After work, klockan halv två

I går klockan halv två på natten tyckte jag och mina kollegor att en AW kunde sitta fint. Och det gjorde det också.

För fint. 

Vi hamnade till slut på en gayklubb och drack shottar till fem på morgonen med följden att jag nu, klockan åtta på kvällen, äntligen börjar känna mig som människa igen. 

Så här bakfull har jag inte varit på väldigt väldigt väldigt länge.

Lagen om anställningsskydd

Jag skrev för övrigt kontrakt i går. På den där tjänsten jag blev erbjuden. Pratade lite med personalchefen om vilket datum vi skulle sätta som slutdatum. 15 januari blev det, sedan konstaterades att ja, mina dagar på tidningen är slut. Elva månader.

Om de vill ha kvar mig finns chansen att gå över till bemanningsföretaget för elva månader till.

Det här med LAS är ju ett jävla skit. Tanken var jättebra men i praktiken innebär det ju bara att människor får sluta i stället för att få en fast anställning. I alla fall i min bransch.

Nackdelar med skiftjobb

Det finns en sak som är dumt med det här att jobba långa dagar och bli långledig sen: Att jag alltid reser bort när jag blir långledig.

Ja, för då finns det liksom ingen tid till allt det där vanliga. Hemmasysslor görs lite med vänsterhanden i förbifarten och i ärlighetens namn inte så ofta över huvud taget (A gör de flesta och det mesta) och sedan finns det ingen tid att handla.

Då menar jag inte mat, för det tar jag mig tid till, utan annat som behövs. Som nya kläder till exempel.

Mitt jeanstillstånd just nu: Ett par med hål i grenen, ett par som är så slitna att de tappar formen efter en halv dag och får knän och hängrumpa, ett par som är så urblekta att de inte längre kan kallas svarta, ett par med hål på rumpan som därmed inte används. Punkt.

Jag behöver verkligen handla jeans.

Och en regnjacka. En sån där stor gul i galon helst. Märkte det under gårdagens skyfall som dränkte mig.

Är alla människor onda?

För en tid sedan modererade jag en Facebooktråd som handlade om en aktuell debatt. Jag visste att det skulle väcka reaktioner, men att det skulle väcka SÅ mycket reaktioner och så många hade jag inte räknat med.

Det blev hatstorm. Minst sagt. Folk pratade om att personer skulle dö, kallade andra och varandra för diverse fula ord. Det gick inte moderera, jag hann inte med. Hatet bara växte och växte och växte och hur mycket jag än tog bort kom det bara mer och mer.

Jag baxnade. Folk hatar. Folk hatar så mycket och så innerligt att jag förlorade tron på mänskligheten. Herregud, hurdana är vi egentligen?

I går väcktes en ny hatstorm mot en man som dödade en stor lejonhanne under en "nöjesjakt". Brottet, som väl på pappret egentligen inte var ett brott eftersom markägare hade gett honom tillåtelse att skjuta lejon på hans mark (hur man nu kan ge ett sånt tillstånd ...), var vidrigt. Mannen hade dödat det brutalt och huggit av huvudet att ha som trofé. En fin gammal lejonhanne hade fått sätta livet till för en mans "nöjes" skull.

Jag förstår att folk blir upprörda. Men i den grad kan jag inte förstå. Hur kan människor skriva "bränn honom levande", "häll flytande kväve i hans mun" och "hugg av honom huvudet och visa för alla"?

Hur mycket kan vi hata? 

Lynchmobb. Häxjakt. Hatbrev. 

Hagamannen släpptes fri i går. Vårt rättssystem har beslutat att han har sonat sitt brott och kan bli villkorligt frigiven och försöka leva ett normalt liv igen, så normalt man nu kan leva med sådana brott i bagaget.

Folk hatar honom. Folk hatar att han är fri. Skriver att han borde avrättas, stängas in för resten av livet. Att "alla minns hans ansikte och att han aldrig går säker någonstans". "Watch your back."

Jag försvarar inte det han har gjort. Jag tycker att det är vidrigt. Men jag tycker inte att han ska avrättas för det. Ibland känns det som att jag är helt ensam om att tycka så. 

Är vi människor så fullkomligt befriade från empati? 

Har vi inte kommit längre än att bränna människor på bål? Stena dem till döds? Spotta på dem när de sitter i stupstocken? Är vi där igen? Är vi tillbaka till dåtiden och inhumanitet?

Jag är rädd. Jag är så jävla rädd för vart vi människor är på väg.

Bättre skylla på andra (eller?)

Ibland kan jag bli sur på mitt ex så här i retroperspektiv. Sur över att han inte lät mig, mina drömmar, ta plats i vårt förhållande. Tänk om jag redan för länge sen hade flyttat, studerat mer, jobbat på fler platser. Vilken skillnad det hade gjort med mig.

Tror jag. I alla fall.

Om han bara inte hade sagt "nej, jag flyttar inte" och "nej jag vill inte ha ett distansförhållande" och därmed ställde ett outtalat ultimatum: Bo på Åland eller gör slut.

Och visst, det är inte rätt eller ens särskilt sunt att bli sur på nån för nåt som hände för så många år sedan. I synnerhet inte när jag kanske inte ens hade vågat flytta tidigare, jag var kanske inte ens redo då. Och han kanske inte ens hade varit så principfast om jag verkligen gav mig fan på att flytta.

Men det är ju så mycket lättare att skylla på någon annan än på sin egen tafatthet och obeslutsamhet.

Orastlös. Som det heter.

Jag har inte längre den där känslan att jag vill bort, vidare, någon annanstans. Sedan jag flyttade till Stockholm för snart ett år sedan känns det liksom rätt. Bra. Ja, jag vet inte mer hur jag ska förklara annat än att det har slutat klia. Jag vill ingenstans just nu. Här vill jag vara. I älskade Stockholm.

Minisemester

Fem dagar på Åland och är helt off. Har inte ägnat en tanke åt jobb och nyheter alls. Har i stället:

• Solat och läst bok eftersom det var SOL OCH VARMT en dag.

• Målat hallen två varv ljust rosa. Behövs nog ett varv till tyvärr.

• Ätit middag hos A:s pappa och sambo.

• Haft vän på middagsbesök på torpet.

• Sovit till klockan två.

• Åkt till vänner och haft fredagshäng med ost och kex.

• Åkt över halva Åland för att plocka sten.

• Förfestat i vår gamla lägenhet.

• Duschat i nya uteduschen utan att frysa ihjäl!

• Dansat med drink i handen.

• Stått och väntat på taxi i spöregn. Utan paraply.

• Gått från torpet till färjeterminalen. Tog 20 minuter. Sjukt nära.

Det var nog det. All and all en väldigt skön, om än rätt stressig när så mycket ska klämmas in på kort tid, minisemester.

Välkommen till Tyskland på 1930-talet

Eller förlåt, det var visst Finland 2015.

Jag är livrädd. Han sitter i riksdagen. Invald. Och blir inte sparkad från sin post. Han får sitta kvar. HAN FÅR SITTA KVAR.

Tidigare har han bland annat poserat tillsammans med nynazister. Riksdagsgruppens ordförande sa då: "Det är inte riksdagsgruppens sak vem Immonen umgås med på fritiden och vi kan inte straffa honom för det."

Världen, vart är vi på väg?

Sommar

Det var stadsfestival och musiken dunkade över hela stan. Varmt väder och sol. Så där skönt att jag kunde vara barbent fast klockan var mycket.

Vi hade dukat långbord utanför trappan och hade duk och grillat på bordet. Lyssnade på sorl och skrål från gatan, åt upp och bestämde oss för att vi också ville dit. Gick den lilla biten. Dansade på dansgolv. Drack drinkar. Gick ut, gick hemåt och natten var ljummen och alkoholen fyllde kropparna. Sorlet från människor, glada rop. Höll handen och viskade i örat. 

Drog in den andre bakom ett hus. På en innergård och låg med varandra där. Under en buske med stadsfestival och sorl i bakgrunden och gräsfläckar på ryggen.

Åååååland

Jag skulle ha jobbat extra onsdag och torsdag men i sista stund behövde jag det inte. Det betyder: Jag är ledig fem dagar. Jag kan åka till torpet! 

Åååå! Semesterfeeling, here I come!

Jobbet! Hurra!

Klockan är tre och jag går av mitt skift idag. Jag är övertrött och fnittrig och virrig och dricker ett glad vin och äter chips. Ensam hemma.

Åh vilken rolig dag det har varit på jobbet idag. Jag vill att det alltid alltid är så här. Det här jobbet, de här människorna som jag jobbar med - underbara.

Jag har skrattat mig hes.

Och på onsdag ska vi afterworka. Woop woop!

För fem månader sedan

Slutet av januari, början av februari 2015. Jag hade fått besked från a-kassan: Inga pengar betalas ut så länge du bor i Sverige. Svenska a-kassan: Så länge du inte har jobb får du inte gå med.

Vi väntade besked om ett långtidskontrakt på en lägenhet och hade en halv månad på oss att försöka hitta någonstans att bo.

Jag sökte jobb. Metodiskt men med en klump av ångest som aldrig ville släppa.

Vissa nätter sov jag inget alls. Låg och grät av trötthet. Grät i tunnelbanegången. Grät på kafé med vännen.

Jag slutade röka och tömde lägenheten i Mariehamn mitt i alltihop. Bråkade med A som aldrig förr. Det var kallt och snö och slask och solen kom aldrig in i vår lägenhet.

Ångesten rev i mig. Utan jobb. Utan bostad. Utan pengar.

Den 6 februari vände det. Vi fick en lägenhet. Den 7 februari fick vi klart med tillfälligt boende i glappet mellan lägenheterna. Den 10 februari blev jag kallad på min första intervju. Den 18 februari fick jag jobb. Den 23 februari började jag jobba. Den 27 februari flyttade vi in i nya lägenheten.

I retroperspektiv gick det fort. På mindre än en månad hade allt lösts sig.

Men då och där var det en annan sak. Det var den värsta tiden i mitt liv.

Pang bom – löst

Allt funderande och all ångest gjorde att jag helt sonika mejlade min chef och frågade hur stor chans det är att få jobbet jag sökte till hösten och skrev att jag blivit erbjuden ett annat vik.
Han svarade snabbt: Ta viket, det är mycket spännande på gång där till hösten.

Så ja. Jag följde hans råd. Nu tackade jag ja.
Jag har därmed jobb till hösten. Gött.

Drömläge / dilemma

Jag har sökt ett jobb på den positionen jag befinner mig på nu. En person har slutat och det finns en öppning. Problemet är att jag inte är ensam om att vilja ha det. Är nästan säker på att åtminstone två andra som också jobbar på den positionen i dag har anmält intresse. Om inte fler.

Chefen sa "det behövs folk till hösten och vintern. Jag har förstått att det går bra för dig, keep up the good work" typ när jag meddelade mitt intresse. 

Och ja. Jag vill ha det jobbet.

Nu till lyxproblemet/mitt dilemma. Jag har blivit erbjuden ett heltidsvik på en annan tjänst fram till sista december. Jobbet är helt okej, samma tider som det andra jobbet och inte helt olika arbetsuppgifter, bara skillnaden att det är lite mer blajblaj och lite mindre seriöst och därmed lite mindre stimulerande och roligt.

Men - det jobbet vet jag att jag får. Jag blir garanterad heltidsjobb i min usla bransch resten av året. 

Lönen borde inte skilja, det är samma typ av roll och samma företag jag är anställd hos. 

Så. Vad fan ska jag göra? Ska jag hoppas på det jobbet jag helst vill ha med risk att kanske hamna på nån inhoppstjänst igen och jobba ihjäl mig som jag gjort hela våren? Eller ska jag ta det jobbet som jag blivit erbjuden och som är roligt men ändå inte riktigt är det jag vill ha?

Hjälp!

Hjärta! (Och förlåt om jag är tjatig)

Om någon nu missat det, så är jag kär i det här stället. Fortfarande. För alltid.

Och vet ni? Bilderna är inte ens förskönande. Det ÄR precis så där härligt och avslappnat och gött som det ser ut. Älskade torp. Det bästa bästa köpet i mitt liv.

Så länge jag slipper börja klockan fem

A säger att jag sitter i soffan och ler. Åt ingenting och allt. 

Klockan är tjugo över två och jag har nyss kommit hem och ätit två pizzabitar som blev kvar från gårdagens latmansmiddag. Jobb till mitt i natten och gammal pizza får mig att le. För jag är glad. Åt inget och allt.

Det var en bra rolig och stimulerande dag på jobbet. Jag skrattade, jobbade, tänkte, var kreativ. Allt som är så underbart med det här jobbet. Allt som jag gillar med jobbet.

Och så tänker jag på det jag skrev häromdagen om jobbet och att jag inte är gjord för det. Men jag är kanske visst det. Så länge jag slipper börja klockan fem på morgonen. Så länge jag får sova ordentligt.

Sömn alltså, så himla underskattat.

Fisk och jordgubbar

Jag har inte badat ännu. Jag längtar efter det. Efter att få svalkande vatten runt hela min kropp. Dyka. Simma. Håret som guppar kring huvudet i takt med simtagen.

Tror man på horoskop är det i stort sett det enda som visar att jag är en fisk. Och kanske lite dagdrömmar och fantasi.

Och jordgubbarna ligger och blir mogna på torpet. Det känns lite sorgligt.

Rensar hjärnan

Min hud kliar. Jag brände mig i solen som alltid när den kommer och jag är ovan. Det kliar precis där där halsen blir till axel.

Jag somnade på soffan. Klockan strax innan åtta. Fel tid när klockan ringer fyra och jag borde ha gått och lagt mig på riktigt bara en timme senare. Nu: Sömnlös och övertrött och stressad över för få timmar sömn. Fem. Man kan inte börja då.

Jag har fått ett jobberbjudande. Fick det strax innan hemgång. Läste mejlet och klickade sedan i det som oläst igen. Tänker, jag har inte sett det än. Tänker att jag inte vet vad jag ska svara. Fördel: Jag får därmed jobb även i höst. Nackdel: Det är inte det jobbet jag helst vill ha.

Och också är så mycket oklart. Vilka tider, hur länge, hur mycket? Orkar inte börja tidiga morgnar. Det går inte, jag fungerar inte.

Och vänner. Det tänker jag mycket på. På hur jag känner mig ensam när jag aldrig har tid att träffa de vänner jag har. Ännu mindre tid att träffa de som kan bli vänner. Ta en öl med någon en fredagkväll, gå på fest, bjuda någon på middag. När, NÄR, ska jag återigen få ett normalt liv utan jobb varjefuckinghelg.

Och så mejlar de: Kan du jobba extra? Kan du hoppa in? Kan du jobba jobba jobba jobba jobba?

Och allt blir så solklart nu. Varje stycke slutar med en frustation över jobbet. Det här jobbet. Det är nog inte bra för mig.