Förstås är det oro och stress som gör det. Jag biter ihop så käkarna börjar bli inflammerade igen och jag tänker på allt som får mig att bita ihop ännu mer förstås.
Igår kväll satt jag med en vän på ett kafé och grät. På vägen hem kom tårarna igen när jag gick i tunnelbanegången. Jag ringde mamma när jag kom upp och hulkade och sa "jag är så rädd, jag är så rädd". Vi pratade i en timme medan jag vandrade fram och tillbaka i snön utanför porten.
Jag vet inte om något av det egentligen har hjälp. Behovet av att prata just nu är omättligt samtidigt som jag helst av allt inte alls vill prata. Jag vill inte tänka på att varje dag som går så äter jag av mina sparade pengar utan att ha en susning om när jag får pengar igen. Hur länge kan jag hålla ut? Hur mycket kan jag snåla in?Hur länge kan jag ta av de här pengarna innan jag blir bankrutt?
Inte ens lägenheten ser jag fram emot längre. Får vi den vet jag inte hur länge vi har råd att ha den. Och så är jag arg på mig själv som tog för givet att jag skulle få någon form av ersättning. Någonstans ifrån. Som var så lugn när jag sade upp mig.
Tolka mig rätt nu, beslutet att säga upp mig och flytta till Stockholm var rätt. Helt rätt och jag ångrar det inte. Däremot hade jag gärna haft en utbildning att gå på så jag fick lite studiestöd, eller haft något annat jobb på gång åtminstone. Nu med facit (ingen ersättning) i hand alltså.
Kanske överdriver jag allting också. Jag får ju jobb någon gång, herregud jag har bara varit arbetslös två veckor och tre dagar i dag. Jag borde nog vara lugnare och ha mer förtroende just nu.
Men det går liksom inte. Jag har verkligen hamnat i en skitjobbig tankespiral med sådan där ångest som gör att det är svårt att andas och som får mig att må illa hela tiden. Som att jag vill spy lite.
Det hjälper ju heller inte att jag är småförkyld och inte sover på nätterna. Sömnbrist och förkylning är döden för mitt mående.
Och igår slutade jag tydligen röka också, vilket säkert gör sitt med humöret. Bestämde det den sömnlösa natten eftersom jag konstaterade att vår veckobudget bör vara 400 kronor ungefär för att pengarna ska räcka så länge som möjligt. I den ynka summan ryms inga ciggpaket för 50 kronor styck.
Kan man äta för 400 i veckan på två personer? Jag ska göra ett ärligt försök nu i alla fall.
I natt planerade jag inte budget när jag låg sömnlös utan låg och formulerade ansökningar. Ord för ord. Minns iallafall en som jag ska skriva så fort mitt dunkande huvud tillåter mig att kliva upp ur sängen.
Och efter att jag ätit frukost. Om jag får ner något i den tyngda bröstkorgen.
Ja så här roligt är livet just nu. Fy fan.
Och det värsta är att det är exakt tre år sedan jag och A för första gången hånglade. Det var nog inte exakt så här vi hade tänkt oss att vårt liv tre år senare skulle se ut den där kalla kvällen. Jiho. Eller vad man säger.
4 kommentarer:
Åh alltså. Jag har inga superkonkreta råd att komma med men får sympati-ont i magen när jag läser. Stor, stor kram. Det KOMMER bli bra, lovar.
Raida tex matbutiker efter extrajobb i väntan på ett mer permanent jobb?
Men åh vännen! Hade ingen aning om att det var så illa. Önskar du vore närmare så jag kunde krama om dig ordentligt!Förstår din oro och ångest, varit där jag med. Men på nåt sätt så brukar saker och ting alltid lösa sig. Om vi på nåt sätt kan hjälpa till så tveka inte att fråga! Saknar dig! ♡
Åh, jag tror det kommer lösa sig snart men oron måste vara hemsk.
Vad gör A, jobbar han?
Alltfinnsredan: Tack snälla för peppen, jag tror också att det kommer att bli bra. Någon gång! Snart hoppas jag.
Tesa: <3 Tack fina du! Jag kommer snart till Åland och den ången är du fan högst på alla prioriteringslistor!
Egon: Oron är mardrömslik faktiskt. Riktigt hemsk. Men det löser sig nog så småningom.
Och A studerar och har därför inga pengar till att försörja mig tyvärr.
Skicka en kommentar