Verkar inte vara ömsesidig kärlek

Nästan varje gång katten Gudrun lägger sig på min mage går babyn där inne bananas. Sparkar hårt och buffar och vill komma nära katten. Redan en kattmänniska!

Gudrun, å sin sida,brukar bli så perplex att hon antingen slutar kurra eller reser sig och går därifrån. 

Har en känsla av att de där två kanske inte kommer att tycka riktigt lika mycket om varandra. 

Snö, minnen, snor och Trump

På timehop häromdagen blev jag påmind om den sista helgen i huset. Huset där jag bodde med mitt ex. Vännen och jag var där ensamma och lagade massa god mat och hängde hela helgen. Någon dag senare flyttade jag därifrån. 

Det huset är för övrigt sålt nu.

Jag har världens längsta förkylning alternativt helt uppfuckade slemhinnor i näsa och mun. Snyter mig konstant och vaknar varje morgon med - förlåt för äcklig beskrivning - ett lager trögt slem i hela munnen. Blöder massa näsblod också. I går natt, efter mastodontjobbpasset med USA-valet forsade det. Trötthet och uppfuckade slemhinnor är ingen bra kombo. 

Så vann Trump presidentvalet och jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om det, men skulle mest upprepa allt alla redan har sagt. Det är någon form av sorg i mig i alla fall. Somnade mitt i rösträkningen av Florida men vaknade lämpligt nog knappt fyra timmar senare och precis när jag tog upp telefonen för att kolla klockan rasade flasharna in med beskedet att Trump blir president. 

Så kom snöovädret. 40 centimeter på ett drygt dygn. Vräkte ner. Inga bussar går, inte ens nu dag två och efter alldeles för lite sömn och snor i hela huvudet och ångest i hjärtat över valets utgång fick jag börja gårdagen med att gå till närmaste rälsburna transportmedel för att ta mig till jobbet. Tackade jobbet extra mycket för taxiförmånen hem för oss nattjobbare. 

Jag lämnade en rejäl pöl efter mig på tvärbanan när skiten smälte, kan jag meddela. Byxorna torkade efter ungefär en timme på jobbet. Vantarna var blöta ännu vid ett på natten.

Och babyn i magen är lyckligt ovetande om allt utanför och sprallig som vanligt. Känns tryggt att ha en liten glädjeboll i magen som fladdrar runt och buffas och sparkas och lever rövare. Även om den säkert också hade hoppats att hens mamma hade kunnat sova lite längre och lite mer. 

Efter i dag ska jag inte jobba extra

Komatrött just nu och det känns lagom roligt att jag ska hoppa in och jobba extra i sisådär 14 timmar i dag. Fram till halv fyra i natt. Sedan sova några timmar och återvända till jobbet i morgon eftermiddag. Baaah. 

Jag har anmält mig frivilligt och vill verkligen jobba när USA väljer ny president, men just nu känns det inte alls skoj. 

Kan bero på att jag varken den här långledigheten eller förra fick vara långledig. Inhopp på grund av sjukdom två av fem dagar senast och nu det här valet. 

Äsch, ska sluta gnälla. Jag lovar nu mig själv att jag inte ska hoppa in nåt mer extra den närmaste tiden. Jag och min kropp, som liksom föder upp ett barn här, orkar inte det. Så.

Nackdelen med Clinton och Trump

Herregud vad mycket det är på jobbet nu. Mindre än en vecka kvar till dagen V och det märks i min bransch. 

I dag fick jag faktiskt i mig middag under mina elva timmar på jobbet. En bedrift må jag säga. Men sen hann jag inte då mycket mer. 

Herregud vad jag längtar tills hela USA-valspektaklet är över. Men herregud vad det är spännande samtidigt. 

Om magen och den däri

Det är egentligen först nu jag känner mig gravid på riktigt. Och då är jag redan i sjätte månaden, vecka 27. Har tydligen mindre än 100 dagar kvar tills babyn ska ut.

Jag har den senaste tiden börjat få en rejäl mage. Den går inte att dölja ens om jag vill, varför jag nu skulle vilja det. Är visserligen lite obekväm med att alla ska påpeka mitt tillstånd, vet liksom inte hur jag förväntas bete mig. Jag är ju som jag brukar fast med en stor mage. Därför kan jag ibland tycka att det är jobbigt när den syns för mycket, alltså när jag har jättetajt på mig. Så många kommentarer, från alla möjliga.

Tack och lov är det väldigt få som vill ta på den. Praise the lord! Jag har ju liksom fortfarande en egen sfär som jag värnar om. 

Förutom att magen ändrar hela kroppens tyngdpunkt och jag därmed får ont i ryggen, så börjar jag också få foglossning. Jag märker det så fort jag går längre sträckor eller helt enkelt är aktiv. I går masserade A mig och när han tryckte nere vid bäckenet trodde jag att jag skulle gå av. Aj aj aj. Som tur är verkar det inte vara så farligt, jag kan fortfarande stå på ett ben och så där. Och gå i normal takt och göra normala grejer. Hoppas att det håller sig så. 

Värst är egentligen när jag sitter i samma position för länge. 

Ibland domnar också en fläck under mitt vänstra bröst bort om jag sitter eller ligger i en särskild position. Det är riktigt obehagligt och gör att jag inte kan ligga på vänster sida. Pratade med barnmorskan om det, men hon trodde inte att det var farligt. Sa att om det blev ihållande skulle jag söka doktorn. Stora kroppspulsådern går ju där, så var först lite orolig att den på något vis skulle påverkas och att babyns blodtillförsel strypas, men den verkar helt oberörd av det och sparkar på som den brukar. 

I helgen handlade vi massa kläder till babyn också. Massa på loppis och så en hel del nytt. Saknar i stort sett bara ytterkläder den första tiden. Och kanske några fler bodyar. Herregud vad mycket fint det finns. Både jag och A fick hejda oss från att inte köpa allt. 

Nu hänger det minikläder på vår torkställning. Tänk att det ska i en baby i de där små paltorna. 

I övrigt börjar vi ha det mesta som behövs. Så perfekt att vara sist i både vänskapskrets och syskonkullar att få barn! Hittills har vi köpt en byrå och madrass täcke kudde till sängen till babyn. Det är allt. Ska också köpa en vagn begagnat, resten lånar vi eller har vi fått från helt underbara människor i vår omgivning!

Då har vi ändå babygym, babysitter, babyskydd till bilen, bumbostol, vanlig barnstol till köksbordet, säng, vagga, babynest, åkpåse till vagnen, bärsele och så vidare. Betydligt fler grejer än vi skulle ha köpt till och med. 

Kläder ska vi också få. Och jag har redan fått mammakläder från min syster. Även om jag inte har några särskilda mammakläder förutom byxor. Det är omöjligt att ha mina vanliga jeans.

Nu ska jag börja föra dagbok över babyns rörelser i magen också, sa min barnmorska. Så jag håller koll på om fosterrörelserna ändrar sig drastiskt. 

Hittills kan jag i alla fall konstatera att hen är livlig och sparkar HÅRT. Har nog fortfarande ganska gott om plats för den buffar lite olika hela tiden. Ibland neråt mot kissblåsan, ibland bakåt inåt mot kroppen och ibland utåt. Mest lite åt högra sidan av magen faktiskt. Tror fötterna är där. 

Hen har rutiner också. Efter frukost går hen bananas och sedan när jag kommer hem från jobbet sent på nätterna. En kväll verkade babyn sova när jag kom hem och jag blev förstås genast orolig och var tvungen att buffa på magen tills den buffade tillbaka. Det är också rätt roligt, att den svarar. 

I övrigt är jag faktiskt inte så orolig för något. Visst kan jag få skov där jag oroar mig för att den inte växer som den ska eller så, men de går över ganska snabbt. 

Oroar mig inte så mycket för att den ska ut heller, men inbillar mig fortfarande att det är eoner av tid tills dess. För det är det ju nästan. Tre månader ganska exakt. Det är ju rätt lång tid. Rätt lång i alla fall. 

Syns utanpå

Ni vet den där scenen i Alien där alien som bott i magen plötsligt tar sig ut, genom magväggen. Ungefär så såg det ut på min mage i dag. 

Nu kan vi se den! Babyn går bananas, nu även visuellt. 

Så himla häftigt att få liksom uppleva det själv. Med min mage. Med vår baby. 

Snälla gulliga kroppen, jag ber dig

Är det inte en igentäppt näsa så är det två hungriga katter. 

Är det inte två hungriga katter är det gryningsljuset. 

Är det inte gryningsljuset är det en bökande baby. 

Är det inte en bökande baby är det en full kissblåsa. 

Är det inte en full kissblåsa är det mobilen som vibrerar. 

Är det inte mobilen som vibrerar är det täcket som kanat av. 

Är det inte täcket som kanat av är det barnen på förskolan nedanför. 

Är det inte barnen på förskolan nedanför är det en igentäppt näsa. 

Och allt jag vill är att sova mer än sex timmar en enda natt. Sluta kroppen, med de här himla förberedelserna för sömnlösa nätter med en baby. Jag fattar. Låt mig snälla få sova ut. 

Instabil, ja visst

I går grät jag ungefär sju gånger åt saker jag såg på tv. Åt reklam där en storasyster letar efter sin lillasyster som kan ha druckit för mycket alkohol, åt att jag kände igen mig i en karaktär i tv-serien Easy (som för övrigt är så himla bra - se den!), åt att två personer hittade sitt drömhus i nån dansk realityserie. Och så vidare. 

Jag verkar ha alla känslor utanpå kroppen just nu. 

Oerhört påfrestande och samtidigt lite spännande. Herregud vad den här babyn i magen påverkar mig.

Och jag vill lägga till tapasen vi åt till vinet också

A kommer ut från toaletten, klockan halv tre en lördagsnatt:

"Vet du, vårt barn är skapat av två av de vackraste tingen i världen? Vin och musik!"

Jag blir så förbannat jävla arg att jag tror jag spricker

Kvinnor, inte bara nyförlösta, bör ställa upp på samlag för mannens och relationens skull, säger sexologen. Inga snabbisar. Ett genomsnittligt samlag tar ändå bara 18 minuter och det är ju så kort tid att WHY NOT? Orden projiceras i versaler på en jättelik bildskärm i Malmö Arena. Sexologen berättar att hon ska låta det stå just WHY NOT? på sin gravsten.

Kvinnor bör ställa upp, och inte sura, det blir bara tråkigt. Ställ upp och var glad! Jag funderar på om kvinnor på festival också bör ställa upp på ett par fingrar i underlivet – blir inte festivalen liksom roligare för alla på så sätt; WHY NOT? Jag tänker på att om alla kvinnor bara sa ja i stället för nej skulle ju ingen bli våldtagen, egentligen. WHY NOT?

Läs för bövelen!

Krämpor och livet och sånt

Femdagarsledighet. Ah. Det känns nästan som någon form av lyxig semester mitt i allt, och ändå få lön. 

De här fem dagarna har jag dessutom gjort massor. Med mina (lata) mått mätt. 

Det var slapphäng hemma med The Wire och risotto på fredagen, bak- och chokladmässa och barnmässa på lördag dag och middag hos vänner på lördag kväll. Sovsöndag och landskampsfotboll i måndags kväll. Första gången på Friends och hade genom jobbet tillgång till en loge! Sånt himla trevligt sätt att kolla på fotboll. 

Och i går städade jag lite och förde över massa viktiga saker från min åländska mobil till min jobbtelefon. Tog cirka halva dagen. Fyra år med samma mobil gör tydligen det. Nu skrotas mitt gamla åländska nummer för gott. 

Däremot har jag märkt att jag inte är riktigt lika mobil som förut. Graviditetens första krämpor har gett sig till känna. Att gå mer än 6000 steg på en mässa, sitta en timme på tunnelbana, sitta och äta och prata vid ett bord i flera timmar och sen sitta en timme till på tunnelbana hem gjorde inte direkt susen för min rygg. Aj aj aj. Kunde knappt vända mig i sängen när jag äntligen kommit dit. Korsryggen kändes som den skulle lossna från kroppen typ. Klassiska bäckenbottenproblem tydligen. Har känt någon gång på jobbet också, när jag suttit i typ tio timmar. Skönt då med höj- och sänkbart bord så man kan stå lite. 

I går kväll började jag också noja över att min mage är för liten och att babyn där inne inte skulle växa ordentligt. Den verkar dock helt nöjd och tillfreds, så livlig som den är. Är ändå lite rädd att jag inte gått upp tillräckligt i vikt. Allt där inne i magen väger ju ungefär de knappa fyra kilo jag har lagt på mig. Vet ju inte vad som är normalt, googlar man är ju precis allt normalt så det känns lite skakigt. 

Men barnmorskan lär ju meddela om något är knas nästa vecka när vi ska dit i så fall.

Vecka 24 nu och babyn är större än en aubergine. Herregud alltså.

Huskurer tas tacksamt emot

Jag har halsontet från hell. Ont och hosta och snor och slem och torrt på samma gång. Och halsmandlar som golfbollar, vilket inte är så konstigt alls eftersom jag får det så fort en liten virusinfektion sätter sig i min kropp. 

Problemet den här gången är att jag inte kan bekämpa skiten som jag brukar. Får liksom inte äta alla mediciner och knappt ens använda nässprej tyvärr. Är därför i desperat behov av alla huskurer som kan lindra främst halsont och hosta. 

Dricker en kur med riven ingefära, honung och citron i varmt vatten, men känns som att jag behöver nåt mer. Är det någon som har dunderknepet som inte innehållet alkohol eller sånt? Dela gärna med er i så fall!

Mvh extrem sömnbrist pga hostar mig igenom nätterna.

Mätas och vägas

Jag äger ingen våg, eller ja det finns en på torpet som inte har haft batterier på sisådär fem år, och därför är det extra roligt att väga mig nu på diverse undersökningar. Tyvärr vet jag ju inte vad jag vägde från början, men gissningsvis har jag max gått upp fyra kilo hittills. Två sedan jag skrevs in på mödravården. Magomkretsen har dock blivit rejält ändrad. I dag var midjemåttet cirka 20 centimeter mer än vad jag minns att det var innan en baby kom in där. 20 centimeter! Det är rätt stor skillnad. Inte ett dugg konstigt att jag inte får på mig mina jeans längre och heller inte kan knäppa jackan. 

Men, det jag skulle komma till med allt det här var att jag mättes i går. På längden alltså. Hos doktorn. Senast jag gjorde det var någon gång i skolan. 

Och vet ni?!? Jag har vuxit en centimeter! På längden! Jag är numera 173 centimeter lång. Mycket stolt. Förstås. 

Vet ju ingenting

Herregud vilken djungel det är det här med att vänta barn. Eller ja, själva väntandet går ju av bara farten, men allt runtomkring. Välja mödravård, välja förlossning, skicka papper till försäkringskassan. Jag kan ju ingenting om föräldradagar hit och dit och graviditetsintyg och försäkringar. I synnerhet inte här i Sverige där jag inte har bott medan merparten av mina vänner fått barn. 

Har googlat mig till precis allt. Men jag fattar ändå inte riktigt allt det här med föräldrarledighet. Hur länge är folk lediga? Hur länge räcker dagarna? Det blir ju bara ett år typ, är man hemma så länge eller hur fungerar det om man vill vara hemma ännu längre? Och det här med förskoleplats? Det förstår jag mig inte alls på. Måste vi ställa oss i kö typ nu? Och hur ska jag veta var vi vill ha barnet, vi kommer ju troligtvis inte bo här för evigt (om banken också vill det förstås.)

Nej, nu känner jag mig stressad bara jag tänker på det. Lika bra att blunda och ignorera ett tag till.

(Se det som ett rop på hjälp.)

Känns som bubblor som spricker

Jag tror att det var i söndags som jag för första gången kände det. Duns-duns lite dovt. På ett sätt som ingen tarmaktivitet kan göra. Tvivlade ändå tills dagen efter då det kändes igen. Som en bubbla som spricker. Blubb-duns på något vis. Inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag ska vara säker.  Säker på att det är den där krabaten i magen som rumsterar om där inne.

I går blev jag om möjligt ännu mer säker. Satt med väskan i famnen på tunnelbanan då mobilen vibrerade. Det reagerade babyn massa på. Dunk dunk dunk dunk dunk. Inte komma här och väckas med vibrationer, var det som att den sa.

Och nu har den levt rövare ända sedan frukost. 

Fulgråt på Willys

Jag står på Willys och plockar navelapelsiner i påse när telefonen ringer. Hon låter inte så glad. Jag som var så glad i dag. Jag som sa att nu är hon frisk, katten Gudrun. Jag som sa att hon är pigg och leker och kissar där hon ska. Äter normalt dricker normalt.

Men det säger inte hon. Hon säger att diabetesen är borta. Blodsockervärdet är helt normalt och dieten har effekt. Det funkar. Men diabetesen har maskerat en annan sjukdom som nu syns. Njursjukdom. Hennes njurfunktion är max 75 procent och det är inte bra. Njurarna är inte bra. 

Normalt sett skulle det vara ganska lätt ordnat. Hon skulle sättas på speciellt njurfoder. Men det går inte nu när hon också har diabetes. Njurfodret är dåligt för diabetesen och diabetesfodret är dåligt för njursjukdomen. 

Jag försöker lyssna vidare där, men det går inte. Blockering i hjärnan och tårarna börjar rinna. Jag kan inte lyssna mer, det enda jag tänker är att hon fortfarande är sjuk. Och kanske inte blir frisk. 

Och att det kanske inte finns något alternativ. Att världens goaste katt kanske måste somna in.

Det står jag och tänker på medan jag fulgråter mitt bland grönsakerna på Willys. 

Allt alla vill veta och sånt

Det känns otroligt skönt att inte längre hålla tyst om magen. I synnerhet på jobbet. Flera sa att de misstänkt något men inte vågat fråga. Man gör väl inte det, frågar om någon är gravid. Men det syns nu. Ganska mycket till och med och jag orkar inte gå runt i slappa kläder för att "verka normal".
Egentligen hade vi kunnat gå ut med det för jättelänge sen, men kände att det var skönt att bara vara vi och de närmaste som visste.

Okej. Lite info:
Jag är från i dag i vecka 21 och har alltså avklarat mer än hälften. Känns absurt!
Babyn, som bara kallas precis det, beräknas komma på exakt samma dag som jag och A firar jubileum = första gången vi hånglade med varandra och det datumet vi minns. Den 4 februari.

Har mått oförskämt bra och första känsliga tiden av graviditeten jobbade jag de där vråltidiga morgnarna, men det påverkade inte ett dugg. Har spytt två gånger om jag minns rätt. En gång efter en varm åksjukefärd med buss hem från jobbet med tom mage och en gång när jag åt en korv på en fotbollsmatch. Den gången tror jag faktiskt att korven var dålig för efter att ha spytt tre gånger och korven därmed var borta mådde jag super och gick och åt middag på restaurang utan problem.
Däremot kan den där vidriga nässelfebern jag hade ha utlösts av graviditeten. Tydligen kan man få det av extrema hormonförändringar.
Har ibland lite växtvärk i magen, men hittills ingen foglossning, eller bäckenbottenuppluckring eller vad det heter egentligen.
Är lite känsligare än normalt, men det kan också bero på att min kropp behöver mer mat. Och jag var känslig som hungrig redan förut.
Komatröttheten i början har också gått över, troligtvis tack vare stort intag av järntabletter. Hade brist på det redan i vecka 12 när jag skrevs in på mödravården.

Jag fick reda på att jag var gravid någon gång i vecka 6, i början av juni, och enligt beräkningar kom babyn till efter en Bob Hund-konsert. Det ska den minsann få höra!
Det var inte superplanerat, men vi hade slutat med preventivmedel med tanken att vi här någon gång i framtiden vill ha barn.
Vi vet inte vilket biologiskt kön babyn har, det får bli en överraskning. A ville veta men skulle inte kunna hålla sig utan att säga det till mig, så nu blev vi båda ovetande.

Och ja, det var väl det där som folk brukar vilja veta. Det känns fortfarande lite overkligt, även efter ultraljudet. Men antar att det börjar kännas mer verkligt när jag känner babyn. I går tyckte jag att det dunsade till på ett ovanligt sätt, men annars känner jag inget än. Har moderkakan fram mot magen så det dämpar känseln rätt rejält. Det ska de för övrigt kolla upp på ett extra ultraljud i december. Den sitter så lågt och långt fram nu att om den inte flyttar sig uppåt när livmodern växer kommer jag inte att kunna föda ut babyn. Men jag är inte orolig eller rädd, får väl snittas då i stället.

Nu hoppas jag att resten av graviditeten flyter på lika smidigt och att jag får må bra. Och att babyn mår bra.

Inte bara mat

En liten perfekt fot och hjärtat hoppade till vid synen. Försökte kväva hulkgråten men det var omöjligt. Känslorna var översvallande. I synnerhet efter nattjobb och vråltidig morgon och fjärilar i magen. 

Jag greppade A:s lite svettiga hand och vi var tysta. Andäktiga. Bara tittade och tittade. En liten perfekt fot. Fem tår. 

Ett hjärta med fyra kammare och en hjärna med två hjärnhalvor. Så en gäsp. En vinkning. Och återigen en ihopkurning till en boll. Fosterställning. I ordets rätta bemärkelse. 

Allt det här i min mage. I mig. I min mage finns ett liv. Inte bara mat.

Katten, jag och en lägenhet

Katten Gudrun är ungefär 720 gånger piggare och har plötsligt börjat bete sig som en tonåring igen. Hoppar upp på köksbordet och slickar i sig smör från smörkniven som lämnats där, attackerar katten Elsa som hon gjorde förr och har en pigg vaken blick. Magi. 

Jag däremot är ungefär 720 gånger tröttare än normalt. Min kropp vill inte sova på morgonen trots att jag jobbar till klockan ett på natten. Att vakna åtta när jag somnat halv tre är ingen superhit. Känns som att jag skulle ha småbarn, om jag får tro alla med barn. 

Däremot njöt jag riktigt ordentligt av de här nya arbetstiderna när jag var långledig fredag till tisdag. Vilken lyx!

I tisdags gjorde jag till exempel inget vettigt på hela dagen utan satt och spela tv-spel tills jag hade ömma tummar. Sånt kan man unna sig under en femdagarsledighet. 

Annars då? Drömmer fortfarande om ett eget hem och har sett en liten ljusning på den fronten. En ljusning i form av mamma och pappa. Om det funkar vill säga. 

Har redan drömt mig bort till minitreor i Årsta som faktiskt inte kostar en förmögenhet. Fördelen med ett område som ligger mittemellan tunnelbanelinjerna. Nu ska jag bara ta reda på vad banken säger. Och spara mer mer mer. Reminder: Måste sluta köpa mat ute när jag jobbar. 

Rekreationshelg typ

I helgen var jag till mamma och pappa och hann med häng med båda systrar med familjer. Det var hysteriskt skrattande med snapchat och köttfärssås och spaghetti. Det var svampplockning och grillande utomhus. Och häng hemma hos mormor och en hel kväll med diktläsning med mamma och pappa. Sovmorgon och långdusch. Kaffe i solen. Äppelpaj och kräftor och annan god mat. Kramar med syskonbarnen och känslan att vara centrum av all uppmärksamhet när två slogs om att sitta bredvid mig.

Det var loppisfynd och strövande i saluhall. Vrålhunger och kebablunch med mormor. 

Och hemma funkade dieten med katten bra och hon dricker mindre och kissar mindre och om vi har tur visar nya blodproven om två veckor att det faktiskt ger effekt.

Saker och ting ordnar sig ibland. De gör faktiskt det.