Jag kanske ångrar allt i morgon bitti igen

Torpet. 25 mars. Långfredag.

Det är kallt, rått, fuktigt och ogästvänligt. Himlen så där "blöt filt"-grå och duggregn i hela luften. Inte en färgklick någonstans, bara brunt, grått och murrigt. Katterna stissiga och griniga efter både båt- och bilfärd i bur. 

Brasan vill inte ta sig. Hundra tidningspapperssidor och massa aska som tjockar upp. Ryker in så vi hostar och måste öppna ut till iskalla hallen. 

Det går omöjligt att ta av sig jacka och skor och tankarna snurrar. Det är iskallt! Vi ska sova här i natt. Det är jämngrått och tre plusgrader ute. Vad fan har vi gjort?

Så tog sig brasan. Så lugnade katterna sig. Så lagade vi Dahlmans wienerkorv/sojachorizo och öppnade taxfreevin. Eldade. Satte elelementen på full effekt. 

Och telefonen som dött i torpkylan och låg på laddning glömdes helt bort. I stället infann sig en sorts ro. Bläddra tidning. Lösa korsord. Prata strunt. 

Elda mer och mer och mer. 

T-shirtvarmt och sminket borttvättat med vedspisvärmt vatten. Täcke över benen och en katt som kurat ihop sig vid fötterna. Jag känner ett magiskt lugn i mig. Ingen stress så långt ögat når. 

Så vad fan hade vi gjort? Jo, vi hade åkt till världens bästa ställe. Förstås.