Den här utsikten kan jag också leva med

Två veckors campande snart till ända

Hagsätra. Ja, de två veckorna här har ju varit omtumlande. Minst sagt. Jag har fått jobb och vi har bott som det där kringflackande folket i öknen som jag för tillfället har glömt bort namnet på. Inklusive tältsäng och skräddarställning på golvet. (Hej fördomar och schablonbilder!)

I morgon hämtar vi nycklarna till vårt nya boende och på lördag åker vi till Åland, packar alla bilar fulla med prylar och på söndag tar vi hela konkarongen med oss över Ålands hav.

Bäst med allt kommer att vara att vi får stolar. Både jag och A har förundrats över hur mycket man faktiskt kan sakna en sketen köksstol.

Och en säng som inte har en hård planka precis vid höften känns också ganska lyxigt att få sova i.

Sämst med allt är nog att vi lämnar Hagsätra. Inte för att det är drömorten men det har hela tiden känts som hemma. Jag gillar Hagsätra och den här lägenheten. Jag gillar kiosken vid tunnelbanan och han som är där varje morgon när jag köper kaffe. Jag gillar det feta fruktståndet som jag går förbi. Jag gillar husen som vi ser från fönstret. Jag gillar till och med den långa vägen med tunnelbanan. I synnerhet när jag åker hemifrån in till stan.

Och jag gillar badkaret. Jävlar vad jag gillar badkaret. Det sämsta med att lämna Hagsätra är att behövs lämna det.

Utsikten från fönstret. Som nåt slags modernistiskt konstverk.

Utsikten från ena änden av badkaret. Inte alls som ett konstverk men fan mer stimulans för själen än den mesta konsten. (OBS! Kan överdriva och vara partisk å badkarets favör.)

Det här gjorde jag på jobbet i dag

I dag var min "fadder" inte på plats. Hon kastades iväg på ett flyg i går eftermiddag för att jaga en nyhet och var således kvar där i dag. Jag kände mig därför lite vilsen. En dag med en fadder på en position på redaktionen, andra dagen med en ny fadder på en annan position och tredje dagen lämnad åt mitt öde.

Men det gick bra. Väldigt bra till och med.

Jag började med att försöka hitta någonstans att sitta, det är ett projekt i sig när vi delar på en bunt skrivbord. När jag gjort det fanns ingen chef på plats och inga jobb utdelade till mig så jag började på ett jag inte hann slutföra i går. Ett löst tips som visade sig stämma och vips så fick jag min första artikel publicerad. 

Hann med att skriva två till som jag inte vet om de publiceras, eller när och var för den delen, och hann också kolla upp en massa annat som inte var tillräckligt intressant för att skriva om.

Annars då? Jag åt lunch ensam idag eftersom de personer som jag skulle vågat fråga om lunchsällskap inte var på plats. Helt okej ändå.

Och så höll jag på att leta ihjäl mig efter ett faxnummer och därefter leta ihjäl mig efter faxen som hörde till faxnumret. Hittade den inte. Som tur var kunde personen mejla infon till slut ändå.

Det var min dag. En bra tredje dag på jobbet. 

Lite tungt

Att börja nytt jobb samtidigt som man bor i en tom lägenhet med kläder i resväskor och bara en tältsäng att sova i. Att börja ett nytt jobb samtidigt som man ska planera och strukturera en flytt i helgen där bohaget från Åland och den tillfälliga lägenheten ska in i en ny lägenhet.

Att börja ett nytt jobb där alla är så sjukt duktiga och prestationsångesten är skyhög och där allt är nytt och främmande och man själv känner sig långt ifrån lika bra.

Det är lite tungt just nu. I går kväll somnade jag klockan tio.

Precis som jag trodde

Allt gick bra. Dagen gick snabbt men var väldigt lugn. Har suttit bredvid som onlineredaktör idag och hade typ lärt mig allt innan lunch. Resten av dagen korrekturläste jag och gick igenom tidningens språkråd så jag vet vad som gäller. 

I morgon är jag reporter. Oerhört spännande! Igen. Allt är tydligen spännande nu. Men det är väl så det är när man börjar nytt jobb?

Inte så pirrigt faktiskt

I morgon börjar jag mitt nya jobb och hittills känns allt lugnt. Jag har läst en stor del av tidningens webbupplaga och i allmänhet försökt hänga med vad som händer i världen, för att liksom förbereda mig. Vet inte om det har hjälpt känslan av lugn, men kanske.

Jag kommer säkert vara hispig i morgon bitti och oroa mig på tunnelbanan dit men tror i ärlighetens namn att morgondagen kommer att vara ganska lugn. Jag ska hämta min dator och min jobbmobil (om den kommit ännu) och sedan blir jag säkert guidad runt i huset igen och blir lite insatt i rutinerna. Kanske jag får skriva något också. Rewrita nåt eller så. Eller vad vet jag, kanske de kastar ut mig på något på en gång? Oavsett ser jag väldigt mycket fram emot det. Jobb. Kollegor. Rutiner. Och framförallt att jag får skriva igen. Och att jag får vara nyfiken och att det är legitimt att ställa en miljon frågor. Underbart!

Vad roligt det ska bli. Och vad spännande det är!

Jag struntade i den lugna planen och blev istället utelåst mitt i natten

Det skulle bli en lugn lördag. Först träffa bästa vännen som var i Stockholm och sen äta mat och kolla på Boardwalk Empire typ. Jag skulle inte festa för att inte vara bakfull och trött dagen innan nytt jobb.

Det blev inte som planerat. Det blev istället fest hos klasskompisen som bor ett stenkast bort från vårt tillfälliga boende. Det blev en hel flaska bubbel och hemvinglande klockan fyra. Det var ju så kul att jag liksom glömde bort att jag skulle sova och vara utvilad.

Som extra bonus för att jag struntade i planen fick jag dessutom vänta i snöovädret och kylan i mer än en halvtimme på att en låssmed/vakt/vad han nu var skulle komma och låsa upp porten. Kodlåset hade för andra gången på en vecka fått nåt fel och dörren gick inte att öppna. Och A var inte heller hemma för att kunna komma ner och öppna, han kom strax efter att jag äntligen övertygat jourpersonalen att komma ut.

Eftersom vi bor i andrahand kan de egentligen inte skicka ut någon. Vi måste kunna bevisa att vi bor där tydligen. Jag frågade då vad de tyckte att jag skulle göra? Åka tunnelbana hela natten? 

Jag var så frustrerad och ledsen. Kvinnan jag pratade med försökte hjälpa mig på andra vis och försökte fundera på alternativa ingångar till huset, men det var lönlöst. Jag kom inte in någonstans och bad om att de skulle skicka hjälp i alla fall. Så hon frågade vad jag hade för nummer, jag antar att hon skulle rådfråga någon och ringa upp mig, men när hon hörde att jag hade ett åländskt nummer ångrade hon sig. "Oss ålänningar emellan ..." och så skickade hon ut en bil i alla fall. 

Herregud vad jag inte berättade att jag är från Sverige egentligen.

Och herregud vad jag är trött och sliten idag. Men säkerligen piggare än jag hade varit sovandes på en tunnelbana hela natten.

Att lämna 500-kronorsbudgeten

Att handla ett halvdant lådvin och unna sig köttsubstitut kan kännas hemskt löjligt att vara glad över, men när budgeten de senaste veckorna varit cirka 500 kronor i veckan och maten bestått mycket av linser, bönor, ärtor och sånt så är det här lyx. Ren och skär lyx.

Så idag firar vi igen att jag har fått jobb. Hurra för att jag snart får pengar!

Idag har jag:

• Gått mig svettig tre gånger.

• Fått skäll för att jag inte har en giltig svensk legitimation.

• Ätit vrålgod hamburgare med När du inte orkar ringa en vän-Hanna.

• Spontanhandlat en skjorta som jag tänker att jag kan ha på jobbet.

• Haft läppstift.

• Åkt buss och tunnelbana som typ aldrig förr.

• Gått jättelångt för att uträtta ett ärende för att komma dit och inte kunna göra det.

• Haft ett barn sovande på mig.

• Köpt ett halsband som egentligen var halvfult men som bara kostade 20 kronor.

• Skrattat åt att auto correct ändrade halvfint till halvflint.

• Hämtat en skattesedel så jag kan börja jobba på måndag.

• Blivit kompis med min lokala kioskhandlare.

Och klockan är bara tre! Det här med att bo i en ljus lägenhet som leder till att jag vaknar tidigt på morgonen är helt underbart! 

Kontraktet

Informationen som jag tog in igår var så omfattande att jag ärligt talat inte var helt på det klara med vad det var för jobb jag hade fått. Eller ja, jag vet ju på vilken avdelning jag ska jobba och så, men liksom inte så mycket om anställningsförhållandena.

Men nu har jag fått kontraktet skickat till mig. Det är nu till en början på drygt en månad som test. Jag kommer att vara timanställd och troligtvis jobba heltid, men det är heller inte helt hundra. Finns det inte så mycket jobb kan det bli mindre.

Jag är anställd av tidningen, inte av något bemanningsföretag och kommer att jobba olika tider. Dag, natt, morgon, kväll, men kommer aldrig bli inkallad klockan åtta en morgon när jag slutat vid tre natten innan. Jag får ob-tillägg och min timlön är beräknad på en månadslön som vi kom överens om och som jag är helt nöjd med. 

Det är alltså inget vikariat per se, utan en timanställning som nu till en början är tidsbestämd till sista mars.

Så. Nu vet jag (och alla som frågat) lite mer.

Oj då

Alltså. Jag skrev på Facebook och på Instagram att jag fått jobb på en av Sveriges största tidningar och jähävlar vilken responsflod det blev. 220 som gillar och nästan 80 kommentarer på Facebook och kanske 80 som gillar och 30 kommentarer på Instagram.

Herregud, hypen! Hade inte riktigt räknat med att så många skulle engagera sig och tycka att det var så himla stort. Jag menar, det är ju ett vikariat nu till en början liksom, inte att jag har vunnit Pulitzerpriset eller ens guldspaden.

Nu känner jag en oerhörd press på att prestera. Och känner också att jag lett folk bakom ljuset iom att jag skrev att jag fått jobb, inte specifikt ett vik.

Det var ju liksom inte meningen att bygga upp folks förväntningar på det här viset. Jag var bara så glad och ville jubla lite i sociala medier. Naivt kanske.

Men tack alla för peppen iaf. Nu fan ska jag försöka uppfylla de där förväntningarna. Lovar.

Stenarna och hur de försvinner

Tänk om jag kunde säga till mig själv för två veckor sedan att ångesten och det magonda och sömnlösheten och tårarna och paniken snabbt skulle gå över. Att jag nu idag har både lägenhet och jobb. Jobb! Hurra! 

Ibland önskar jag att man kunde göra så, gå tillbaka i tiden och trösta och lugna. Men å andra sidan kanske jag inte hade legat i lika hårt för att få saker att ordna sig då. Kanske jag hade blivit lite mer laidback och slö? 

Äsch jag vet inte jag. Just nu är jag iallafall så euforisk och glad jag kan bli. Stenarna i magtrakten har bytts ut mot fjärilar och fy fan vad livet känns gött just nu.

Den 19 januari skrev jag in mig på arbetsförmedlingen, den 18 februari fick jag jobb. Det har ju onekligen gått snabbt. Och på måndag börjar jag mitt nya jobb som nyhetsreporter på stora tidningen. Jag, lilla jag med ångest och slängar av dåligt självförtroende, har lyckats med det. Fått ett jobb som många journalister vill ha. Kanske inte det absoluta drömjobbet för mig (det är för övrigt P3 Dokumentär som är mitt drömjobb) men jävlar vilken enorm erfarenhet det kommer att ge mig. Jävlar vad det ska bli spännande. 

Och jävlar vad jag måste vara bra som fick jobbet på stående fot. Klockan tio var jag kallad på intervju. Klockan elva gick jag därifrån med ett jobb. Sjukt ju.

Jag fick jobbet!

Börjar på måndag!

Jag vet inte hur man gööööör

Kanske jag inte borde outa precis allt som har med eventuella framtida arbeten här, men jag vill ju ha hjälp och råd och nån som gläds med mig eller håller tummarna åt mig. Så, nu till mitt ärende: 

VAD FAN GÖR MAN PÅ EN ANSTÄLLNINGSINTERVJU? 

Senast jag var på en var för över tio år sedan och jag hade noll tid att förbereda mig på. Jag hade nämligen missat mejlet eftersom man 2004 inte kollade mejlen varje dag. Redaktionschefen ringde eftersom jag aldrig hade svarat på mejlet och frågade om jag kunde komma om två timmar. Paniken.

Jag var dessutom hemma från mitt dåvarande jobb eftersom jag hade feber men tänkte att jag inte fick missa chansen. Så jag proppade i mig tabletter, gjorde mig i ordning och kom dit.

Minns knappt ingenting. Vet att jag fick frågor av typen "vad tycker du är skillnaden mellan de två lokaltidningarna" och "om du fick skriva om vad som helst, vad skulle du skriva om då". Sjukt svåra frågor men iom noll förberedelse var jag noll nervös och lyckades tydligen charma rumpan av chefredaktören och redaktionschefen. Woho! 

Så. Nu när jag har haft tid att förbereda mig och inte har feber, hur ska jag lyckas göra samma sak? Vad kan jag vänta mig för frågor? Det är en tidningsredaktion jag ska till. Någon som vet? Hjälp?

Solen! Och den tillfälliga lägenheten

Nu är vi flyttade och klara. Vi blev det igår egentligen men jag var så trött och lam att jag inte orkade reflektera över det. Vi köpte med pizza (way over our budget men men) och lade oss i sängen och kollade på serier. Sedan tog jag ett bad (badkar ja!) och somnade pang bom.

Vi ska bara bo här i två veckor innan vi får tillträde till vår riktiga lägenhet men jag känner mig redan hemma. Den är urmysig och har karaktär. Och sol! Jävlar vad ljus och härlig den är. Och lyckan när jag slog upp ögonen i morse och mötte en klarblå himmel gick inte av för hackor den heller. Från vår förra lägenhet såg vi bara grannhuset om vi inte var precis vid fönstret. Då fick man en skymt av himlen.

All and all är jag rätt nöjd över att lämna den faktiskt. Och vännen som vi hyrt av är underbart glad över att komma dit igen. Win-win.

Så här roligt var det i skolan

Jag kom ju på att jag inte ens sammanfattat den sista tiden i skolan eller berättat vad vi ägnade de sista månaderna åt. De var roliga, kan jag säga. Vi fortsatte med praktiskt arbete och lärde oss animera. På en vecka, eller egentligen på fyra dagar, skulle vi animera en dikt. Det var sjukt svårt eftersom ingen av oss hade gjort det förut.
Programmet vi använde oss av heter After Effects och åååååh vad jag vill ha det. När jag blir rik ska jag investera i hela Adobe Creative Cloud och sedan gå bananas framför datorn.
Hur som helst, det blev en animerad film. Vi var fyra i vår grupp och vi valde att för första gången dela upp arbetet mellan oss. Vi gjorde en bakgrund i Photoshop som vi alla sedan fick färga och göra om som vi ville och så fick vi välja typsnitt och stil och allt precis som vi ville medan den gemensamma bakgrunden höll ihop allt. Vi tänkte att det skulle göra oss mer kreativa och ja, det funkade ganska bra. (Jag gjorde januari, om ni inte orkar kolla eftertexterna. Jävlar vad jag slet med kråkan!)
Tyvärr funkade inte allt riktigt som det skulle. Bakgrunden skulle uppfattas som statisk men i och med att några av oss råkade skapa sin animationssnutt i fel format fick vi inte den exakt. Vilket var synd.


Efter de tre veckorna av ljud, film och animation hade vi en temavecka där vi skulle ta fram en idé som skulle minska kostnaderna för sjukvården. I två dagar hade vi föreläsare på plats som berättade om de problem som man står inför: Den allt mer åldrande befolkningen, digitaliseringen av journaler, fler sjukskrivningar och så vidare.
Vi valde att fokusera på sjukskrivningar till följd av stillastittande arbete och kom fram med den briljanta (jo,jo!) idén med Micro Stretch. En mikrovågsugns som startar ett enkelt stretchprogram när du värmer din mat. Vår slogan var "Värm dina muskler medan du värmer din mat" och tanken var att utnyttja den lilla dötiden som alla har på ett arbete - de två minuterna då maten värms. Detta för att i den mån det går undvika ryggproblem, musarm och sådana sjukdomar. Ryggont är idag den vanligaste sjukskrivningsorsaken och kostar samhället drygt 2 miljarder varje år.

Bäst idé fick sedan ett pris. Vi vann inte tyvärr men fick ganska många röster. Typ nio eller nåt. Bästa idén var en värkapp som gravida kunde ladda ner för att på egen hand mäta hur lång tid det är mellan värkarna och på så sätt slippa åka in till BB för tidigt. Detta skulle enligt dem spara in massa pengar och resurser bland barnmorskorna.
Hela temaveckan var faktiskt väldigt rolig och det var så skoj att vara innovativ.

Därefter läste vi interaktionsdesign som är ett otroligt spännande ämne. Det handlar väldigt enkelt om hur man designar saker, applikationer eller webbtjänster så att de blir så funktionella och användbara som möjligt. Allt från att ta reda på vem som ska använda den, vilka krav som ställs på den och sedan hur man går tillväga med prototyper och tester och utvärderingar.
Kursen var i fyra veckor och förutom halvårets enda salstenta fick vi i uppgift att designa en app eller webbplats som stöder utbildning på olika sätt.
Vi gjorde en applikation om kroppen som riktade sig till barn och själva lärandet skedde genom ett spel och fick VG för det. Det var högsta betyg. Här är en tidig videosimulering där vi visar hur vi har tänkt att appen ska fungera. Appen utvecklades ganska mycket sedan vi gjorde filmen, men det här var i alla fall grundidén.

Vad tror ni, ska vi be några spelutvecklare att förverkliga den? Hehe.

Och ja. Sedan hade vi slutarbetet men det tror jag får ett helt eget inlägg en annan dag.

Grottan i Hornstull

Jag har aldrig riktigt trivts i den här lägenheten i Hornstull. Läget är super, den är mysig och fin men nej, det är något som aldrig riktigt har stämt.

Funderade länge på vad det kunde vara. Deras inredningsstil som jag inte delar? Att den känns väldigt mycket inte vår? Att den är sjukt varm och kvav? Att det bara är en etta? Att att att. Inget har riktigt känts som rätt svar utan jag har tänkt att det kanske är en kombination av allt som hat gjort att jag inte har riktigt känt mig hemma.

Tills nu. Vi flyttade hit i mitten av november. Den mörkaste tiden på året. December bjöd på cirka noll soltimmar och januari var inte den ljusaste och mest sprudlande heller. Så jag hade inte märkt det så tydligt förrän nu, nu när vi lämnat den mörkaste tiden och solen dessutom lyser. Vi har inte fått solljus in i lägenheten sedan vi flyttade in! Förrän nu. Nu står solen så högt att den går över grannhuset på morgonen och jävlar vilken skillnad det gör. Lägenheten är plötsligt ljus, välkomnande och jag trivs.

Tänk vad ljus och sol kan göra underverk. Och typiskt att vi lämnar den i helgen.

Första intervjun, hurra!

Ja! Jag är kallad på min första intervju! Hos en tidning. Visserligen för ett sommarjobb men ändå!

Det känns som jag inte har bett er om något annat den senaste tiden, men håll tummarna åt mig är ni snälla!

En vecka rökfri and counting

Idag konstaterade jag att jag bara känt ett sug efter att gå ut och röka en enda gång. EN GÅNG på hela dagen hittills.
Fan vad jag är stolt över mig själv.

Låg, bara lite låg

Idag är första dagen som jag känner att jag inte riktigt orkar hålla andan och humöret uppe. En ansökan har jag skickat in, resten av dagen har jag gått som i ett töcken och petat lite här, lite där och inte fått så mycket gjort alls.

Känner mig liksom inte på topp. Lite låg som jag antar det här stadiet av att inte göra något bidrar till. Jag blir ju låg och slutligen deprimerad om jag inte har något att göra.

Fast det där stämmer ju inte nu egentligen. Jag har massor att göra. I helgen ska vi flytta ut ur den här lägenheten och därmed måste vi packa ner allt och städa överallt och så har ju jag jobbsökandet att göra.

Äsch, jag vet inte jag. Jag är lite låg helt enkelt. Och värre är det när jag känner att jag heller inte kan höra av mig till nån för att göra något eftersom jag inte har råd att göra ett skit. 

Hoppas verkligen att känslorna inte håller i sig.

Veckobudgeten

400 kronor var ju en omöjlighet. Även om vi har ätit ur skafferi, frys och från den mat som finaste vännen Anna kom med. Landade på 664 kronor, men då har jag en massa färdiglagad fisk kvar av det. Och så har vi bönor och grejer kvar som vi inte ätit upp.

Inte så himla illa trots allt. Ganska nöjd. 

I dag gör jag äppelmos/kompott/vad det nu blir av halvskrumpna äpplen. Tänkte ha det till lunchgröt som jag ska börja äta. Och till middag (ja vi håller på att laga det först nu) blir det butternutsquash och pasta. Och lite kyckling till mig för att dryga ut.

Har planer för resten av veckan också. Måste ha det för att kunna hålla ner kostnaderna. På menyn står:

Kikärtsbiffar och couscous

Grönsakswok med kokosmjölk och ris

Böngryta med linser och potatis

Grönsaks-/fisksoppa

Polenta med nåt till

Gröt till lunch

Och sen har jag inte kommit på nåt mer. Ska leta inspiration i veckan. Om inte nån annan har? Billig vegetarisk mat som mättar bra? Tipsa gärna!

Snart ett hem!

Igår var det äntligen fint väder så jag och A bestämde oss för att fånga dagen. (Hehe.) Vi gick alltså ut. På långpromenad längs vattnet.

Och gud vad jag gillar Södermalm kan jag konstatera efter igår. Jag visste det sedan innan förstås men det blev så påtagligt när solen sken på gnistrande snö och vattnet bröt upp isen till flak. Och on top of that hade vårfåglarna konsert ackompanjerat av ett stilla drippdroppande från smältande istappar. 

Vår! Ropade mitt inre glatt.

A konstaterade att det skulle bli sorgligt att lämna Söder för Östberga. Det är ju långt ifrån världens mysigaste ställe, men lägenheten är fin och läget helt bra. Måste visserligen åka buss i typ tio minuter till Gullmarsplan eller Liljeholmen för att komma till tunnelbanan, men herregud, det behöver man ju nästan överallt. Och jag är inte kinkig. Vi har liksom ett hem nu. Som vi inte behöver lämna på en gång. Och som vi får ha våra grejer i. Och katterna var också välkomna så länge vi städade noggrant när vi flyttar ut. Och det gör vi ju förstås. Herregud.

Jag längtar nu efter att flytta. Två veckor i min kusins ena lägenhet och sedan är det flyttdags. Sedan får vi ett hem! Hurra!

För övrigt berättade hyresvärden att det var 80 som hade velat ha lägenheten innan de var tvungna att ta bort annonsen. 80. Och vi fick den. Känns rätt bra.

Svar om a-kassan och lite annat krafs om jobb

Efter hundra års väntande (en överdrift men som speglar känslan) fick jag svar från Alfakassan.

Det finns tre sätt jag kan gå med i a-kassan utan att ha jobb. 1) om jag veckopendlat utomlands för jobb 2) om jag haft mitt intressecentrum i Sverige medan jag jobbat utomlands, till exempel om jag säsongsarbetat någonstans och 3) om jag flyttat tillbaka till Sverige från ett annat nordiskt land inom fem år och var ansluten till en a-kassa i Sverige innan dess.

Så sammanfattningsvis: Jag kan inte gå med i a-kassan och får därmed ingen arbetslöshetsersättning.

Den finska arbetslöshetskassan har fortfarande inte svarat men om de mot förmodan gör det (jag ska mejla dem igen och tjata, ringa är för övrigt ingen idé eftersom ingen kan tala svenska tillräckligt bra i sådana här viktiga frågor) kommer svaret ändå att bli nej. Tror jag.

Så nu tänker jag vara kvar i den finska a-kassan och när jag får ett jobb ska jag fort som fan flytta över försäkringarna till en svensk a-kassa. Blir jag utan jobb i framtiden är jag därmed garanterad pengar i alla fall.

Rätt klen tröst just nu men jag försöker vara positiv.

Och en skön grej till är att om jag inte lyckas få något jobb inom den eller de närmsta månaderna kan jag få hoppa in i ett kök på ett sjukhus. B, som säger att hon kan ordna det åt mig, tycker dock att jag bara ska ha det som backup och att jag nu först ska fokusera på att söka den typen av jobb jag hellre vill ha.

Och det gör jag fanimig. Igår skickade jag in nio ansökningar! Det börjar gå lite fortare nu när jag har en grundmall att gå efter för i stort sett alla typer av arbeten jag söker. Skönt att slippa uppfinna hjulet igen liksom.

Tycker dock att folk är väldigt dåliga på att svara. Jag har inte ens fått svar från de första jobben jag sökte för över en månad sedan. Är det så? Att man inte alltid får ett svar? Tycker liksom att de arbeten som handlar om kommunikation på olika sätt borde vara rätt bra på att kommunicera. Eller så är jag för ivrig kanske? Urvalsprocessen kanske tar sjukt lång tid. Men med tanke på hur många jobb jag har sökt borde ju fler än tre ha svarat.

Jätteglad smiley

Live:ar den där jätteglada smileyn som man gör med ett stort D som mun.

VI FICK NÄMLIGEN LÄGENHETEN I ÖSTBERGA! Inflytt 1 mars.

Ett halvår i taget, eftersom det är andrahand, men ett år får vi hyra den åtminstone. Och VI FÅR TA MED KATTERNA!

Så det var det. Nu behöver jag bara ett jobb också så jag kan skriva ännu mer med versaler och utropstecken. Det hade vart nåt.

Sånt som händer utanför min egen navel

På Åland pågår just nu en ivrig debatt. Eller ja, två från samma story, nämligen den misstänkta gruppvåldtäkten som ska ha skett på Viking Lines Amorella. Den ena debatten handlar om att rederiet gått ut och sagt att man borde varna tjejer för att sådant kan hända (!) och den andra handlar om nationaliteten på de misstänkta gärningsmännen.

Det är den sista jag tänker grota i. Jag har nämligen aldrig sett så många länkade artiklar från Fria Tider, Exponerat och diverse andra liknande sajter i mitt Facebookflöde. Budskapet är det samma: De misstänkta är inte svenskar eftersom de har en annan hudfärg och ursprung från ett annat land. Och undermeningen är: Och det vet vi ju sedan innan att folk därifrån brukar våldta.

Herregud. HERREGUD! Jag vet inte om halva Åland är rasistiskt eller om de helt enkelt saknar källkritik. Eller bådeock? Min vän I har vid flera tillfällen tagit debatt med dem. Påpekat att sidorna är propaganda, att deras argument inte har grund i verkligheten och så vidare. Hon kallas vänstervriden (eller väster vriden om jag ska vara ordagrann) och får utstå personliga påhopp. Och nya fräscha argument som att invandringen till Sverige också bidragit till att vi har fler vägglöss nu än för tio år sedan. True story.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Kan man, vi andra liksom, göra något för att få de här människorna att förstå? Det känns som att alla kloka argument inte tas emot. Vi talar till döva öron. 

Jag vill ju få dem att inse att sajterna de länkar till är rasistisk propaganda och vinklade nyheter, men det verkar inte gå in. Det verkar som att deras fördomar är så starka så när de läser saker som bekräftar dem så är det omöjligt att rubba det.

Men jag menar, visst måste det väl gå att ändra människors inställning? Eller är det redan försent när det är vuxna människor? Hur gör man? Jag vill gärna veta. För just nu känns det som att det är en diskussion som man knappt ens orkar ta eftersom responsen hos den man försöker få förstå är lika med noll.

Och rasismen och fördomarna bara fortsätter att frodas.

Kanske inga underverk men nästan

Effektiv dag, precis som jag förutsåg. Jag har adressändrat det sista från Åland, hört hur jag gör för att frysa amorteringen på torplånet om det skulle behövas, sökt tre utannonserade drömjobb (vilket tar tid eftersom jag måste göra ansökningarna så jävla bra då), anmält mig till ett bemanningsföretag, skickat spontanansökan till två ställen, träffat en vän och fått present, turistat på Telefonplan, hängt med A, duschat, diskat och lagat mat. Och dagen är inte ens slut ännu!

Fan vad effektiv jag blir när ångesten släppt en aning. Underbart!

Sömn, så himla underskattat

Jag fick sova inatt!!! Nästan hela natten utan att vakna. Vaknade bara en enda gång och lyckades somna om nästan på en gång igen.

Det känns som att jag därmed kommer att kunna uträtta underverk idag. Underbart!

Två dygn

Alltså nu. Nu känns det så mycket bättre. Med allt. Fortfarande lite ångest som kommer och trycker mig över bröstkorgen innan den går men överlag känns det mycket bättre. 

Egentligen har inget särskilt hänt som skulle få mig att känna mig bättre, men jag tror att det är tiden som gör det. Två dygn efter mardrömsbesked och det är plötsligt hanterbart.

Tvivlar dock fortfarande på att jag får sova inatt. Tyvärr.

Nu ska jag äta bouillabaisse. Rotfrukter och fisk på superspecialpris. Kostnad, några tior.

Inte helt hopplös

Och så sätter jag mig och skriver en kaxig och humoristisk ansökan så där mitt i misären. Det är så konstigt att jag på något vis ändå lyckas fokusera och prestera. Som igår när jag var helt knäckt men ändå gick på stan och sökte extrajobb. Kanske det finns hopp trots allt? Eller det är klart det finns hopp. Jag kan se det nu när det är ljust ute och jag ätit frukost och tagit en Treo.

Ni som inte orkar läsa får bläddra vidare

Jag har sovit ungefär lika dåligt i natt som natten till igår. Tankarna bara mal och snurrar och inte ens de sedvanliga avslappningsövningarna har någon effekt. Hjärnan går inte att stänga av. 

Förstås är det oro och stress som gör det. Jag biter ihop så käkarna börjar bli inflammerade igen och jag tänker på allt som får mig att bita ihop ännu mer förstås.

Igår kväll satt jag med en vän på ett kafé och grät. På vägen hem kom tårarna igen när jag gick i tunnelbanegången. Jag ringde mamma när jag kom upp och hulkade och sa "jag är så rädd, jag är så rädd". Vi pratade i en timme medan jag vandrade fram och tillbaka i snön utanför porten.

Jag vet inte om något av det egentligen har hjälp. Behovet av att prata just nu är omättligt samtidigt som jag helst av allt inte alls vill prata. Jag vill inte tänka på att varje dag som går så äter jag av mina sparade pengar utan att ha en susning om när jag får pengar igen. Hur länge kan jag hålla ut? Hur mycket kan jag snåla in?Hur länge kan jag ta av de här pengarna innan jag blir bankrutt?

Inte ens lägenheten ser jag fram emot längre. Får vi den vet jag inte hur länge vi har råd att ha den. Och så är jag arg på mig själv som tog för givet att jag skulle få någon form av ersättning. Någonstans ifrån. Som var så lugn när jag sade upp mig.

Tolka mig rätt nu, beslutet att säga upp mig och flytta till Stockholm var rätt. Helt rätt och jag ångrar det inte. Däremot hade jag gärna haft en utbildning att gå på så jag fick lite studiestöd, eller haft något annat jobb på gång åtminstone. Nu med facit (ingen ersättning) i hand alltså.

Kanske överdriver jag allting också. Jag får ju jobb någon gång, herregud jag har bara varit arbetslös två veckor och tre dagar i dag. Jag borde nog vara lugnare och ha mer förtroende just nu.

Men det går liksom inte. Jag har verkligen hamnat i en skitjobbig tankespiral med sådan där ångest som gör att det är svårt att andas och som får mig att må illa hela tiden. Som att jag vill spy lite.

Det hjälper ju heller inte att jag är småförkyld och inte sover på nätterna. Sömnbrist och förkylning är döden för mitt mående.

Och igår slutade jag tydligen röka också, vilket säkert gör sitt med humöret. Bestämde det den sömnlösa natten eftersom jag konstaterade att vår veckobudget bör vara 400 kronor ungefär för att pengarna ska räcka så länge som möjligt. I den ynka summan ryms inga ciggpaket för 50 kronor styck.

Kan man äta för 400 i veckan på två personer? Jag ska göra ett ärligt försök nu i alla fall.

I natt planerade jag inte budget när jag låg sömnlös utan låg och formulerade ansökningar. Ord för ord. Minns iallafall en som jag ska skriva så fort mitt dunkande huvud tillåter mig att kliva upp ur sängen.

Och efter att jag ätit frukost. Om jag får ner något i den tyngda bröstkorgen.

Ja så här roligt är livet just nu. Fy fan.

Och det värsta är att det är exakt tre år sedan jag och A för första gången hånglade. Det var nog inte exakt så här vi hade tänkt oss att vårt liv tre år senare skulle se ut den där kalla kvällen. Jiho. Eller vad man säger.

En dag i taget. Det löser sig så småningom. Tänk inte så långt i framtiden men var ändå medveten om den, men måla inte fan på väggen.

En dag i taget. Jag får något jobb. Jag får ett jobb. Jag måste tro det.

Bläää. Det är allt jag har att säga.

Jobb, pengar, jobb, pengar, jobb, pengar, jobb, pengar, jobb, pengar. Och ångest på det.

I natt sov jag cirka två timmar. Resterande ägnades åt att tänka på ovanstående. Idag är jag därmed som en trasa och vill helst av allt ligga i en hög och gråta medan jobb och pengar liksom magiskt löser sig.

Om någon vet något extrajobb i butik eller lager eller vad som helst hojta gärna till! Jag behöver pengar och ha något att göra innan jag blir knäpp i huvudet. Jag kan inte gå hemma medan jag väntar på att få svar från alla företag jag sökt jobb hos. Behöver något nu.

Jag ropar inte hej, jag lovar!

På fredag ska vi träffa lägenhetsinnehavaren till den där lägenheten i Östberga som jag tjatat om. Vi har inte träffat honom ännu, bara hans sambo som visade oss lägenheten. Vi skulle ha träffat honom för typ två veckor sedan men sambon hade blivit allvarligt sjuk (vad jag förstått) och legat på sjukhus och opererats så därför har det skjutits upp och skjutits upp och skjutits upp. Ångesten som det har lett till är inte nådig.
Hur som helst så är vi de enda kvar. Av de tio som sedan blev tre. Vi är de som sambon har valt, nu ska han bara möta oss och se om det känns okej för honom också. Och jävlar vad jag hoppas på det! Att vi ska uppfattas som bra hyresgäster och så. Vi ÄR ju det, men det är kanske svårt för någon annan att se det med blotta ögat.

Nåja. Gör vi inte ett gott intryck har vi ju backupboendet. Gör vi ett gott intryck får vi en lägenhet den 1 mars.
Kom igen nu, håll tummarna lite till för oss!

Fråga om a-kassa, någon som vet?

Hörrni svenskar, vet någon om det finns någon allmän form av arbetslöshetsersättning i Sverige? Alltså som man kan söka utan att vara med i en a-kassa?
Som det är nu är jag med i en finsk a-kassa som troligtvis inte vill betala ut arbetslöshetsersättning till mig eftersom jag flyttat till Sverige (håller på och forskar i om det skulle kunna gå) och jag får inte flytta över mina försäkringar till en svensk a-kassa eftersom jag inte har arbetat i Sverige de senaste fem åren. Så då får jag inte gå med.

Detta betyder alltså att jag inte får någon arbetslöshetsersättning. Alls. Om det nu inte finns någon annan sorts ersättning alltså.
Vad är alternativet annars? Socialbidrag, eller finns det något annat? Och hur får man det i så fall? Och finns det några kriterier man måste uppfylla för att få det?
Fan vad det är krångligt med nytt land och nya system. Har ju så dålig koll på hur allt sånt här fungerar i Sverige.

Mest av allt vill jag förstås bara ha ett jobb.

Men nu är lägenheten i alla fall tömd

Helgens görande bestod av att tömma lägenheten i Mariehamn. Fy fan, säger jag bara. Om någon nu missat det var det ju också världens sämsta väder. Punkt punkt punkt.

Fy fan. Det var tunga möbler, slasksnö att halka runt i när vi skulle bära dem från lägenheten till bilen, världens sämsta väglag att köra i så resan till torpet tog 45 minuter, tjugo centimeter snö på torpgården att pulsa i med de tunga möblerna och en dörr som svällt så mycket att vi fick stå i en kvart och slita för att ens komma in i torpet. Och snö som ständigt rasade från taket så att vi hela tiden fick försöka sparka bort snö för att ens komma in. Och snö som ständigt kom in innanför alla kläder och in i ögon näsa mun. Och och och mer elände.

Flyttandet tog därmed två hela dagar i stället för några timmar som det hade gjort om vädret varit trevligare.

Idag hann vi inte ens äta lunch så det enda vi åt mellan frukost och middag var en halv bulle. Och så sov vi alldeles för lite i natt. Och därefter fick jag äran att köra från färjan hem i lika vidrigt väglag. Med flytträningsvärk i typ varje muskel.

Fy fan som sagt.

Så, nu har jag gnällt klart. Nu ska jag ligga som en säl på soffan tills jag somnar. Det är jag värd.