Jag tror att det var i söndags som jag för första gången kände det. Duns-duns lite dovt. På ett sätt som ingen tarmaktivitet kan göra. Tvivlade ändå tills dagen efter då det kändes igen. Som en bubbla som spricker. Blubb-duns på något vis. Inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag ska vara säker.
Säker på att det är den där krabaten i magen som rumsterar om där inne.I går blev jag om möjligt ännu mer säker. Satt med väskan i famnen på tunnelbanan då mobilen vibrerade. Det reagerade babyn massa på. Dunk dunk dunk dunk dunk. Inte komma här och väckas med vibrationer, var det som att den sa.
Och nu har den levt rövare ända sedan frukost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar