magkänsla

Jag hatar vad trötthet gör med mig. Det här tycka synd om mig själv som jag så lätt faller i när jag egentligen bara borde gå och lägga mig. Och när jag vet att jag egentligen bara borde gå och lägga mig så blir allt bättre, men att jag ändå sitter uppe och tycker synd om.

Känner mig ensammast i världen och "ingen hör aaaav sig" men vet att jag ändå inte skulle orka hitta på något. Ältar dåliga sidor och undrar vad det är för fel på mig som aldrig blir en sådan där skön människa som jag ser upp till. Varför jag varje gång de här känslorna kommer upp alltid reagerar på samma vis - och att jag tydligen aldrig lyckas bygga upp min självkänsla tillräckligt mycket så att jag blir stark på riktigt. Inte bara stark när jag har ett skyddsnät som håller upp mig.

Och grubblar på elaka saker folk har sagt till mig, på kritik jag har fått i jobbet och återför de känslor jag hade då (och som jag till allra största delen lyckats bearbeta) så att jag mår lite mer dåligt. Och tänker igen att det är dåligt att jag gör så och hatar mig själv lite mer.

Överanalyserar. Herregud vad jag överanslyserar. Tänker negativa tankar och formulerar om vad personer sagt till mig så att jag kan tolka det dåligt. "Egentligen menar personen nog så här ..." Och jag är så ensaaaam och dålig och dålig som tycker att jag är dålig. Allt all over again. 

Är det bara jag som fungerar så här? Ligger och gråter för fantasier som jag och min makalösa hjärna hittat på. Tycker synd om mig själv som är så dålig. Så dålig att jag ligger och gråter för att jag tycker synd om mig själv. När allt egentligen skulle kunna botas med en kopp te, en smörgås och en hel natts sömn. 

Det är ju inte särskilt upplyftande i alla fall, det kan jag konstatera.