Men den kommer bara på kvällarna så hinner glömma under BVC-tid och så. Då känns allt lugnt.
Mat- och sömnbrist påverkar också förstås. Bättre de dagar då jag ätit och sovit ordentligt.
Vissa dagar är det så illa att jag känner mig oförmögen att ta hand om ett barn. Handlingsförlamad. Vill inte låta A åka någonstans för att jag känner att jag behöver hjälp.
Har varit så här i nån vecka kanske. Kanske går över?
Har hört att bebisar har kvällsoro, men mammor då? Är det normalt?
Såg nån himla reel på instagram där en bebis andades häftigt och sen dog. Tror nu att min bebis ska dö varje gång han andas häftigt. Trauma från första tiden kanske? Andningsstrul är fan inte att leka med.
Nej fan. Orkar inte med mig själv. Önskar att allt bara blir bättre. Att tiden går snabbare. Att jag lär mig hantera ångesten och oron.