Jag har ändå tur som jobbar på en sån bra arbetsplats (minus att arbetsbördan på vissa stolar är åthelvetemycket) som liksom ändå lyssnar och ger möjligheter.
Jag ska byta tjänst. Fortfarande arbetsledare, fortfarande ansvar men liksom inte för hela jävla arbetsplatsen som jag i praktiken faktiskt haft. Men nåt annat. Nåt jag inte kan = ändå chans att utvecklas + bättre arbetstider. Men säkert lite tråkigare. Jag älskar ju liksom mitt jobb jag gör just nu men orkar bara inte med det just nu.
Tjänsten är 6 månader. Vik eller på prov eller whatever. Ett halvår för mig i alla fall.
En helg i månaden i stället för två. Aldrig börja klockan fem utan som tidigast sex. Men de dagar jag börjar sex är det bara åtta timmars arbetsdag och inte elva och en halv som nu. Vissa veckor 8-16 eller 9-17 beroende på vad jag själv vill och möjlighet att jobba hemifrån fyra av de dagarna. Kommer dock jobba vissa kvällar, men bara två i rad så blir inte borta från familjen enormt mycket. Och slutar ändå i relativt rimlig tid så jag kan gå upp på morgonen med dem och äta frukost.
Hen som blir min nya chef sa att ”många tycker att den här tjänsten är lite stressig och att man har många bollar i luften, men för dig kommer det vara betydligt lugnare och lättare än den du har i dag”. Haha!
Exakt när det blir är oklart, men vid årsskiftet kanske? Allt är inte helt spikat och klart än. Jag vet faktiskt inte om jag sagt ja ordentligt ännu. Men hur som helst. Jag ska byta tjänst. Det känns så rätt.
Jag måste fan tänka på mig själv.
Läste en artikel om farlig stress häromdagen och checkade in på i stort sett varje punkt. Och det är ju det jag har känt.
För er som hängt med sedan 2007 eller när jag nu startade den här bloggen (orkar inte kolla) så minns ni kanske att det var precis så här det var där nån gång kring 2010 kanske.
Då hoppade jag av mitt jobb som chef pga att jag kände att om jag fortsätter går jag in i väggen.
Samma känslor har jag nu. Inte riiiiktigt lika hemska som då, men åt samma håll. Då glömde jag saker jämt. Telefonen på jobbet, låsa dörren osv osv osv i all evighet. Började grina på en kollegas 30-årsfest bara för att någon frågade hur det var - på riktigt.
Jag är inte riktigt där nu. Men jag är i stadiet att jag aldrig aldrig aldrig blir pigg. Somnar så fort jag är stilla. Och har inte järnbrist (iaf inte sist jag kollade). Kan sova på dagen, somna på soffan vid nio och sedan sova till nio dagen därpå. Eller så vaknar jag halv fem trots att jag somnade vid tolv och kan omöjligt somna om. Båda tydliga tecken på stress.
I den där stressartikeln stod det också ”tänk efter om det du gör är det viktigaste i livet. Är det så du vill bli ihågkommen?” eller hur det nu formulerades. I alla fall fick det mig att än en gång tänka att fuck jobbet, barnet är det viktigaste jag har. Plus min sambo.
Ser fram emot att ha mer ork och tid för dem.
