Och i morgon är det mars

Det är mycket som tyder på att det faktiskt är vår nu.

Bland annat att jag köper hem tulpaner och att A fixar färggrant och fint på köksbordet.

Och faktumet att jag är sugen på sliskiga söta somriga drinkar.

Att solen lyser. Och att den lyser in genom sovrumsfönstret på discokulan som i sin tur gör solkatter i halva lägenheten.

Och att jag i dag har lämnat vinterkängorna hemma för första gången sedan jag köpte dem.

Nu när jag tänker efter behöver jag inte tvivla längre: DET ÄR VÅR NU!

Tillfredsställd

Hela mitt liv har jag mått bra av att handla saker. Jag känner lite lycka när jag handlat något riktigt fint och kan på riktigt gå och klappa på det nyköpta eller poängtera för alla jag råkar se att jag HAR KÖPT NÅGOT NYTT.
Nu, när jag håller på att gå igenom mina saker och säljer bort dem märker jag att känslan är ungefär likadan. Jag blir upprymd och glad.
Tänka sig, jag blir precis lika tillfredsställd av att sälja som att köpa!

Nej jag är inte död

Man skulle kunna tro att någon faktiskt sköt mig, på uppmaning från det förra inlägget. Men så är det inte som tur är.
Har bara jobbat helg och kväll och lagat sushi och städat lägenheten och sovit och ätit mormors bullar och varit på hejdåkalas för fina kollegan Liz som flyttar till Barcelona. Bland annat.
Jag har tänkt en himla massa också. På framtiden. På vad jag vill göra. Och faktiskt kommit fram till en hel del. Vad lär jag återkomma till.

Snälla skjut mig

Jag har fått låten Coco Jambo med Mr. President på hjärnan. JAG HAR FÅTT LÅTEN COCO JAMBO MED MR. PRESIDENT PÅ HJÄRNAN!
Kan någon snälla ta bort den?!

Och ett ryck igen

Det märks att våren är på ingång, jag har nämligen fullt av energi helt plötsligt.
Eller så var det bara en sockerchock efter att jag och T var ute och åt efter jobbet.
Restaurangens glace au four, som vi åt till efterrätt, var verkligen en söt sak. I dubbel bemärkelse.

I alla fall gjorde den eller våren att jag började rota i lådor och lite överallt efter saker att göra mig av med. Känner mig en aning överbelamrad med saker som jag inte använder och som bara tar en massa onödigt förvaringsutrymme. Och när det är ont om just förvaringsutrymmen i den här lägenheten krävs det en rensning.

Bland bråten hittade jag ett kasserat halsband som jag plötsligt såg nya möjligheter för. Den gamla kristallampan som tidigare var lite gles blev därmed en alldeles underbar kitschig och hysterisk lampa.

Ser fram emot att se den lysa!

Två brasklappar

Apropå mina råd om att umgås med sin partner.
1. Jag är ingen expert utan går bara på känsla. Jag har haft ett långt förhållande (med andra ord över ett halvår) innan mitt nuvarande.
2. Man behöver förstås ha egentid också. Att alltid, jämt, hela tiden umgås med sin partner kan säkert ha motsatt effekt.

Att vara med varandra

Jag och kollegan F hamnade i en diskussion om förhållanden i dag. Om hur det kan vara, hur vi har haft det, hur vi har det och hur det bör vara. På ett ungefär.
I alla fall kom jag fram till att, från min egen erfarenhet, är det viktigaste i ett förhållande att göra saker tillsammans. Att vara med varandra.
Det kan vara så triviala saker som att åka och storhandla tillsammans, besöka återvinningsstationen tillsammans eller göra andra vardagliga måsten tillsammans. För faktiskt är det mycket mycket roligare att göra de tråkiga sakerna tillsammans.

Det kan förstås inte bara vara saker som är tråkiga heller. Att göra roliga saker tillsammans är ju förstås bäst. Åka till ett mysigt kafé och dricka varm choklad och prata om livet, gå på konsert och dansa sig svettig tillsammans med sin partner, laga trerättersmiddag en tisdag, resa bort och dricka ansenliga mängder vin eller någonting annat. Hänga liksom, som vänner. Umgås.

Jag tror att det är nyckeln till att bibehålla gnistan. Få förhållandet att kännas spännande eller att kanske återupptäcka den där sidan som man blev sjukt förälskad i en gång i tiden. Eller bara fördjupa de känslor man har.
För slutar man att umgås, att göra saker ihop, tror jag att det är lätt att det går utför. Om man inte vill vara med sin partner, vad har man liksom då kvar? Varför är man ens ihop?

Kvällens två ryck

1. Tog ner den fula kökslampan som hängde i lägenheten när jag flyttade in, lekte elektriker och bytte kontakter och voilá, hängde upp den nya snygga.

Loppisfynd för noll och ingenting, knallorange och i plåt. Gillar den mycket.

2. Efter 700 år, eller i alla fall fyra typ, gjorde jag slag i saken och målade över ordet "Tea" på den annars praktiska tepåslådan. Har jag sagt att jag hatar när det står saker på saker? Om inte: Jag hatar när det står saker på saker.

Så. Vitt och fint. Nu är jag nöjd.

Den närmar sig

Vet ni? Snart är det faktiskt vår. På riktigt. Den evighetslånga vintern håller på att ta slut!
Jag vet, det känns otänkbart och svårbegripligt, men det är faktiskt sant. Jag baserar det på fem enkla saker:
• Klockan fem i går eftermiddag var det fortfarande dagsljus ute!
• I morse, runt klockan åtta, kunde man nästan se saker och ting inomhus utan att tända lamporna.
• Takdroppet är ivrigt. Även om det kommer snö eller blir minusgrader verkar det alltid hålla på och droppa i stuprören.
• Fåglarna kvittrar oavbrutet.
• Jag har tänkt tanken att ta mina Converse till jobbet.

Orden

Det var sommar. Solen höll på att gå ner och färgade molnen i horisonten så där härligt rosa mot den klara blåa himlen. Jag vet inte om det var solens strålar, alkoholen eller faktumet att jag nyss badat vedbastu som gjorde att jag var varm. Eller om det var kärleken jag kände inombords kanske? Troligtvis en kombination av allt.
Jag stod barfota i bikini, med handduken lindad runt kroppen efter det svalkande doppet i havet. Stod nära honom, väldigt nära honom. De andra kallade oss turturduvor men ingen av oss reflekterade över att vi var så klängiga på varandra som vi uppenbarligen var. Vi var bara så kära. Såg inga andra än varandra.

Jag hade tänkt tanken i flera veckor. Tänkt säga det, men inte vågat. Rädd för svaret. Eller snarare rädd för att inte få något svar. Men den här dagen struntade jag i rädslan. Det kändes rätt nu. Rätt sak att säga.
Jag tog tag om hans axlar, ställde mig på tå för att få min mun nära hans öra och viskade.
”Jag tror att jag älskar dig.”
Han sköt mig ifrån sig och tittade på mig med den där speciella blicken. Grabbade tag i mig och gav mig en hård kram, lade munnen vid mitt öra och viskade tillbaka.
”Jag tror att jag älskar dig med.”

Förlösande effekt

Första klunken varmt starkt kaffe en måndagsmorgon.
Ååååååååååååååååå.

Fosterställning och stortår

A säger att jag måste vara otrygg. Han baserar det på att jag jämt ligger i fosterställning när jag sover, vilket enligt honom är ett tecken på just det.
Jag tvivlar dock. Jag gillar bara att ha knäna tryckta mot magen. När jag sitter vid köksbordet vill jag helst ha benen på stolen och knäna uppdragna och när jag röker eller typ väntar på någon någonstans brukar jag sätta mig på huk. Just för att det är skönt.
Men jag vet inte? Kanske jag är extremt otrygg av mig i så fall.

För övrigt är jag glad över att han väckte mig i morse när han pussade mig hej då. I min dröm var jag nämligen precis på väg att tvingas suga på en annan människas stortå. Och det, det är det värsta jag kan tänka mig. Snacka mardröm. Huuu.

Ensam

Efter enbart kvällsjobb de två senaste veckorna och helgen innan dess börjar jag känna mig en smula isolerad. Eller ensam.
Jag hinner inte se mina vänner, jag hinner bara träffa A några timmar på kvällen innan vi går och lägger oss och på jobbet hinner jag knappt prata med kollegorna innan de går hem för dagen. Kvar sitter jag och några stackare till som slår ihop det sista till morgondagens tidning.

För mig som är extremsocial och vill ha folk runt mig är detta enormt påfrestande. Jag vill inte vara ensam. JAG VILL UMGÅS.

Den bräckliga kroppen

Människokroppen är på många sätt och vis fantastisk. Tänk hur vi är formade för att kunna leva så bra som möjligt. Hur tummen sitter där på sidan för att vi ska ha lättare att greppa saker, hur lilltån ser till att vi inte tappar balansen lika lätt, hur håret på huvudet värmer hjärnan, hur lårbenet sitter ihop med bäckenet så att vi ska kunna böja oss. Och så vidare. Den är en fantastisk uppfinning.

Men den senaste tiden har jag blivit väldigt medveten om dess bräcklighet. Hur sjukdomar lätt kan sätta hela kroppen ur spel.

Jag tänker på hon som gick med huvudvärk i ett års tid innan läkarna upptäckte en stor hjärntumör. Och hur hon nu, efter operation, försöker återvända till livet. Livet med sambo, barn och heltidsjobb. Och hur det inte riktigt går ännu eftersom hon knappt kan anstränga sig.

Jag tänker på hon som alldeles för ung drabbats av diskbråck. Hur hennes arbete på så kort tid gjort att hennes rygg har tagit så mycket stryk att en disk i ryggraden blivit utsliten. Och på hur hon nu inte kan jobba och ibland inte ens ta på sig en jacka själv.

Jag tänker på hon som just fått veta att hennes bror bara har några månader kvar att leva. Cancern som han kämpat mot i flera år har vunnit över hans kropp, tagit över hans celler och spritt sig. Så till den grad att det inte går att stoppa.

Jag tänker på hur lätt det är att kroppen – vår fasta punkt, den som gör att vårt medvetande har någonstans att befinna sig — plötsligt inte vill. Blir sjuk, obrukbar, slutar att fungera. På hur ömtålig den är, trots att den är fantastisk. Fantastisk men väldigt bräcklig.

Vad håller vi på med?

När jag var och kissade nyss slog en ganska dyster tanke mig. Nämligen ”vad fan håller vi på med egentligen?”
Här håller vi på och jobbar ihjäl oss för, ja, ingenting som betyder något egentligen.
Här håller vi på och väljer kläder och sminkar oss för, ja, varför?
Här håller vi på och köper saker till hemmen som egentligen är helt meningslösa för att, ja, vi vill ha.
Här håller vi på och gör en massa saker som egentligen inte spelar någon som helst roll. Inte i det stora hela, inte på riktigt. Det känns inte där inne, berör inte, det betyder ingenting.
Varför håller vi på som vi gör?

Jag fick bara känslan att allt egentligen är så himla meningslöst. Varför köper vi inte en one way ticket till Aruba och börjar jobba i en strandbar? Varför gör vi inte allt det vi har drömt om? Varför går vi runt och låtsas att små skitsaker spelar någon roll?
Varför håller vi på som vi gör? Och vad är det egentligen vi håller på med?

Shop 'til you drop fast tvärtom

Jag tror att jag har glömt bort hur man gör när man handlar. Visst gjorde jag av med flera tusen under helgens bravader, men någon storshopping var det inte. De mesta pengarna gick åt till bensin, grejer från apoteket plus ett diskställ och en ny tvättkorg från Ikea.

Jag försökte göra av med pengar, ska ni veta. Gick bananas bland reaställen på Monki och lassade A full med kläder att prova. Men i provrummet kände jag mest ... nä. Byxor som satt perfekt men vara lila valdes bort av det faktumet att jag inte skulle använda dem tillräckligt mycket. En tröja som satt perfekt valdes bort för att jag hade en som var lite liknande hemma. En topp som satt perfekt valdes bort för att den inte passar mina andra kläder i garderoben. Och så vidare. Nästan ingenting kändes klockrent.

Och detta är ganska nytt för mig. Jag brukar handla precis vad som faller mig in. Nödvändiga saker precis som helt onödiga. Saker som blir garderobsvärmare, saker som knappt sitter bra, saker med begränsat användningsområde. Hade inga problem att handla dem ändå.
Men jag kan inte längre. I alla fall inte kläder. TROTS att jag nyligen rensade ur garderoben och gav bort en smetfull gigantiskt kartong med kläder. Jag vet inte vad jag har fått för fel.

Jag tror att det dels beror på den där klädutmaningen jag körde vintern 2010. Jag återhämtade mig aldrig riktigt efter det. När jag sedan flyttade till dyr lägenhet, var tvungen att handla alla basvaror på nytt, blev själv med alla dyra räkningar och i största allmänhet blev fattig hade jag helt enkelt inte råd. Och nu när jag är sambo igen och har möjligheten har jag helt enkelt glömt bort hur man gör när man handlar.

Men jag gråter inga tårar för det. Förutom glädjetårar då möjligtvis. Mitt sparkonto är nämligen fett och fint och om allt fortsätter så här finns det stor chans att det blir fler långweekendresor ut i Europa i framtiden. Och det, det betyder mer än en massa hyllvärmare i garderoben.

Helt lottlös från shoppingturen blev jag förstås inte. Här är en skjorta som fick följa med hem. OCH något jag kommer att använda.

Det bästa

I helgen var jag hem-hemma. Åkte fredag eftermiddag och hem sent i går.
Det var intensivt, lite stressigt och fullkomligt underbart. Det var syskonbarnskramar, skönt häng med systrar, fika med mormor, gott vin tillsammans med mamma och pappa och en slapp lunch tillsammans med fina vänner. Bland annat.

Det allra bästa var dock inte något av ovanstående (även om syskonbarnsbus och -kramar nog ligger jävligt tätt därefter). Nej det allra bästa var att jag inte hade en gnutta ångest över att återvända hem.
Tidigare har alltid tårarna trillat längs mina kinder när jag lämnat staden och trycket över bröstet har varit enormt. Jag har inte velat lämna staden, familjen, vännerna för att återvända till mitt eget liv. Det liv där jag känner mig ensam. Jag har velat vara kvar, där i tryggheten, där jag inte är ensam.

Men nu kändes det inte alls vemodigt att återvända till mitt liv. För mitt liv är inte ett liv av ensamhet längre.

Klarrt och betarrt

Då så. Nu är det bokat, betalt och fixat. Den 20 mars drar vi till Lissabon på långweekend.
Om jag längtar? Om jag längtar!

Insert fanfarer

I går strök jag. I GÅR STRÖK JAG.
Skjortor, byxor, dukar och annat jag faktiskt glömt bort att jag ägde.
Med tanke på att jag gör detta ungefär två gånger om året, om allt vill sig väl, förstår ni väl hur sinnessjukt stort det är? Jag strök tvätt!

Vad det beror på

Apropå förra inlägget. Jag tror att jag har kommit underfund med varför jag gjorde som jag gjorde, när jag egentligen innerst inne inte brydde mig.
Jag tror att det handlar om att ha kontroll. Jag kände att jag inte hade kontroll över mitt liv, på grund av flera orsaker men främst för att jag inte trivdes och mådde bra. Och när jag då inte kunde kontrollera min tillvaro, eller rättare sagt vågade kontrollera min tillvaro genom att vad man kan kalla byta liv, behövde jag kontrollera något annat. Och då blev det de små sakerna. DE kunde jag i alla fall kontrollera.
Det är ju ungefär som många som drabbas av anorexia eller andra former av ätstörningar. De har också känslan av att de inte har kontroll och väljer då att kontrollera maten i stället. Finns ju forskningar som visar detta till och med.

Jag är glad över att min avsaknad av kontroll i alla fall gav uttryck i att kontrollera petitesser i hemmet och inte i att kontrollera matintaget.

Små saker ÄR petitesser

Förr, egentligen innan jag separerade från mitt ex, brydde jag mig väldigt mycket om saker som egentligen inte har någon som helst betydelse. Petitesser som fick oproportionerligt stor vikt. Som liksom var av vikt för att livet skulle kännas bra.

Som att ha ordning i köksskåpen. Eller att det var viktigt att vi hade en varsin handduk på toan, alltså bestämt vems som hängde längst in och vems som hängde i mitten.
Ordning och reda fick mitt liv att kännas mer ... Verkligt? Bättre? Som om att det hade betydelse.
Och jag kunde bli arg (!) om någon rubbade mina cirklar. Flyttade saker fel, torkade sig på fel handduk, rörde om, gjorde fel.

Men något hände efter terapi, ensamtid och ett nytt liv. De små sakerna spelar ingen roll längre. De är inte av någon som helst vikt för att livet ska fungera, för att jag ska vara glad och må bra längre. Det är petitesser, precis som de ju är.
Och vet ni? Det är så skönt att slippa ägna tankeverksamhet och ilska åt att allt ska vara rätt, på rätt plats. För i det stora hela har det ingen som helst betydelse. Önskar jag kunde insett det lite tidigare.

Förlåt

Alltså förlåt. När jag läser mitt förra inlägg låter jag så jävla elak. Usch. Så hjärtlös och hemsk. Men jag är inte det. Lovar!
Det jag skrattar mest åt är faktiskt att redaktören valde att skriva det.

Annars tycker jag faktiskt som Andy Warhol:

Sånt som får mig att skratta

Minns att jag läste en artikel i en tidning för många år sedan. Det var på kultursidorna och kulturredaktören hade besökt en persons första utställning. Personen hade målat tavlor hemma som hobby och för att vara helt ärlig såg de inte så särskilt ... hmm, hur ska jag uttrycka mig ... bra ut. Om vi säger som så: Jag hade kunnat måla lika bra. Och då är jag rätt kass.

I alla fall så frågade redaktören, i en direkt fråga i texten, om konstnären inte tyckte att tavlorna hade ett naivistiskt drag varpå konstnären oförstående svarar nej.
Det brukar jag tänka på ibland och skratta.

Förlåt jag är en dålig människa. Man får inte skratta åt andra, men ibland är det så himla svårt att låta bli.

En blogg om att blogga

Jag funderar på att sluta att blogga. Funderar.
Jag har alltid tänkt att jag aldrig ska göra något stort av det, successivt bara sluta skriva. Eller fortsätta skriva när jag har lust, när andan faller på. Då och då. Ha kvar detta som en ventil som jag kan öppna när jag vill.
Men jag vet inte längre hur jag ska göra. Jag funderar faktiskt på allvar på att sluta blogga nu.

Jag skriver inte längre lika frekvent. Jag skriver inte längre lika intressant. Jag skriver inte längre lika roligt. Jag har sällan jättestor lust att blogga. Jag får ytterst lite respons. Antalet läsare har minskat med typ 100 på ett år. Antalet kommentarer går stadigt nedåt. Till och med färre klickar ”gilla”. Och färre andra bloggare länkar till mig. Det känns liksom som att bloggeran är slut. Över. Toppen nåddes sommaren/hösten 2011 där någon gång och därefter har det i stadig takt dalat.
Kort sammanfattat: Jag har inget att säga längre, jag berör inte längre = jag har ingen orsak att blogga.

Det låter kanske som att jag fiskar efter respons, men det är inte alls så jag menar. Jag har förstått att trenden i hela bloggvärlden är den samma, vi har helt enkelt ändrat vårt beteende. Och jag kan inte hålla på att försöka simma mot strömmen. Eller jag orkar inte.
Bloggen har inte samma funktion som förut. Om jag lägger upp en sak här väcker den inte några reaktioner men om jag lägger upp den på Facebook väcks fler reaktioner. Om jag lägger upp en bild här reagerar några få, om jag lägger upp den på Instagram reagerar många fler. Intressanta diskussioner förs inte på bloggen längre, de förs på Twitter. Vi har ändrat vårt beteende. Både i hur man läser bloggar och var bloggen hamnar i prioriteringslistan.

Jag säger inte att detta är ett hejdå, för det är det inte. Jag har en årssammanfattning för 2012 som snart snart är klar. Den ska publiceras.
Och fler inlägg kommer med all säkerhet att komma ännu. Men så småningom, någon gång, tror jag att den här bloggen kommer att somna för gott. Det som var fullkomligt otänkbart för två år sedan. Det är lustigt det där, hur saker och ting kan ändra. Från otänkbart till helt tänkbart.

Ett år, hurra!

I dag är det ett år sedan.
Ett år sedan jag kom in på nattklubben och möttes av dig precis ovanför trappan.
Ett år sedan jag frågade om jag fick sätta upp ditt hår.
Ett år sedan jag frågade om du verkligen inte ville byta med mig och ha på dig min kjol i stället, allt för att få känna hur otroligt skön den var.
Ett år sedan vi bestämde oss för att ha efterfest.
Ett år sedan du spelade The Doors och Misfits på hög volym för mig.
Ett år sedan vi hamnade i soffan och bara pratade med varandra, så att de andra i rummet ledsnade och gick därifrån.
Ett år sedan våra läppar möttes för första gången.

Ett år. Grattis till mig och A som den här dagen för ett år sedan blev mer än bara vänner.
Fasen vilket bra år det har varit. Bästa!

Snart snart är våren här

Jag gnällde i morse över faktumet att jag ännu inte kan cykla till jobbet. Is och en insnöad cykel gör att jag måste vänta, trots att den värsta snön faktiskt smält bort.
Men när jag gick till jobbet ångrade jag det inte en sekund. Det var varmt, soligt och fåglarna kvittrade och känslan som genomsyrade mig var lycka. Snart snart snart är det faktiskt vår.

Det märktes häromdagen när jag gick hem från jobbet också. Ljuset har nämligen återvänt och solen är uppe till och med efter klockan fem på eftermiddagen. Titta så fint det är hemma på min gata i stan.

Jag kan baka, jag är inte rädd

Citronfromage, hallonmousse, lakritsspegel. Woopies, cup cakes, macarones. Mud cake, key lime pie och budapestrulle.
Det läskar ju onekligen i munnen när man hör hur andra bakar det ena enastående bakverket efter det andra. Det blötläggs gelatinblad, vispas frosting till nybakade muffins och duttas med pärlor och snidade små rosor gjorda av sockerpasta i snart varje kök. Trenden att baka har aldrig varit så stor som nu.
En del blir till och med som galna och pyntar tårtor med får som betar på en äng. Inklusive bandfast gärdesgård, grästovor och små enbuskar. Det är är så arbetade att det är synd att äta upp dem.

Själv är jag en hejare på att laga mat men riktigt usel på att baka. Jag till och med misslyckas när jag gör muffins eller kladdkaka. Det enda jag kan göra utan risk för katastrof är en helt vanlig sockerkaka. Jo, det är säkert.
Jag tror felet är att jag inte gillar att läsa recept. Eller följa dem, kanske jag ska säga. Jag läser, tar godbitarna och freestylar hejvilt därefter.
Med kakor och bakverk går det inte att göra så. I alla fall inte om man redan är en kunnig konditor. Och som sagt är jag inte det.

Min sambo fyllde år i veckan och jag sa att jag kunde baka hans tårta. Jag tänkte mig förstås en helt vanlig tårta, likt den jag alltid lagar. Sockerkaka, bär och grädde på toppen – voilá!
Han hade däremot helt andra saker i tanken. Började prata om marängbottnar (hjälp!), citron- och limekrämer (hjäälp!) och lakritskinuski (hjä-häälp!).
Men jag gav mig fasen på att prova något nytt: En sorts kaka med citronskal, färska hallon och lakritskola. Jag vispade ägg, pudrade hallon, duttade kola och höll på innan jag stoppade alltihop i ugnen.
Och vet ni? Den blev helt gudomligt god. Jag kan baka, jag är inte rädd!
Publicerad i Ålandstidningen.

Och för er som frågat, här är receptet:
Lakrits- och hallonkaka
3 st ägg
3,5 dl socker
125 gram smör, smält
3,75 dl vetemjöl
1 st citron(er), finrivet skal av
1 msk socker
0,5 msk maizena
2 dl hallon
6 st mjuk lakritskola, (Kick lakrits/citron)
1 msk florsocker

1. Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och bröa en form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter.
2. Vispa ägg och socker pösigt. Tillsätt smör, vetemjöl och citronskal och blanda till en jämn smet. Häll smeten i formen.
3. Blanda socker och maizena i en skål och vänd ner hallonen. Strö över hallonen och klipp eller skär kolan i bitar och strö dem över smeten.
4. Grädda längst ner i ugnen i 35–40 (i verkligheten typ 50) minuter. Låt kakan svalna. Skär i bitar och pudra över florsocker. Jag garnerade dessutom med ännu mer färska hallon.
5. Servera med glass eller grädde.