Stenarna och hur de försvinner

Tänk om jag kunde säga till mig själv för två veckor sedan att ångesten och det magonda och sömnlösheten och tårarna och paniken snabbt skulle gå över. Att jag nu idag har både lägenhet och jobb. Jobb! Hurra! 

Ibland önskar jag att man kunde göra så, gå tillbaka i tiden och trösta och lugna. Men å andra sidan kanske jag inte hade legat i lika hårt för att få saker att ordna sig då. Kanske jag hade blivit lite mer laidback och slö? 

Äsch jag vet inte jag. Just nu är jag iallafall så euforisk och glad jag kan bli. Stenarna i magtrakten har bytts ut mot fjärilar och fy fan vad livet känns gött just nu.

Den 19 januari skrev jag in mig på arbetsförmedlingen, den 18 februari fick jag jobb. Det har ju onekligen gått snabbt. Och på måndag börjar jag mitt nya jobb som nyhetsreporter på stora tidningen. Jag, lilla jag med ångest och slängar av dåligt självförtroende, har lyckats med det. Fått ett jobb som många journalister vill ha. Kanske inte det absoluta drömjobbet för mig (det är för övrigt P3 Dokumentär som är mitt drömjobb) men jävlar vilken enorm erfarenhet det kommer att ge mig. Jävlar vad det ska bli spännande. 

Och jävlar vad jag måste vara bra som fick jobbet på stående fot. Klockan tio var jag kallad på intervju. Klockan elva gick jag därifrån med ett jobb. Sjukt ju.