Äntligen mars

Jag har alltid haft november som min hatmånad. Ni vet en sån månad då man helst vill gräva ner sig eller transporteras till sydligare breddgrader. November är när all grönska dör, regnet häller ner, det börjar bli mörkare och mörkare och ja, inte så mycket är roligt.

A har å andra sidan alltid hävdat att februari är snäppet värre. November har ändå december framför sig när folk kommer hem och firar jul och man umgås och i största allmänhet mår okej. Januari börjar det återigen bli bistert och när februari kommer är man så mätt på den där bisterheten att man vill spy. Det tar liksom aldrig slut. Det gråa som kom i november bara fortsätter och fortsätter utan någon synlig ända.

Och jag har den här februari börjat hålla med honom. Fy fan vad den har varit dålig.

Jag har varit trött hela tiden, jag har dragit på mig konstiga jobbiga sjukdomar som gjort mig ännu tröttare, jag har varit låg mentalt och känt mig ensam, jag och A har väl aldrig någonsin bråkat så mycket tidigare och till på det utsatte vi oss för provet att sluta röka. Och dessutom har det typ aldrig varit sol. Wiho, eller vad man säger.

Glädjen i dag är därför extrem. Extrem! Nu är det mars och därmed kan det värsta vara över. Nu är det ju faktiskt alldeles snart vår på riktigt.