Att plötsligt ha blivit kvällstrött och morgonpigg

Jag är osäker på när det började men tror att det redan var i Hornstull. Mer än tre veckor sedan alltså. Varje kväll sitter jag som en zombie och väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att det ska vara okej att gå och lägga sig. Om jag inte somnar på soffan innan dess alltså.

Antal nätter jag sovit med mascara eftersom jag somnat med den på eller inte orkat gå till toaletten och tvätta bort den är fler den senaste tiden än under ett normalt år.

Den här kvällströttheten leder förstås till att jag blivit morgonpigg. Pling klockan halv sju och så tycker kroppen inte att jag behöver sova mer. 

Jag vaknar innan väckarklockan! Det kräver utropstecken för en så morgontrött människa att det i perioder behövts tre klockor för att väcka mig. Jag har alltid varit morgontrött. Alltid. Mamma bar mig upp till toaletten och satte mig där när jag skulle till dagmamman eller till skolan de första åren, annars vaknade jag inte. 

Samma människa har plötsligt blivit morgonpigg.

Det här är så sjukt främmande för mig. Jag känner inte igen mig själv och letar tänkbara orsaker. 1) att jag haft väldigt mycket ångest över livssituationen och därmed behövt sova. 2) att ångesten släppte och jag därmed återhämtade mig. 3) att vi flyttat så mycket. 4) att det är ljust i lägenheten på morgonen. Och 5) att mitt undermedvetna inte vill att jag ska försova mig till nya jobbet.

Säkert har jag rätt i alla fem orsaker. Men det känns ändå som att allt borde börja stabilisera sig nu, bli som vanligt.

Jag har gjort en och en halv vecka på jobbet och känner mig ganska bekväm där. Vi har flyttat klart och landat i en lägenhet nu och har därmed för första gången sedan augusti i fjol ett hem. Allt borde börja återgå till ett normaltillstånd ganska snart. Tycker jag. Hoppas jag.

Eller så har jag helt enkelt blivit gammal. Äldre somnar ju tidigt och vaknar tidigt, det vet man ju. Jag hade dock inte räknat med att jag skulle bli "äldre" redan vid 34.