De förlorade åren

Mellan 20 och 30 ska ju vara en persons period av att leva livet. Eller ja, det brukar sägas så i alla fall.
För mig är de åren inte den perioden. Allt är som ett i ett töcken. Jag minns inte vad jag har gjort, vad jag har tänkt, vad jag har varit. Visst kan jag utkristallisera vissa händelser – de olika flyttarna jag har gjort, resor utomlands (som var typ två ...), jobb och utbildning och så där men annars nej. Vem var jag? Hur var min vardag?

Jag tror inte att det i huvudsak handlar om att jag är glömsk, även om det säkert är en orsak. Främst handlar det nog om att jag egentligen inte mått så bra. Så lång tid utan att må riktigt hundra. Jag menar inte att jag varit olycklig hela tiden, jag kan minnas stunder när hela jag varit uppfylld av lycka. En kväll när jag cyklade hem med vin i kroppen, när jag stirrat på havet medan solen gått ner, när jag skrattat så mycket att jag kiknat. Jag minns de stunderna också. Men vardagen, vad hände då? Jag hade ingen hobby, precis som nu. Jag kollade inte på tv-serier i särskilt stor utsträckning, mitt sociala liv var inte större än nu. Vad gjorde jag? Vad gjorde jag av min tid?

Och så kan jag ångra mig. Ångra att jag inte tidigare förstod att jag inte kunde gå runt och må så där. Att jag inte förstod att jag inte skulle kunna ändra de saker som var dåliga i förhållandet. Att jag inte förstod att jag inte trivdes här, på Åland. Att jag bara lät tiden gå.
Och nu, nu har tio år gått. Och de får jag aldrig tillbaka.