Snö, minnen, snor och Trump

På timehop häromdagen blev jag påmind om den sista helgen i huset. Huset där jag bodde med mitt ex. Vännen och jag var där ensamma och lagade massa god mat och hängde hela helgen. Någon dag senare flyttade jag därifrån. 

Det huset är för övrigt sålt nu.

Jag har världens längsta förkylning alternativt helt uppfuckade slemhinnor i näsa och mun. Snyter mig konstant och vaknar varje morgon med - förlåt för äcklig beskrivning - ett lager trögt slem i hela munnen. Blöder massa näsblod också. I går natt, efter mastodontjobbpasset med USA-valet forsade det. Trötthet och uppfuckade slemhinnor är ingen bra kombo. 

Så vann Trump presidentvalet och jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om det, men skulle mest upprepa allt alla redan har sagt. Det är någon form av sorg i mig i alla fall. Somnade mitt i rösträkningen av Florida men vaknade lämpligt nog knappt fyra timmar senare och precis när jag tog upp telefonen för att kolla klockan rasade flasharna in med beskedet att Trump blir president. 

Så kom snöovädret. 40 centimeter på ett drygt dygn. Vräkte ner. Inga bussar går, inte ens nu dag två och efter alldeles för lite sömn och snor i hela huvudet och ångest i hjärtat över valets utgång fick jag börja gårdagen med att gå till närmaste rälsburna transportmedel för att ta mig till jobbet. Tackade jobbet extra mycket för taxiförmånen hem för oss nattjobbare. 

Jag lämnade en rejäl pöl efter mig på tvärbanan när skiten smälte, kan jag meddela. Byxorna torkade efter ungefär en timme på jobbet. Vantarna var blöta ännu vid ett på natten.

Och babyn i magen är lyckligt ovetande om allt utanför och sprallig som vanligt. Känns tryggt att ha en liten glädjeboll i magen som fladdrar runt och buffas och sparkas och lever rövare. Även om den säkert också hade hoppats att hens mamma hade kunnat sova lite längre och lite mer.