Förra veckan var jag på föräldragrupp för första gången. Det var trevlig och det kändes som att jag faktiskt kan ha en del gemensamt med de andra. Förutom att vi har barn i ungefär samma ålder alltså.
Hur som helst. Det var en person där som berättade att de redan hade rutiner med sin lilla baby. Rutiner som i att ”klockan sju varje kväll lägger vi barnet i dess säng och så ska barnet sova”. Typ. Och jag blev lite överrumplad av det, för det kändes så tidigt och som att de var hundra år före i barnets utveckling än vad vi är.
Här finns det liksom inga rutiner alls. Eller ja, han somnar ju oftast på kvällen vid ungefär samma tid men det kan vara i min famn, i A:s famn, i vaggan, i nästet i sängen, i soffan. Och då har han sällan pyjamas på sig. Det får han först när A går och lägger sig och kommer med honom till mig för matning. Och han sover ju inte ensam i sin egen säng heller. Han har bara legat i den vaken en gång. Han sover i nästet mellan oss och vaknar massa gånger per natt vissa nätter. Äter flera gånger per natt och ger mig aldrig mer än fem timmars sömn i sträck.
Och jag blir så osäker och fundersam och jag vet liksom inte. Ska vi försöka skapa mer rutiner? Lägga honom i sin egen säng? Försöka få honom att inte äta var tredje timme på natten? Ha en nattningsrutin?
Jag tycker ju liksom att allt funkar ganska bra som det är nu. Han somnar lite var som helst och går att flytta när han sover utan att han vaknar varje gång, även om det också händer förstås. Han känns ju trygg och lugn och sover ofta och mycket. Visst skulle jag vilja att han sov längre stunder på nätterna och inte ville ha mat så ofta. Men han kanske behöver det för att vara mätt? Han växer massa och hans viktkurva har gått från låg till över normal sedan han föddes så det är inte så att jag inte har tillräckligt med mjölk till honom. Han har ju för tusan gått upp två kilo på två månader! Fast om vi skulle ge massa mat eller extra ersättning på kvällen skulle han kanske sova lite bättre?
Hur har ni andra gjort? När har ni skaffat rutiner? Jag behöver input.
6 kommentarer:
Känner så väl igen mej i det du skriver. Rutinerna faller på plats vart efter. Alla barn är olika, och så länge ni är glada och nöjda så gör ni rätt. När jag fick panik med första barnet, när "alla" andra hade inrutade rutiner, sa min mor åt mej att vad gör det om barnet är vaken lite längre, det är ju därför du är hemma, ni hinner nog stressa med rutiner, dagis och tider att passa. Och visst har vi rutiner, lunch äter vi efter frukost, men lunchen kan vara mellan kl.10.30-12.30 ;) lyssna på magkänslan! :)
/3-barnsmor
Nä, alltså vi hade inga rutiner mer än det Ellen sjölv liksom visade. Typ hon käkade ungefär samma tider och sov ungefär samma tider men vi gjorde inget aktivt förrän hon var typ sju månader och det blev tydligt att hon liksom behövde mer en rutin för att fatta att lekstunden aka libet var dags att pausa. Och fem timmar på natten utan att käka, alltså grattis! Det är ju rätt mycket tid för en så liten. Skit i vad andra gör och kör på det som funkar för er!l
NEJ! Inte om ni inte känner behov av det. Plus även för extremt uppstyrda föräldrar kommer faser och förkylningar som sätter saker ur spel och jag vet inga föräldrar som vunnit på att försöka vara duktiga enligt gamla normer. Vilket jag ofta tycker det handlar om faktiskt.
Vi följde barnets egna rutiner, det verkar ju ni också göra! Kommer ihåg att jag läste mig till att det liksom inte går att få ett litet barn att förstå påhittade (dvs inte hens egna) rutiner förrän typ vid 4-5 månader tidigast. Kör på det ni tycker funkar för er!
Hahahahaaha. Nej. Vi följde barnets rutiner. Försöket förstås göra skillnad på dag och natt, vilket funkade ganska omedelbart, men hon somnade där hon somnade och vi tog med henne in till oss när vi själva gick och la oss.
Vid tre månader lade vi henne i egen säng bredvid vår säng eftersom jag sov så dåligt med henne i nestet mellan oss. Efter det sov hon också bättre, vi hade nog stört varandra. Men hon vaknade förstås ett par gånger per natt och ville äta ändå, det gör ju spädisar. (Och tvååringar, inte för att äta, utan för att de drömt eller så.)
Tack alla för all input! Och tack för att ni lättar mitt dåliga samvete. Allt känns genast så mycket mycket bättre och jag känner mig återigen trygg i att det vi gör funkar utan att det fuckar upp Felix eller oss. Ibland behöver man höra att man inte gör något fel.
Skicka en kommentar