Så kom sommaren till uteplatsen

Spenderade förmiddagen bland blommor och blad. Handlade ätbara grejer till uteplatsen. Gräslök, persilja, timjan, citrontimjan, rosmarin, basilika och en jordgubbsplanta. Tomatplanta köper jag senare, när de växt till sig lite.
Också köpte jag en blomma. Något att bara titta på måste man ju också ha.

I alla fall så kom sommaren när jag fixade i ordning uteplatsen. Solen stekte, jord under naglarna och massa grönt runt omkring. Lovely.
Och ännu mer blir det snart. Ska ut på sjön och grilla för första gången i år. DÅ är det sommar.

Det är något jag har missat

Satte teet i vrångstrupen i morse när jag åt frukost.
I godan ro satt jag och tuggade på mackan och läste tidningen när jag mitt i allt stelnade till.

Hittade nämligen den här annonsen i tidningen.


Har bara känslan av att jag har missat något...

Jordens sötaste systerdotter

Saknar dig sötaste Smilla!

Osanningar som man tror är sanningar

Ens egen världsbild är skev, så är det bara. Alla, var och en, tror att jorden kretsar kring en själv. Man är mittpunkten. Man är världsaltet. Man är världen.

Ännu värre var det när jag var liten. Då var cykeln dum om jag ramlade. Jag såg på intet sätt att jag, jag som är världens mittpunkt, skulle ha något med saken att göra. Egoism på en osund nivå.

Den skeva världsbilden hänger dock med. Har något någongång uppfattats som sanning kan det vara sanning resten av livet, trots att det för länge sen slutade vara sanning. Ibland kanske det aldrig ens var sant.
Komplex bygger ofta på just dessa osanningar.

När jag var liten vill jag bli författare, uppfinnare och tandläkare. Tandläkare eftersom min tandläkare var så snäll och så fick man ju en plastring i guldfärg när allt var över. Stor lycka för en liten flicka.

Tandläkaren var dock inte så snäll när det väl kom till kritan. Fram tills jag var omkring 16 år var jag övertygad om att jag hade en stor mun. Tandläkaren sa det till mig som sexåring: Oj, vad duktig du är, vilken stor mun du har och vad stort du kan gapa.
När det slog mig att jag faktiskt har ett ganska litet gap blev chocken stor.

Bilden av mig själv som lång och gänglig, mager och smal är också felaktig. Efter alltför många "Herregud flicka, äter du inte?" var jag övertygad om att jag såg ut som ett biafrabarn. Och dessutom var jag lång, trodde jag.

I dag kan jag fortfarande inte gå i högklackat. Inte för att jag inte kan gå i dem, utan för att jag tror att jag ska se ut som en vandrande lyktstolpe. Jag ser inte att det inte är så. Det spelar ingen roll hur många gånger folk säger det till mig, bilden ändras inte.

Till saken hör att jag inte är särskilt lång. Just över medel, 172 cm. Jag skulle lätt kunna ha högklackat utan att det skulle se det minsta dumt ut. Och så fasligt mager är jag faktiskt inte. Inte längre i alla fall. Ha!

Ett ihopskrap till liv

Har hur mycket som helst att skriva men inga ord att använda för det. Försöker med korta meningar. Ett ihopskrap, varsågoda.

Känner mig rastlös och full av energi men samtidigt dödstrött och slut som artist.
Älskar att solen lyser men önskar samtidigt att den inte sken. Skulle vara lättare att lägga sig på soffan och dumstirra ut i luften. Eller sova.

Har återigen kommit på att magen, stackars magen, inte mår bra av att äta en glass och en ölkorv till middag. Men vad ska man göra? Äta middag ensam i ett trist tråkigt kök känns heller inte lockande. Har gjort det hela veckan redan. Pojkvännen jobbar. Och jobbar. Och jobbar.

Är sugen på vin. Är sugen på vin varje fredag. Funderar om det är osunt? Får man dricka vin så fort man är ledig? Eller öl varje dag efter jobbet? Så har det nästan varit hela veckan. Utom när jag däckade på soffan häromdagen. Men det är ju gott. Och det är ju sommar.

Problemet är att inget glas vin får bort känslorna ändå. Kan inte exakt säga vilka känslor jag hoppas dränka, men några är det i alla fall som ligger där under ytan och bubblar. Låter dem inte komma ut. Vin dövar ganska bra.

Eller så är det bara inbillning. Jag känner mig faktiskt i god vigör. Känner lycka, glädje, skratt. Älskar årstiden. Älskar solen. Älskar livet.
Älskar vin. Ja, så är det nog. Nu tänker jag korka upp en flaska.

Och så har jag skavsår också. En megastor skinnläpp som hänger på hälen. Lyckades inte få in det i ovanstående resonemang. Men det upptar dock en stor del av min tankeverksamhet just nu.

Kloka ord av en numera stor man

Har varit i tidningens digitala arkiv och rotat efter gammal info. Hittade både det ena och det andra. Som alltid.

Bland annat hittade jag en text som Aftonbladets nuvarande chefredaktör skrivit. Och den är bra. Han är en sjujäkla journalist, det visste jag redan. Men att han på ett sådant personligt och otypiskt Aftonbladetsätt skrivit ett personporträtt med egna reflekteringar på det här viset, visste jag inte.

De här orden borde nästan bli bevingade. Citat Jan Helin:

”Det är årets första riktiga sommardag – tvärsemot vetenskapens prognoser.
Prognoserna för den här dagen spådde bara mörka moln och kyla.
Det är med vädret som med livet. Man vet aldrig riktigt. Alltså är nuet viktigast.”

Sol ute sol inne sol i hjärta sol i sinne

Var ute på jobblunch i dag. Satt i solen och höll på att smälta bort.
Det var härligt men samtidigt jobbigt. Det var för varmt.

Fast egentligen menar jag det inte. Jag borde inte gnälla över värmen.
Jag borde snarare gnälla över att jag har jeans, varma skor och orakade ben. Det är där det verkliga problemet ligger.

Trött tröttare Matilda

Kan inte förstå hur jag kan vara så trött. De senaste dagarna har jag gått i någon sorts dvala och så fort jag suttit still en liten stund har jag haft stora svårigheter med att hålla mig vaken.
När jag hade ätit lunch i går längtade jag efter att få gå och lägga mig. Benen var tunga som bly och huvudet låg och släpade längs marken.

Halvvägs hem, i bilen, fick jag sådan sömnlust att jag var på vippen att stanna på närmsta rastplats för att slumra till en stund. Såg för mitt inre hur jag somnade vid ratten och körde in i diverse saker. Höll ögonen krampaktigt uppspärrade tills jag svängde in på uppfarten.

Väl hemma tog jag en tidning och la mig på soffan. Somnade inom tio minuter. Ställde dock klockan så jag skulle hinna äta innan träningen började.
När den ringde började jag snooza. Och snooza. Och snooza. Tills klockan var så mycket att jag inte skulle hinna äta innan träningen längre. Bestämde mig då att skita i träningen, vände mig om och somnade igen.

Halv nio vaknade jag igen. Åt två smörgåsar till middag, glodde en sväng på tv och gick och la mig i sängen.
Somnade inom en halvtimme.

Tror ni att jag var pigg i morse? – Självklart inte.
Trots hur många timmars sömn som helst är jag en zombie i dag igen. Hur kan man vara så trött?

Mittemellan gammal och ung

När man är ung tror man att man är bäst. Kanske inte på allt, men på väldigt mycket i alla fall. Man ser sig själv som en unik snöflinga. Man är konstig, annorlunda och inte som alla andra, tror man. Egentligen är verkligheten ganska krass.

När man blir äldre blir man också medveten om det. Det blir som ett uppvaknade.
Man inser att man är precis som alla andra. Lika dålig som alla andra. Faktiskt inser man att man aldrig kommer att bli bäst. På någonting.

Och när man blir ännu äldre är man nöjd med det. Man nöjer sig med att inte vara bäst. Man nöjer sig med att ha en silverfärgad bil, en 1,5-vånings villa i förorten, 2,5 barn, ett halvdant jobb och vänner som man träffar på helgen.

Man är liksom nöjd med det lilla. Tillfreds med att inte vara bäst. Man är vuxen och mogen och ser verklighetens gråtoner. Inget svart-vitt mera.

Jag önskar att jag var i det sista skedet. Att jag var gammal och klok och nöjd med det lilla. Eller att jag forfarande var ung och dum. Vad som helst är bättre än nu.
Att ha varit med om det grymma uppvaknandet utan att ha blivit det minsta nöjd efteråt är inte särskilt tillfredsställande. Inte alls faktiskt.

Jag är värd mer än jag tror

Trots att mina senaste inlägg innehållit extremt mycket gramatiska fel och stavfel är jag tydligen en hejare på att blogga.
Min blogg är nämligen värd 30.347 kr. Hittade testet hos Mille.

Va kul jag skulle få om jag sålde bloggen till någon annan. En stund i alla fall.
Sedan skulle jag dööö av tristess om jag inte fick fortsätta blogga.

Vem är skyldig till en olycka?

Ett och ett halvt år efter olyckan var ärendet uppe i rätten i går.
Känns jobbigt. Känns väldigt orättvist faktiskt. Orättvist att behöva gå igenom en jobbig rättegång för en olycka som man själv inte kunnat förutse, inte kunnat gör något åt.

Ingen av dem, varken pojkvännen eller mopedisten är vinnare i ett sådant här fall. Ingen är skyldig egentligen. Mopedisten lite mer än pojkvännen om jag får säga vad jag tycker. Men jag är partisk.
Men hur kan man anklaga mopedisten för något när han blivit väldigt skadad? Hur kan man låta honom ta skulden när han redan fått betalat för det? Med en del av sitt liv, kan man säga.

Och hur kan man anklaga pojkvännen för det? När han inte över huvud taget såg mopeden. När det var mörkt och mopeden inte hade någon lampa? Hur kan det vara pojkvännens fel?

Jag skulle önska att rätten säger att det var en olycka som ingen kunde göra något åt. Att ingen får skulden. Att båda får full ersättning från försäkringsbolaget.
Men det är en utopi. Något som inte blir verklighet. Det kommer inte att bli så. Och jag bävar för det värsta.

Jag skulle också hugga i vaden

Granntidningen hade en artikel på sin hemsida där det stod att en hund hade tagit ett bett i vaden på en man som joggade förbi.
Helt rätt, säger jag.
Jag skulle också hugga i vaden om jag var kanibal.

Har funderat på det många gånger faktiskt. Vad jag skulle äta först om jag skulle vara tvungen och kommit fram till att vaden måste vara bäst.
Okej, den kan kanske vara lite seg eftersom det finns en del senor och liknande, men tänk er vilken härlig muskel att sätta tänderna i.

En oxfilé är ju en välandvänd muskel (bajsmuskeln för er som inte visste) och då borde vaden, som också är välanvänd, vara riktigt smaskig.
Dessutom får vaden skylla sig själv. Den bjuder ju in till att ta en tugga.

För kort tid som vanligt

Är dödstrött. Körde många massa mil i går. Började alldeles för tidigt för att det skulle vara sunt. Usch.
Annars var det härligt att vara hemhemma. Träffade många trots kort tid. Kan inte säga att jag haft semester direkt, schemat var fullspäckat. Men härligt.

Nu har jag känslan av tomhet. Och saknad efter alla. Precis som vanligt var jag där för kort tid.

Ändrar mina planer helt

Eftersom folk inte direkt köade för att vara med mig en hel dag (tack Mille som åtminstone kommenterade!) så skiter jag i det.
Åker hemhem i stället. Hem till mammy och pappy. Och bor i flickrummet. Härligt!

Det ska bli så skoj. Har inte träffat mina älskade syskonbarn på snart ett halvår. Hoppas att kanske någon kompis inte skulle ha precis hela helgen planerad och kanske ha tid att träffa mig också. Annars är det smällar man får ta när man inte planerar längre än näsan räcker. Det var ju strax efter tio i går som jag bestämde mig för att åka hemhem.

Det tristaste är att jag måste köra bil alla många mil alldeles själv. Skulle jag inte handla på Ikea skulle jag tagit tåget. Men det är bara att bita ihop och se van ut. Trots att jag bara har kasettbandspelare i bilen. Tack och lov funkar radion i alla fall.

Så hejpa! Hörs om några dar.

Shoppa shoppa shooopa

Nu, för cirka en timme sedan blev jag ledig. Långledig. Känns gött. Och behövligt. Hjärnkapaciteten går på sparlåga. Kapaciteten har helt gått åt att tänka på nyheter och planerande.
Börjar jag försöka mig på mer avancerade saker som att prata går det sådär. Tog till exempel två minuter att formulera en enkel mening tidigare i dag. Om... om... om.. ja, alltså, jag menar om... alltså om.... Så höll jag på tills jag tillslut fick säga åt min kollega att jag återkommer när jag tänkt tanken klart. Silly me.

I alla fall har jag bara en enda tanke i huvudet just nu (nyheterna lämnade jag ju på jobbet) och det är shopping.
Jag vill åka till Ikea i helgen och bränna pengar. Köpa den där servisen det aldrig blev sist, köpa lite tavelramar och annat krafs som jag egentligen inte behöver.

Och så vill jag shoppa kläder. Kläder kläder kläder! Klänningar till bröllopen, snygga shorts, nya gympaskor och massor med snygga toppar.
Har dessutom knappt rört den här månadens lön. Har inte köpt en enda pryl denna månaden. Bara bensin till bilen och lunchmat. Vilket betyder att jag har massor med pengar att bränna.

Problemet är att jag inte har någon som kan/vill/har tid/har lust att komma med mig på shoppingtur. Pojkvännen måste jobba (vilken surprise! Not.) och de vänner jag frågat har annat för sig.
Så, är det någon som har lust att spendera lördagen alternativt söndagen i mitt härliga, men ack så dumdristiga sällskap så hojta till. Jag är öppen för förslag.

Pollen och Impuls

Börjar fundera på om jag är pollenallergiker eller något. I typ två eller tre veckors tid har jag nyst tjugo gånger om dagen i snitt. Helt otroligt jobbigt.

I övrigt undrar jag varför H&M:s ”ungdomsavdelning” hette Impuls förut. Fanns det något syfte med det eller var det bara ett klatschigt namn?
Typiska tankar sista dagen som arbetsledare.

Med tårar i ögonvrån

Jag sover oroligt. Vaknar flera gånger på nätterna. Drömmer konstiga drömmar.
I natt var det värst. Jag vaknade med ett ryck vid femtiden. Hade sådan ångest att jag trodde att bröstkorgen skulle sjunka ner genom madrassen.

Det var drömmen. Den handlade om mamma. Hon fanns inte längre.
Det var som om jag hade varit i ett chocktillstånd en lång lång tid, det kan till och med ha varit ett år, för att sedan vakna upp och inse att hon var borta.
När insikten slog mig blev jag helt förkrossad.

I drömmen höll jag ett fotografi av henne tryckt mot bröstet som om jag försökte känna hennes värme. Hennes kärlek.
När jag vaknade var kudden blöt och ögonvrårna fulla med tårar. Älskade mamma.

Nu blommar blommorna

Vet ni vet ni vet! Äppelblommorna blommar. Blev helt paff när jag åkte hem från jobbet i dag. Det var så vackert. Det var så vackert att man tappade andan till och med.

Solen lyste över en hel dal full med äppelblom, klorofyllstinna lövträd som kuliss i bakgrunden och en dramatiskt mörk himmel full av regndroppar.

Vilket fotografi det skulle ha blivit om jag hade haft med mig kameran. En prisvinnare helt klart. Nu får ni bara föreställa er.

Håll tyst jäkla gnällfia!

Jag är en otroligt positiv människa i grund och botten. Faktiskt är jag en jobbigt positiv människa. Så jobbigt positiv att andra typ irriterar sig på mitt jobbigt positiva synsätt.
Hela min livsinställning är därför väldigt enkel. Jag ser sällan problem i sådant som inte är problem, jag grämer mig inte särskilt mycket, jag blir sällan riktigt arg och jag är verkligen inte bitter. (Må förresten döden ta mig om jag blir bitter!)

Men i dag har jag knappt stått ut med mig själv. Jag har varit positiv och glad innerst inne men allt som har kommit ur min mun har varit cyniskt, bittert och nedlåtande.
Jag har gnällt över att "jag minsann får sitta och göra de här tråååkiga tabellerna", att "jag minsann jobbar elva timmarsdagar", att "jag minsann ska jobba på fyra olika tjänster på samma gång", att "jag minsann har mycket att göra".

Till slut ledsnade till och med jag själv på mig själv. När jag hörde mig gnälla över tabellen för sjunde gången bet jag mig i tungan. Håll käften gnällfia, hade jag lust att ropa till mig själv.
I morgon tänker jag vara tyst. Hela dagen.

Ibland är jag Den Duktiga Flickan

När jag förra helgen var på middag med fyra av mina kollegor började vi prata stress, utbrändhet och fenomenet Duktig Flicka.
För ett tag sedan var jag på en föreläsning om just detta och blev märkbart berörd. Jag är Den Duktiga Flickan. Tar på mig för mycket. Jobbar för mycket. Har för höga krav på mig själv. Och mår dåligt om jag inte uppfyller alla krav som jag själv ställer på mig själv.

T tog fram en bok som heter just Diagnos: Duktig. På framsidan finns en bild på en bettskena. Av oss fem runt bordet hade fyra en bettskena. Alla kände sig som den duktiga flickan och kunde bocka av flera punkter när vi kom till stressymtom. Skrämmande!

Jag lånade boken av T och trots att jag bara har börjat läsa den slås jag av insikt. De skriver om mig. De skriver att om inte jag tar och lugnar ner mig kommer inte bara magkatarr, bettskena, spänningshuvudvärk och magsår att vara symtom. Panikångest, extrem trötthet och depression finns runt hörnet.

Och grejen är att jag egentligen redan vet det här. Jag har vetat det i minst ett års tid. För er som minns har jag också skrivit det här. Ångestattacker, känslan av att ingen bryr sig - inte minst jag själv - och trötthet hela tiden.

Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det. Jag försöker skita i att ha hemmet perfekt. Men allt annat, alla andra osynliga krav som jag och omvärlden ger mig kan jag inte värja mig emot.
Jag kan inte låta bli att påverkas av andras hurtighet. Att de orkar träna och hålla sig i form. Jag kan inte låta bli att känna skuld då jag äter snabbmat för att jag inte orkar laga mat eller när jag inte handlar ekologiskt.
Eller när jag inte är världens bästa flickvän. Eller inte har snygga kläder. Eller har ett fint hem. Eller ..... pust. Jag kan fortsätta i evigheter.

Men faktum är att INGEN lever upp till de där kraven. Man kan inte göra karriär samtidigt som man bakar allt sitt bröd, sköter större delen av hemmet, handlar miljömedvetet, är väldens bästa sexpartner, har huuur mycket tid som helst med vännerna, har en stimulerande hobby och ett hem som skulle platsa i vilket inredningsmagasin som helst.
Ekvationen går inte ihop. Ändå är det det många strävar efter att uppnå. I stället uppnår man ett platt fall.

I boken beskrev de situtationen ganska bra:
"Det finns ingen hejd på vilka krav duktiga flickor känner i dag. Först och främt kravet på en lyckad karriär. Utöver det försöker de förtvivlat se ut som modellerna i Damernas Värld. De läser Elle ála carte och drömmer om timjanstekar och martinis i coola glas medan orken bara räcker till spagetti med tomatsås. De prenumerar på Sköna hem och skriver långa listor på allt som ska åtgärdas hemma, där tar energin slut men drömmarna och kraven finns fortfarande kvar.
Att komma hem efter en stimulerande arbetsvecka till ett vackert hem, sätta en deg och svida om inför helgens övningar med vännerna är ett minimum för många av dessa unga kvinnor. Så ser deras bild av livet ut - förmedlat av månadsmagasin, reklamkampanjer och Hollywoodfilmer.
I verkligheten kämpar de flesta med sin karriär och kommer vid arbetsdagens slut hem till en ganska stökig bostad där veckans smutstvätt svämmar över i tvättkorgen, sängen är obäddad och köksbordet smuligt. Kylskåpet är tomt och kroppen vill bara lägga sig under en filt på soffan".

Jag tror bestämt att författarna känner mig.