Svaret är kanske dåliga manusförfattare?

I sådana där dåliga romantiska filmer när paret bråkar och flyttar ifrån varandra tillfälligt innan de hittar varandra igen, ni vet typen, är det alltid en vän/syster/mamma som öppnar dörren och säger "hen vill inte träffa dig, du får inte komma in". Varför säger de så? Hur verklighetstroget är det egentligen? Att man liksom "nej, prata ska ni verkligen inte göra! Då kan det ju hända att ni reder upp allting. Usch och fy. Nu stänger jag dörren så ni båda får gå och vara olyckliga och ovissa."

Så jävla konstigt.

Uppgång och fall

Favoritblomman. Synd att den inte är så långlivad bara.

Saker jag tänker på nu

Att jag ibland har så svårt att vara bekväm bland folk. Som häromsistens när jag snubblade på en kompis som jag ganska ofta festar med i mataffären och inte riktigt visste hur jag skulle bete mig när vi träffades i ett sådant sammanhang. Är det bara jag som har problem med sådant?

Och så tänker jag på hur tusan jag kan vara så klumpig just nu? Det är som att jag skulle vara tonåring all over again och liksom inte riktigt förstå att mina lemmar vuxit utan liksom slå i dem när jag rör mig. Har för tillfället ett sår på knät efter att jag slog i det i ett hörn, ett fett blåmärke på låret efter att ha gått in i ett bord och en bula i huvudet efter att ha gått in i en dörrkarm.
Har också ett brännmärke i handen efter att ha tagit ut bröd ur ugnen. Det senare är visserligen ingen tillfällighet. 70 procent av gångerna jag är i ugnen bränner jag mig.

Och ja, det var tydligen bara det jag tänkte på just nu.

semä

Just nu ångrar jag att jag valde att ha sen semester. Eller alltså, jag är ganska nöjd med tanke på det kalla regniga vädret som är just nu, men annars är jag i så stort behov av ledighet. Tröttheten i mig är enorm.
Eller så får jag helt enkelt sluta kolla på VM till mitt i natten och gå och lägga mig i tid i stället.

Hur många gånger ska jag behöva förklara?

Hur ska man kunna förändra gamla invanda samhälleliga mönster när folk väljer att missförstå? Jag pratar om jämställdhet.
I dagarna har folk jag känner delat ett gammalt debattinlägg av farbrodern Alf B Svensson från 2013. Rubriken är typ att man inte ska försöka göra barn könsneutrala och så skriver han en massa om hur feminismen (eller genusfundamentalister som han kallar oss) är och vad de står för. Han skriver ”Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.”
Problemet är att han missförstått i princip allting. Feminister vill inte alls tvinga barn att leka med leksaker som stereotypiskt inte hör till det könet.

Och jag blir så ledsen och upprörd på folk som bara sväljer allt en forskarfarbror skriver och tar det för sanning, när det finns en miljon andra forskare som säger tvärt emot. När det finns feminister som gång på gång på gång sakligt gått ut och berättat vad feminismen står för – och varför det behövs.
Men det är som att prata för döva öron. Det verkar inte som att folk vill förstå vad feminismen arbetar för. De vill inte förstå varför man ska ge barn – pojkar och flickor – samma möjligheter. Att en flicka BÅDE får leka prinsessa och ha en bilbana. Att en pojke BÅDE får leka prinsessa och ha en bilbana. Utan att någon vuxen eller ett annat barn ska komma och säga ”det där ska inte flickar/pojkar leka med”. Det är enbart endast det feminister vill. Att bryta normerna. Att låta barnen få leka med vad de vill, vara hur de är – oavsett om de är stereotypiskt flickiga eller pojkiga eller om de inte är det.
Att barnen inte per automatik förs in i en roll där de förväntas vara på ett särskilt vis, utan att de får utveckla sin egen personlighet och vara den de är och vara tillfreds och nöjd med det, utan att någon ska tycka att han eller hon beter sig otypiskt killigt eller tjejigt och ifrågasätta barnets beteende. Ge alla möjligheter. Hur kan det vara att tvinga någon att bli könsneutral?

Så nu undrar jag hur Alf B Svensson kan vara emot att ge barnen alla möjligheter? Och hur kan folk ta det han säger för sanning utan att ta reda på mer information? Och hur ska vi göra för att få folk att förstå att det inte handlar om att göra alla människor till könslösa människor utan till starka individer som har olika personligheter? Jag vet liksom inte riktigt hur många gånger till jag orkar förklara. Det känns ju så tröstlöst när det verkar som att folk inte vill förstå.

Torsdag.

Det regnade i morse. Jag vaknade tre minuter i sju, inställd på att stiga upp uppenbarligen. Tyvärr sker det alltid de gånger det inte behövs. Efter tre dagars nyhetschefande blev jag en dag ledig.

I alla fall, då klockan tre minuter i sju, kände jag att dagen skulle bli blä. Regn och grått och täppt näsa och värk i skulderbladen och bank i huvudet och frossa. Blä som sagt.

Jag lyckades till slut somna om vid halv nio eller nåt och sov två timmar till. Vaknade omgiven av båda katterna som myste och kurrade och var underbart härliga. Åt långfrukost, surfade massa massa på internet efter tre dagars typ inget surfande alls. Lade mig på soffan och öppnade för första gången på säkert minst ett år ett magasin. Ett inredningsmagasin och fick så mycket inspiration till torpet att jag svor över att jag inte kunde åka ut dit och skapa göra vara kreativ. A hade bilen till jobbet i regnvädret.

Sedan kom han hem, vi handlade dyr och onödig lyxmat på närbutiken för åthelveteförmycketpengar och åt färskpotatis och varmrökt lax med gräddfil och gräslök. Lyssnade på tankesmedjan och skrattade. A narrade mig och jag skrattade mer. Så mycket att tårarna började rinna.

Åkte sedan ut till A:s mamma som hade bett om hjälp med sitt nya växthus. Så vi bar möbler, flyttade blommor, snickrade ett räcke och njöt av hennes härliga trädgård och solen som äntligen kommit fram.

Och den här dagen som började tre minuter i sju med regn blev slutligen en helt fantastisk dag.

Det nya växthuset. Gjort av gamla fönster och annat till största delen återvunnet material. Längtar efter att få se det med prunkande växtlighet.

Tretton timmar

Det här med att vara nyhetschef. Nä. Jättekul i några dagar men i längden nej. Har jobbat tretton timmar i dag och fick plötsligt tillbaka den där förståelsen för att jag fick magsår när jag jobbade som nyhetschef för jämnan. Puh.

Men jävlar vilken bra midsommartidning vi får i morgon!

Första natten på torpet

Så här lite sent och lite halvdant och lite ja, vill jag bara skriva att vi sov första natten på torpet i fredags. Det var mys och grill och vin vin vin och frukt och bär och skön sömn i alkoholdimma. Dagen efter god frukost och te och kaffe och Alfapet och sen bråkade vi om skitgrejer som lade en smolk över alltihop. Om man nu kan lägga smolk över nåt.

Men ja, huvudsaken var och är: VI SOV PÅ TORPET FÖR FÖRSTA GÅNGEN!

Görmysigt. 

När det inte blev som jag tänkt

Det är nu jag ska skriva vilken fantastiskt och innehållsrik dag det blev i går ändå, men då skulle jag ljuga. Efter att jag rasat här nedanför grät jag en liten skvätt över ... ja, min maktlöshet, över att världen är dum eller något sådant. Det var länge sedan jag grät av frustration och tydligen tog det så mycket energi att jag somnade. Med kläder och smink och allt och sov där tills klockan var halv tolv!

Resten av dagen var som ett töcken. Jag fyllde den med mycket mobilspel och innan B kom via på kaffe hade jag inte gjort ett skit vettigt. Inte ens gått utanför dörren.

Sedan åt vi middag på restaurang eftersom det är Restaurangdagarna här nu (=billigare priser) och jag ville kompensera för morgonens fadäs. Sedan somnade jag på soffan i en timme igen och såg slutligen på någon kriminalserie på tv. 

Oh du spännande liv, du är nästan värd en självbiografi. Ha!

Jag hatar att bo på en ö

Jag har bott här i tolv år och hittills aldrig missat färjan. Men i dag, när jag skulle till Stockholm för att hänga med min fina vän hela dagen och dricka vin på någon uteservering och njuta och ha det underbart - då fan ska jag göra det. Så förbannad på mig själv, på A som var så seg när han skulle skjutsa mig, på vägarbetet som gjorde att vi fick köra en omväg, på den här jävla ön som man inte kan komma ifrån hur som helst. Förbannade ö. Förbannade färjor som går typ två om dagen. Förbannade jävla skit vad jag är ledsen och besviken just nu.

Sköna söndag i Sund

I dag har varit en oerhörd skön dag. Jag och A åt långfrukost och drog efter det iväg till Sund och byn med det konstigaste namnet någonsin - Mångstekta - för att gå på loppis. 

Handlade en ugnsform, två snygga assietter och en tekopp för tio euro totalt. Mycket fint.

När vi ändå var i Sund passade vi på att utforska kommunen. Åkte till Delviks brygga som var en helt underbar liten badplats. Så där doppade vi fötterna och tittade på utsikten.

Efter det åkte vi till Smakbyn och åt lunch. Det var så jäkla mäktigt att vi var tvungna att lägga oss på gräset vid en gärdesgård en bit därifrån och sova middag. Det var så fint i grönskan.

Sedan gick vi till Jan Karlsgården och längs hela promenadstråket vid Kastelholms slott och förundrades över de uråldriga träden som säkert är nästan lika gamla som slottet men fortfarande är starka och friska. Medan slottet numera är mest en ruin.

Och lagom tills vi kom hem, fem timmar efter att vi lämnade hemmet, började det regna. Perfekt tajming kallas det.

Det här är mitt!

Kan inte sluta älska det här stället.

Bättre än nationaldagsledigt

Sedan Sverige införde helgdag den 6 juni har jag knutit näven i fickan och tänkt att det minsann är orättvist att alla svenskar som fortfarande bor kvar i Sverige får vara lediga medan jag minsann måste jobba en sådan där skön försommardag. För någon sån lyx som nationaldagsledigt fanns det minsann inte när jag bodde i Sverige. 

Och Finlands nationaldag är inte alls någon kompensation, ska ni veta, eftersom den gör att jag är ledig den 6 december när livet är så grått och trist och mörkt det vara kan bli. Minsann.

Och så har jag knutit näven i fickan.

Men i år känner jag inte ett dugg avundsjuka. Den 6 juni trillar nämligen semesterpenningen in på kontot. Som en klumpsumma som motsvarar kanske 80 procent av en månadslön. Och den får jag UTÖVER den vanliga månadslönen som förstås betalas ut som vanligt även när jag har semester. Ka-tjing.

Det kan ni svenskar som har nationaldagsledigt vara avundsjuka på i stället. Minsann.

Jobba och inte jobba

Det är en himla massa hattande fram och tillbaka med mitt jobb just nu. Jag tror inte att jag har jobbat en hel vecka med normala tider (8.30 till 16.30) sedan i april någon gång. En halv vecka kväll, inhopp som redigerare, valbevakning och kompledigt och redigerarkurs och filmkurs och ja. Så där pågår det. Den här veckan var jag ledig måndag, jobbade dag tisdag, kväll i går och kväll i dag och är redigerare i morgon.

Hur som helst så behöver jag därför hålla koll på schemat lite extra, så jag liksom vet när jag ska vara på jobbet. I går när jag kollade det möttes jag av en stor överraskning som jag hade glömt bort. Jag har tydligen sommarens första semestervecka redan nästa vecka! Hurra!

Herregud, jag gör ju inget annat än att vara ledig den här försommaren. I like.

Torp torp torp torp och lite mer torp

Jag har tänkt, andats och levt torp hela helgen. Mamma och pappa har varit här och herrejäklar vad mycket vi har fått gjort, även om de efter helgen sa ”vi fick väl inte så mycket gjort ...” De har fel kan jag lova.
Torpet har nämligen gått från att vara ett tomt rum med målade väggar och nyfunnet golv till att bli ett torp på riktigt. Med möbler och lister och köksdel och sovrum och och och och.

Det här har vi gjort:
• Knäskurat golvet. Jag och mamma delade på det och hade ändå träningsvärk i armarna. Vi gjorde slut på en flaska såpa och bytte vatten cirka en miljon gånger.
• Satt dit lister. Alla taklister och alla golvlister är på plats.
• Byggt om det gamla köksskåpet så att det blir högre och bredare och passar bredvid det nya kylskåpet.
• Målat det övre köksskåpet och lådorna. Och de hyllplan och konsoler som ska bli öppna hyllor vid sidan om köksskåpet.
• Sågat till bänkskivan och fått den att passa någorlunda mot den buktande väggen.
• Skurat rent skrubben i köket och gjort i ordning den till ett vedförråd. Och målat skåpet nedanför.
• Burit ner den gamla kökssoffan som stod på loftet i uthuset och skurat den ren och fått den på plats.
• Skruvat ihop de två sängarna som mamma och pappa hade med sig och gjort i ordning i sovrummet på övervåningen.
• Satt upp gardinstängerna igen och hängt upp gardiner.
Och så har vi burit alla möbler på plats, kopplat in och fått kylskåpet på plats, skruvat ihop min nya kap- och girsåg, handlat virke och sån skit, slängt ett helt lass med sopor och köpt ett köksbord.

Säkert har jag glömt något också men hjärnan är så jäkla trött. Den har verkligen gått för högvarv. Dels på torpet där alla ropar ”Matilda, du kom och titta här. Hur ska vi göra här? Hur vill du ha det?”, dels varje morgon när jag i samma ögonblick som jag slagit upp ögonen har börjat fundera vad som ska köpas och hur saker ska lösas. Jag har inte kunnat stänga av. Samma sak i morse när mamma och pappa åkte till färjan och jag fick sova en halvtimme till. Det gick inte. Jag bara tänkte på torpet.
Jag tror att jag börjar få en osund inställning till det nästan. En form av besatthet. Men det går ju inte att låta bli att bli besatt när det blir så vansinnigt snyggt!

Just på den här sista bilden är kanske torpet inte så vrålsnyggt, men fasen så charmigt. Bambutapet och riktigt riktigt gamla sovtäcken. Precis som det ska vara på ett torp.

29 april

På en månad har vi ju gjort rätt mycket ändå. Rätt mycket. Bilden är tagen minutrarna innan vi målade taket första varvet.

Arbete pågår

Det går sakta men säkert framåt. Fina fina torpet.