För fem månader sedan

Slutet av januari, början av februari 2015. Jag hade fått besked från a-kassan: Inga pengar betalas ut så länge du bor i Sverige. Svenska a-kassan: Så länge du inte har jobb får du inte gå med.

Vi väntade besked om ett långtidskontrakt på en lägenhet och hade en halv månad på oss att försöka hitta någonstans att bo.

Jag sökte jobb. Metodiskt men med en klump av ångest som aldrig ville släppa.

Vissa nätter sov jag inget alls. Låg och grät av trötthet. Grät i tunnelbanegången. Grät på kafé med vännen.

Jag slutade röka och tömde lägenheten i Mariehamn mitt i alltihop. Bråkade med A som aldrig förr. Det var kallt och snö och slask och solen kom aldrig in i vår lägenhet.

Ångesten rev i mig. Utan jobb. Utan bostad. Utan pengar.

Den 6 februari vände det. Vi fick en lägenhet. Den 7 februari fick vi klart med tillfälligt boende i glappet mellan lägenheterna. Den 10 februari blev jag kallad på min första intervju. Den 18 februari fick jag jobb. Den 23 februari började jag jobba. Den 27 februari flyttade vi in i nya lägenheten.

I retroperspektiv gick det fort. På mindre än en månad hade allt lösts sig.

Men då och där var det en annan sak. Det var den värsta tiden i mitt liv.