Prisa gud, nu blir mitt sparkonto fullt!

Skatteåterbäring alltså, vilken grej. Och vilken summa jag fick! Jag är så himla glad. 

Och mitt sparkonto är så himla glatt. Jag sparar ju där för att kunna köpa en lägenhet. Få ett hem. Allt annat får stå tillbaka just nu eftersom jag vill ha, behöver, någonstans att bo mer permanent. 

Kontraktet vi har nu går ut i augusti och vi har ingen aning om vi får stanna kvar efter det. Det ger mig ångest och magvärk när jag tänker på det, så jag försöker gå runt med skygglappar. Funkar sådär. 

Det värsta är ändå att trots att jag sparat massor så är det ändå typ ett år kvar innan jag har tillräckligt mycket för en insats till en tvåa i ett relativt attraktivt område. 15 procent av 2,5 miljoner är MASSOR med pengar. Hur har folk råd att köpa?! Jag fattar inte. Har alla fastigheter som kan borga för lån? Har alla föräldrar som kan borga? Eller hur gör de? Meddela gärna, för jag är förbryllad. 

Har tänkt att jag kanske kan ha torpet som "pant" men det är ju inte värt så mycket tyvärr. Och hur funkar det när det är i ett annat land? Och det lånet har jag ju inte betalat mer än en femtedel av ännu. 

Det känns som att jag måste ta ett snack med banken snart.

Gubbar och chefer

Alla, eller i alla fall de flesta, tror att jag är yngre än jag är. Det beror inte på att jag ser ung ut, inte främst i alla fall, utan på att jag beter mig och för mig ganska barnsligt. Jag har en ledig klädstil och bär typ aldrig kavaj och långa halsband som en hel del andra i min ålder gör, och jag har en "manana-vibb" över mig vilket gör att jag inte uppfattas så seriös. 

(Allt är ytterst subjektiva gissningar från objektet själv i frågan.)

Tänk vad som hade kunnat hända om jag var mer mogen. Det slog mig i dag när jag såg en artikel om en tjej (kvinna?) som är lika gammal som jag hade blivit chefredaktör. Hon har jobbat som journalist typ lika länge som jag och har varit nyhetschef länge. 

Om jag hade haft kavaj och en mogen attityd kanske jag också hade kunnat vara där. Seriös. Någon att räkna med. Chef. Kvinna. 

Jag vet inte. Jag vill ju inte bli chef utan trivs mer som en kreativ freestylare med ansvar. Lagom mycket ansvar så att jag utmanas men inte får magsår. 

Och så såg jag saker som verkligen inte får mig att vilja se vuxen ut: Gamla klasskompisar från högstadiet som lägger ut nya profilbilder. 

Min första tanke var: Vem är den där gubben?

Tror jag hellre tas för 29 faktiskt. 

Uppdatering: Alltså, jag menar inte att hur folk ser ut gör dem till chefer. Det här är skrivet med humor klockan halv tre på natten. Vill bara förtydliga. Heh. 

No smoking

Just ja, jag glömde ju säga att jag i lördags rökte mina sista cigaretter. Har nu slutat igen. Den här gången tänker jag inte börja igen. Inte ens om det är terrordåd och tungt och jobbigt och stressigt på jobbet. 

Min kropp pallar inte med rökning. Andas som en lungsjuk och mår fysiskt dåligt. Halsproblem och sån skit också. 

Nu, tre fyra dagar senare, känns kroppen redan bättre. Piggare. Har dock sug efter nikotin då och då, men vet ju att det går över om jag bara väntar cirka trettio sekunder. 

Heja mig!

Kvällsjobb och dravel

A är på Korfu i en hel vecka med sin familj och jag är lätt avundsjuk och lämnad ensam med två katter och kvällsjobb. Men så avundsjuk är jag inte. Även om hans familj bombarderar sociala medier med bilder på blåa pooler och havsvågor och brunbrända näsor så känns det ändå rätt gött att vara ensam hemma.

Glömmer bort hur skönt det är att bara rå om sig själv ibland. Bara ha min skit att ta hand om (inte för att jag så mycket tar hand om A:s skit i vanliga fall men ni fattar), bara ta hänsyn till mig själv, bara laga mat som jag tycker om och så vidare. Har till exempel ett halvt paket räkor i kylen som jag riktigt ska frossa i. Hehe. 

Nästa vecka har jag min första semestervecka. Den blev lite kapad i och med att jag fick hoppa in och jobba helg nu i helgen, men ser så mycket fram emot det ändå. Ska till torpet och göra typ ingenting. Hänga upp hängmattan och måla tak, dörrar och foder i hallen kanske. Klippa lite gräs och spela badminton. Bada!

Läsa bok och grilla. Kanske gå igenom de fyrahundra säckarna med kläder som jag inte använt på två år och skänka bort. Stora vida planer som sagt. 

Precis lagom. 

Jävla idioter, jag skäms över er!

Ibland rinner bägaren över. Som nu. Nu står jag inte ut med alla trångsynta bakåtsträvande människor som inte välkomnar människor på flykt till vårt land. Som eldar upp hus för att de barn som förlorat allt - familj, hem, liv - inte ska bo där. Så att de inte ska vara där, granne med dem. 

De som är så jävla rädda för att barnen ska ... Ja, jag vet inte ens vad de är rädda för? Det är BARN. Som har tvingats fly från krig. Till ett helt främmande land. Bort från allt som var tryggt och vant. Rädda barn som ska försöka skapa sig nya liv. 

Och vad möts de barnen av? Jävla förbannade människor som är så inhumana och enkelspåriga och rädda för fantasisaker att de eldar upp deras nya hem. 

Fy fan. Jag skäms. Jag skäms så över mänskligheten. Över svenskar som gör så här, skäms att bo i samma land som dem. Jag kokar över. 

Hoppas den inte tar slut lika snabbt som den kom

Och plötsligt är vi här. Där bara ben och ingen jacka är standard. Där gräset är grönt och luften varm. Sommaren, jag älskar älskar älskar dig. 

Idyllen

Torpet, torpet, du förtrollar mig. 

Klockan fem

Att börja klockan fem på morgonen går oväntat bra. Första dagarna på skiftet i alla fall. Och om jag går och lägger mig senast tio. 

Det som går mindre bra är morgonrutinerna. Jag vill ju gärna snooza lite, men i och med att jag samtidigt inte vill ha klockan på ringning vid halv fyra så ställer det till problem. 

Jag glömmer äta frukost, jag glömmer grejer som jag borde ha med mig och framförallt: jag klär mig som ett kaos. 

I dag har jag till exempel på mig korta gråmelerade kostymbyxor, höga vita converse, ett svart ganska långt linne och en kort mönstrad skrynklig skjorta. 

Korta byxor och höga skor får mig att känna mig som ett barn. Långt linne i kombination med kort skjorta gör att det ser ut som hejkomochhjälpmig. För att inte prata om mönstermixen och färgkombinationerna. 

Känns ungefär som att jag är fem och ska på barnkalas och har fått välja helt fritt från garderoben. Heh. 

Går nu runt och låtsas som att jag är mycket modemedveten så att alla tror att mitt val är supermedvetet. 

Klockan halv fem ska man inte välja kläder. Punkt. 

Dagen efter konferens

Är så bakfull att jag har ont i hela kroppen. Eller så är det brännbollen som tar ut sin fulla rätt på min kropp. 

Mest troligen båda. 

Det blev inte sämre ...

... Det blev kanonbra!

Frisören var lite speciell men härligt okonstlad. Gillade henne. Och gillade håret hon gav mig. 

Hello short hair!

Jag tänker att det i alla fall inte kan bli sämre

Hade mardrömsresa hem från jobbet i dag. Hatar att resa precis vid rusningstid med en trött och hungrig kropp. Jag är grinig, svettig, illamående och tvingas stå och trängas. Dålig kombination. 

Började med massa folk i hat-gången vid t-centralen och klädd för morgonens sex grader och moln. Fick sicksacka mellan människor som inte höll sig i skocken utan mötte den massiva folkmassan i stället. Griniga jag blev mer svettig och irriterad. 

Tjockt på tunnelbanan och ståplats som efter några stationer byttes till sittplats baklänges och åksjukan var ett faktum. 

Handla och med två tunga kassar vänta på sen buss som sen fastnar i trafikstockning. Rörde oss på riktigt 20 meter per fem minuter. Resan tar normalt 11 min. En halvtimme senare hade jag kommit halvvägs hem och då sa busschauffören att alla var tvinga att gå av så han skulle hinna vända och passa tidtabellen. "Det kommer en annan buss som hämtar upp er".

Det enda som var skönt då var att mitt massiva illamående blev lindrat av friska luften. Ny buss kom efter fem minuter och sen var jag hemma rätt fort. 

Varsågod för världens längsta bisats. Jag hade ju egentligen tänkt skriva att jag på väg hem under mardrömsresan hann smita in på första bästa frisersalong och spontanboka klipp och slingor på fredag. 

Fick lite dålig feeling när jag väl stod där och kvinnan bläddrade i bokningen, men då kunde jag inte komma på en enda trovärdig ursäkt till att inte ta den där tiden som erbjöds. Så jag sa ja. 

Tänker att det i alla fall inte kan bli värre än det är nu. Håret alltså. Det är i sån dålig kvalitet och topparna är så slitna och utväxten så lång och gråa hårstråna så många. Jag ser ut som ett mähä. På riktigt. 

Om frisören lyckas få mig att se sämre ut än så, så är hen fasen värd nån form av pris.  

Så nu är jag pepp. Nytt hår coming up!

Fredag och Bob Hund och nostalgi

Att jobba dagtid är fan the shit. Hinner ju göra saker efter jobbet och liksom leva. Inte göra saker innan jobbet och vänta på att arbetsdagen ska börja. Inte samma sak. 

I veckan drack jag vin med vännen J och i går kom A och mötte mig utanför jobbet och så gick vi genom Eurovisionyran i Kungsträdgården, via Slottet och hamnade till slut på en gammal favorittapasrestaurang i Gamla stan. Tapas alltså, det är så sjukt gott. Jag skulle kunna leva på det varje dag utan att ledsna. 

Sedan tog vi färjan till Grönan tillsammans med ett gäng 40-åringar som precis som jag gillade Bob Hund 1999. Chockades nästan av den höga medelåldern. Vet inte the kidz vilka de är? Eller är de helt enkelt inte intresserade?

Hur som helst, det var så bra. Jag var alkoholpåverkad och frös men det gjorde inget. Jag sjöng med i nästan alla låtar och hoppade av lycka när de spelade Upp upp upp och ner. Jag hade inte förväntat mig det, den är så lugn och otypisk livelåt.

Slängdes tillbaka till Arvikafestivalen och en delad nachotallrik med Johan, 24, från Karlskoga. Och hur jag fick fingret sönderrivet när Lok gick upp och Bob Hund-publiken byttes ut mot folk med vassa vassa nitar i hundkoppelshalsbandet de hade på sig när de våldsdansade vilt. Ljummen punkbärs, trångt tält och tisslande genom tältduken. Rött hukle på huvudet och nudlar på trangiakök och rädsla för bajsmannen som enligt rykten bodde bara några tält från oss. Vilken nostalgi. 

Sedan åkte vi hemåt, missade bussen med två minuter och sket i den onödiga utgiften och tog taxi sista biten. Sedan somnade jag på soffan. Alkoholpåverkad, mätt och nöjd. Sån fin fredag.

Nån form av magi

Sömn och mat och flyt på jobbet. Jodå, det är tydligen allt som behövs för att tröttheten från häromdagen ska vara som bortblåst. 

I dag är det torsdag också och snart helg och Bob hund på Grönan. Och annars en helt oplanerad helg. Sedan blir det astidigt jobb med roliga arbetsuppgifter och konferens med övernattning och mer snortidigt jobb och sommarfest med jobbet. 

Sen vet jag inte riktigt hur jag jobbar i några veckor innan jag har min första semestervecka. Det ser jag väldigt väldigt mycket fram emot, om någon nu tvivlat på det. 

Och på mors dag ska jag och A och mamma och pappa och mormor och ena systerdottern åka till torpet och hänga. DET är jag väldigt väldigt pepp på. 

Har redan börjat fundera på projekt som jag tänkte dra igång då. Hoppas också att syrenerna blommar då när jag högst antagligen missar fruktträdsblomningen. Sånt bryr jag mig tydligen om nu, torpägare som jag är. Heh. 

Tömmer hjärnan, typ

Jag har börjat röka på heltid igen. Tydligen. Jag känner mig sämst och hostig och i allmänt dåligt skick. Trött. Vet att det mesta beror på nikotinet och tjäran som förgiftar mig. Vet hur bra jag mår när jag inte röker. Men förmår mig inte att sluta. 

Är på nåt vis för trött för det. Mycket på jobbet en lång tid, inte semester på två år, besök varje helg i en månad. Jag är trött. Att dessutom byta kvällsjobb mot dagsjobb, herregud säger jag bara. 

Och så förgiftar jag mig själv på det. Pepp pepp och så vidare. 

Annars har jag köpt en kjol och rakat benen för första gången på evigheter. Kjolen var typ det skönaste jag haft på mig. Beskrev det som att gå i vatten, utan motståndet då förstås. Svalt och silkigt och alldeles underbart. 

Kjol alltså, vilken grej. 

Ser väldigt mycket på serier just nu. Annars gör jag inte många knop. Tvättkorgen överfull och lämnar disken till A i vanlig ordning. Känner mig lite förlamad faktiskt och därmed återkommer jag till det jag skrev ovan...

Ser mest the walking dead. Igen. Slutade nån gång i säsong tre eftersom jag tyckte att det blev tråkigt men tror mest det beror på att förväntningarna på allt blev för höga. Nu, med noll förväntningar är den kanonbra. Trots att jag rätt ofta drömmer att jag jagas av zombies. 

Känns lite som att jag går och väntar på nåt som jag inte riktigt vet. Nån form av förändring kanske? Som jag själv måste ta tag i, förstås, men inte gör.

Dricker återigen för mycket alkohol och sover för lite. Tränar inget trots att jag köpt mig ett par nya skor som sporre. 

Äsch, jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen. Men jag vet att jag längtar till sommar och ledigt och bad och torpet och så längtar jag efter annat också. Sånt som jag aldrig skriver och knappt ens pratar om. Som jag själv knappt vet att jag längtar efter.

Fattar ni något? Nä. Jag vet, jag har druckit två glas vin och fattar knappt själv. Det var det. 

Den mesta ångest ...

... Kan botas med vår. Promenad i arrangerad trädgård med damm och gäss och spännande växthus, blommande fruktträd, lila hav av blommor och vitsippsbackar. En magnolia som är på väg att slå ut även om frosten gjort alla knoppar kantstötta. 

Vinlunch med en gammal kär vän som jag inte sett på år. En vän som sätter saker i perspektiv. Som får en att njuta lite extra efteråt eftersom livet är så skört. Tårar ner i en cappuccinokopp men ett varmt hjärta. 

Hon måste klara det här. 

Och våren den kommer med entusiasm, trots allt som händer med oss människor. Och jag rycks med. Livet. Det är ju det viktiga jag ska bry mig om. Inte älta misstag. Kanske lite mer rycka på axlarna över att andra är arga. I stället för att ligga under filt på soffan med tryck i mellangärdet och en stor dos jag-är-dum-i-huvudet-och-inkompetent. Värdera mig själv. Lära mig av misstag i stället för älta älta älta ångest. 

För det gör mig inte gott. Det som gör mig gott är nåt helt annat. Solen och våren till exempel. 

Har haft bättre dagar

Det var bara det. 

Sånt där som hänt

Jag läste "En dag" häromdagen. Sträckläste och grät och grät och grät. A som också har läst den var less på karaktärerna, tyckte inte att de utvecklades utan var barnsliga och bara inte fattade. Kan förstå, men boken gav mig ändå en timmes flödande tårar. Hulkgrät när den var slut och jag tror jag kände igen mig. Blev för verkligt. 

Dagen efter var ögonen rödplufsiga fram tills jag gick i duschen vid halv två-tiden. 

Nästa vecka är min sista kvällsvecka. På länge. För alltid? Med mitt jobb har man ju ingen särskild plats utan jag är bara anställd som webbredaktör och sen kan jag hamna lite varstans. I maj jobbar jag 9-17 och sen i juni och juli är det rätt många pass 6-14. Känns skönt. Med omväxling efter ett år med i stort sett uteslutande kvällsjobb. Och andra saker att jobba med en samma samma samma som det har blivit mycket nu den senaste tiden. 

I helgen tog jag grönt kort i klättring också. Grymt gött. Jag klättrade när jag pluggade 2003-2004 men sedan dess har det inte blivit mycket av den varan. Men nu kanske det blir en ändring? Nån form av träning skulle inte skada direkt. 

Till salu: Huset

Mitt ex säljer huset. Ni vet huset huset huset som har en egen kategori här bredvid. Som vi byggde, inredde, planerade. Där vi skulle bo och trivas och skapa familj.  

Allt som man på något vis ändå hoppades om framtiden satt i det där huset. Det där huset som jag saknade mer än allt annat i separationen. Mitt hus. 

Det känns sorgligt på något vis. Fast att jag inte haft med det att göra på fem år. En del av mig finns ju ändå där. Eller kanske skulle vända på det för att göra det rätt: en del av huset finns fortfarande kvar i mig. Jag älskade och hatade och mest älskade det där huset. Det var min borg, mitt allt, min baby. Det som stod stadigt när hela vårt förhållande ständigt var i gungning. Det som höll mig kvar. 

Nu gråter jag en skvätt också. Så känslosamt var det tydligen. 

Behöver nån som rullar ihop mig till en liten sushirulle

Massor att göra på jobbet i går. Tekniska problem och hundra samtal till tekniken. Arbetet fördröjt och mer stress. 

Till slut hemma och somnar efter att jag lyckats varva ner. 

Stressmardrömmar om zombies och att köra fel 14 gånger för att hitta vännerna. Vaknar med tjocka bihålor och huvudet bankar. Möts av mejl med "du har gjort fel, nu är han jättejättearg på oss" och efterföljande ångest trots att jag vet att alla gör fel ibland. 

Huvudvärk som smyger sig på och tryck över pannan. Börjar jobba tre timmar tidigare för att täcka upp. 

Migrännyans. 

Kan ingen bara svepa in mig i en filt och placera mig på soffan och mata mig med god mat samtidigt som jag blir strykt över pannan? Snälla?

Att suga i sig en bok på några timmar

Efter att en längre tid dragits med noll sug att läsa plöjde jag i går en bok på 384 sidor. Jag skrattade högt och grät rätt mycket. Hade nästan glömt den där underbara intensiteten i en bra bok när känslorna liksom svämmar åt alla håll. 

Nu vill jag läsa mer mer mer.