag hade varit rökfri i fyra år), så ska jag kanske inte säga något nu. Men jag kan inte komma ifrån att det har varit så sjukt enkelt att sluta röka den här gången.

Rutinerna ändrades samtidigt som jag gjorde dem. Alltså, jag bara slutade gå ut efter maten och så var det med det.

Abstinensen var påtaglig i tre dagar. TRE ynka dagar. Inte ens alkohol har påverkat den.

Saknaden efter något att göra har inte heller varit stark. Snarare att jag varit mindre rastlös nu än när jag rökte.

Nu har det alldeles snart gått en månad och jag är så stolt över mig själv. Så det så.

Upp och ner ner och upp

November är här. Jag bävar. Och äter d-vitamin och folsyra som jag brukar få brist på då och då. Tänker att jag ska förebygga.

Funkar sisådär. Vissa dagar är livet gött. Jag ler så mycket när jag kommer till jobbet att kollegan på det där härliga cyniska bittra sättet frågar vad det är som är fel "för så där glad kan man inte vara utan att jag blir misstänksam".

Andra dagar har jag hela världens hemskheter på mina axlar och är som en svamp som suger åt sig fler ju längre dagen går. I synnerhet när de i min förvrängda egocentriska och instabila hjärna kan tolkas som en gnutta kritik.

Herregud alltså.

Jag och A har bestämt nu att vi ska bli bättre på att varje helg vi är kvar i Stockholm göra något vettigt och stimulerande. Inte sitta inne i novembermörkret och tycka synd om oss själva.

På listan hittills finns: bada på Centralbadet, gå på Naturhistoriska museet, gå på bio. Sen var det en grej till som jag inte minns längre. Hur som helst borde det där fylla novembers helger tillsammans med besöket från mamma och pappa. Då ska vi gå på nån musikal och gå ut och äta nåt gott. 

Jag har aldrig varit på musikal så det ska bli spännande. Den har alla ingredienser man förväntar sig: Björn Kjellman.

Och så kom jag på en sak som gör mig glad: i dag vaknade jag för första gången på en vecka och kunde andas genom näsan! Förkylning vik hädan och kom aldrig mer igen. Tack på förhand.

Apropå skedarna

Plockade ur bestickstället nyss och hittade bevis på det där jag skrev om skedarna.

Ingen av dessa har tillhört mig från början. Nummer tre kan ha varit mamma och pappas, de har iaf liknande som "extraskedar" och jag kan mycket väl ha lånat den nån gång. Övriga har jag dock ingen aning om. Nummer två står det Gerda på. Jag känner ingen Gerda.