Beslutsångest deluxe

I förrgår precis efter jobbet bestämde jag mig för att bli rödhårig. Två timmar senare ångrade jag mig och bestämde mig för att fortsätta vara blond.
I går morse bestämde jag mig igen för att bli rödhårig. På förmiddagen ångrade jag mig och ville vara blond. På kvällen ångrade jag mig tillbaka igen.

Senare på kvällen kom jag fram till att om jag ska åka till Malaysia i vinter kan jag inte vara rödhårig. Då kommer jag att vara orange i håret. Så då bestämde jag mig för att fortsätta vara blond.

Innan lunchtid i dag fick jag mess från min frisör som sa att det skulle vara skitcoolt med rött hår på mig så då ångrade jag mig och bestämde mig för att bli rödhårig i alla fall.
Tills min kollega för en stund sedan helt plötsligt sa ”Gud Matilda vad fin du är i håret!” Så nu vill jag vara blond igen.

Fan att ett jävla hår kan ställa till så mycket problem. Och fan att jag är den veligaste människan på jorden.
Efter jobbet i dag ska jag till frisören. Känns riktigt spännande att se vilken färg det nu blir.

Perfekt tajming

I går satt jag och pojkvännen och kollade på resor till Malaysia.
I morse fick jag skrapa bilrutorna.

Hade planer

Jag tänkte gå ut och springa i dag. Och tänkte tvätta. Ta in blommorna innan de dör och typ göra nytta.


Men det blev inte riktigt så. Inlindad i filt och glor på skittv i stället. Fint det med.

Inte i drömmen heller

I natt drömde jag att jag åkte fast för fortkörning. Min analys är att jag är rädd att jag ska göra det i verkligheten eftersom mornarna den här veckan varit sinnessjukt kaotiska och stressiga.

I drömmen hade jag kört 140 km/tim på 70-väg. Och jag tyckte inte att det var så farligt. Bara 40 km/tim för fort, sa jag till polisen.

Jag är inte ens bra på matte i mina drömmar. Surt.

Så här började min dag

Och dagen kan inte ha börjat bättre. By the way med Red hot Chili Peppers. Så jävla bra.

Tisdagsfundering

Måste man ha synfel för att bli optiker? Jag har aldrig sett en optiker i verkliga livet eller på tv som inte har glasögon.
Eller måste de ha glasögon för att göra reklam liksom? Och de som har bra syn får ha fönsterglas i sina bågar. Vilken jobbig arbetsuniform i så fall.

Att prova på något nytt

Jag blev precis inspirerad av Egon. Hon byter jobb inom jobbet, så att säga. Avancerar, provar något nytt. Jag började fundera på mitt eget jobb och hur jag har gjort samma sak. Bytt jobb inom jobbet. Det känns som att jag har provat på det mesta faktiskt.

Allra första gången jag var på tidningen var jag där som fotopraktikant. Det var en del i min folkhögskoleutbildning till fotograf att praktisera inom yrket. Jag var där i två veckor och älskade det.

Ett drygt halvår senare sökte tidningen en tjänst som ”ungdomsreporter”. Jag sökte den, var en av tre som hamnade på intervju och gjorde ett provjobb eftersom de inte hade en aning om hur jag skrev.
Efter två veckor typ fick jag svar – och fick jobbet.

I ungefär ett halvår var jag ungdomsreporter. Det innebar att jag arbetade relativt självständigt och styrde över ett uppslag ”ungdomssidor” varje vecka. Under min tid där gjorde jag om hela konceptet och ändrade ungdomssidorna till nöjessidor, eftersom jag tycker att det är dåligt att särskilja unga från vuxna. Så då blev jag nöjesredaktör i stället.

Efter några månader slutade en kollega och en tjänst som allmänreporter blev ledig. Jag sökte den tjänsten och fick den. Fast tjänst och allt.
Min huvudinriktning var feature och jag arbetade ganska mycket med våra bilagor, även om jag också skrev ganska mycket nyheter. På lokaltidningar får man göra lite av varje, ni vet.

Efter kanske något år till, jag har lite dålig tidsuppfattning, började jag vikariera webbredaktören lite då och då. Vid sjukdom, under semestrar och så. Lärde mig systemet och jobbade bland annat en hel sommar som webbredaktör.

Efter kanske ytterligare ett halvår eller så blev jag tillfrågad om jag ville utvecklas, ta mer ansvar och självklart svarade jag. Jag lärdes upp till nyhetschef och planerade allas arbetsuppgifter, skötte nyhetsmejlen, tog emot tips och klagomål och fattade beslut om vad som skulle in i tidningen och på vilken sida det skulle vara. Och det gjorde jag i snitt var tredje vecka.

Det var utmanande, stimulerande och roligt. Samtidigt som det tog död på mig.
Nu i efterhand kan jag se att jag förvandlades till en person jag inte ville vara. Men jag var så uppe i det att jag inte såg det. Jag levde med magsår, bettskena och ett vansinnigt dåligt humör och kom aldrig till ro.

Och tack vare att kroppen reagerade så starkt fattade jag att det inte var ett jobb för mig. Jag var på vippen att brännas ut och gillade inte mig själv längre.
Så jag slutade. Tog ett kliv nedåt på karriärstrappan och återgick efter två år som nyhetschef till att vara reporter. Har aldrig ångrat mig.

Efter ett tag, eller om det kanske till och med var innan jag började som nyhetschef, blev jag upplärd i quark och lärde mig redigera. I dag är jag layoutbackup och rycker in när det behövs, under sjukdomar och på semestrar.

Och alldeles snart har jag jobbat i sex år på tidningen och kan konstatera att jag aldrig trivts så bra på en arbetsplats. Kanske just för att det finns möjlighet att avancera, prova något nytt och aldrig någonsin sluta lära sig.

Det där med håret

Jag skrev ju bara för några dagar sedan att jag ville ha rött hår. Igen. Det där med rött hår känns som ett återkommande tema i mitt liv.

Men nu börjar jag få kalla fötter. Alltså, jag vill inte påstå att jag blivit fegare med vad jag gör med mitt hår. Jag har alltid, och även nu, varit våghalsig. Sagt ”gör vad du vill” till frisören. Haft håret rött, brunt, svart, blont, superblont, lila, kopparfärgat, mellanbrunt, mångfärgat och säkert någon mer färg. Varit långhårig, superkorthårig, mellanlånghårig. Haft bob, har osymmetriskt hår, lugg och you name it. Det mesta utom helrakat faktiskt.

Men nu tvekar jag på att göra någon drastiskt. Jag trivs så jävla bra i mitt halvblonda hår. Det känns naturligt men ändå inte råttfärgat. Det känns inte för mesigt men ändå inte så där löjligt låtsastufft. Det känns bra.
Och folk säger att det är bra. Jag får komplimanger för mitt hår väldigt ofta faktiskt. Särskilt sedan jag snaggade ena sidan.

Så nu är frågan vad jag ska göra. Jag både vill och inte vill ha rött hår. Jag både vill och inte vill fortsätta vara halvblond. Jag vet inte vad jag vill. Vet ni?

Just ja. Så här ser jag ut nu. Inte just i dag, men för någon dag sedan. Blond? Röd? Vad ska jag välja?

Jeansen

I dag har jag mina favoritjeans. Som är trasiga på två ställen på höger ben och i arslet. Sönderslitna eftersom de är så välanvända. (En rejäl fylla har lite orsak i det också.)

Häromveckan köpte jag nya. Likadana fast en aning mörkare. Men har knappt använt dem. De är inte alls lika sköna. Fel färg, hårda, stela och inte alls som favoritjeansen.
Bistert att jeans alltid är som skönast just innan de faller i bitar.

Upp och ner

Jag vet inte vad det är men hela jag känner mig upp och ner. Känslorna på utsidan som jag skrev. Kan inte förklara det bättre än så. Känns konstigt. Och onormalt för att vara mig. Och jag ska inte ens ha mens.

Annars äter jag den godaste omeletten någonsin. Lagade med grädde i äggsmeten. God damn vad gott det blev.

I helgen var jag på keramikkurs hela helgen. Kavlade några fat och drejade en liten skål. Resten av tiden kämpade jag med en jävla kanna som i mitt huvud var smashing. I verkligheten såg den ut som ett stenåldersfornminne. Jippi.

Till på köpet fick jag typ migrän för andra eller tredje gången i mitt liv. Stod böjd som en märla i två dagar och gjorde den där fula kannan vilket ledde till konstiga nerver i kläm i ryggen och nacken och sådan där huvudvärk som blixtrar i huvudet. Tog en treo och sov två timmar. Sedan vaknade jag upp och var så där upp och ner.

I går tänkte jag skriva här att helgen var den värsta sämsta helgen jag haft någonsin. Men det var inte riktigt sant. Lördagen var faktiskt rolig. Det var bara söndagen som sög.

Men annars är allt fint. Typ.

En aning instabil

På väg till jobbet i morse såg jag en liten kille i tioårsåldern stå och vänta vid vägkanten för att få gå över. Han hade uppsprejad lugg och höll händerna så där tufft i banden till ryggsäcken. Och han var så himla söt. Så jävla gullig.

Och hur reagerade jag på detta? Jo, med att gråta en skvätt.
Känner mig en aning instabil just nu. Känslorna liksom på utsidan.

Surar

Är helt sinnessjukt sugen på att festa i kväll. Är just hemkommen från middag med vin och skulle haft alla möjligheter att kalasat rejält om jag bara hade velat. Eller kunnat snarare. I morgon bitti vid niosnåret ska jag nämligen köra bil och gå på kurs i fem sex timmar. Vilket innebär inget party i dag.

Så nu sitter jag hemma och surar.

Säg det med en kuk

När jag gjorde om blogghuvudet fastnade jag i att knarka typsnitt. Var på en sajt och laddade ner det ena roliga typsnittet efter det andra. Varianterna är oändliga och det är skitkul att leka med dem.
Sedan jag började redigera då och då på tidningen har intresset för typsnitt blivit större. Att det inte bara spelar roll vad man skriver utan även hur. Och ibland kan man säga det man vill ha sagt bara genom att skriva det med rätt typsnitt.

Hur som helst. I alla fall hittade jag det här typsnittet som var lite ... Ja, vad ska man säga. Annorlunda?

Nu ska jag bara fundera ut ett bra tillfälle att använda det.

En aning enkelspårig

Jag vet inte varför men jag tittade lite i gamla dagböcker i dag. Från gymnasietiden.
Skrattade högt åt mig själv och min förmåga att bli kär högt och lågt hela tiden. Och åt triviala problem som ”hon ringde inte trots att hon sa det” och ”ska jag ringa till honom eller är jag för på då?”

Hade en tanke att jag skulle dela med mig av något gammalt härligt dagboksinlägg här, men det fanns ingenting som lämpar sig för allmänheten.
Förutom de triviala problemen var jag nämligen enkelspårig och hade bara en sak i huvudet. Och det ska ni slippa höra om.

Lite nytt

En liten förändring är också en förändring. Nytt huvud.

Matilda Svensson-Svensson

Jag vet att jag inte är särskilt annorlunda. Egentligen ganska vanlig. Vanliga problem, vanliga åsikter, vanliga tankar och funderingar. Lever ett så gott som vanligt liv.

Men ibland önskar jag att jag var ännu mer vanlig. Att jag levde ett ”svensson-liv”.
Att jag hade ett ”vanligt” jobb där man inte behöver tänka så mycket eller vara kreativ. Jag vet att jag skulle dö av tristess efter en månad i verkligheten, men i drömmen känns det skönt och rosaskimrande.

Jag önskar ibland att pojkvännen också var vanlig. Att han inte var sinnessjukt rastlös och måste ta sig för någonting hela tiden. Att han inte hade sådan himla hög arbetsmoral. I verkliga livet älskar jag honom för just de sakerna, men när jag drömmer skulle jag vilja ha honom hemma oftare.

Jag önskar att jag hade ett intresse av att pyssla och baka och vara huslig. Jag önskar att jag gillade att greja i trädgården. Att jag tyckte om att vara ute i naturen, att jag plockade svamp när jag var ledig, att jag hade en stimulerande fritidssysselsättning. I verkligheten har jag inte tålamod till något av det.

Att jag hade barn och hund och volvokombi och hämtade och lämnade från dagis. Levde ett typiskt familjeliv. Fredagsmys med chips framför tv:n. Bus på vardagsrumsmattan. Bakade sockerkaka som jag bjöd släktingar på, de släktingar som jag dessutom alltid kom ihåg när de fyllde år och hade superbra relation till.
I verkliga livet ser jag inte ens på tv på fredagkvällar.

Ibland önskar jag att jag var någon annan. Bara så.

Snart är vi här igen

I morse var det frost. Snart är vintern här. Då blir rutorna fulla med frost – på insidan. I alla fall om det som i vintras blir mer än tjugo minusgrader.
Bilderna från 8 januari 2010.

En spännande överraskning

Jag åt rödbetor till lunch. Det märks nu om jag säger så.

Jamie, Jamie, så här vill jag ha mitt hår!

När man inte får allt serverat

Jag bor ju på landet, om ni inte visste det. Där finns vårt röda hus med vita knutar, tre fyra grannhus, träd, vatten och grusvägar. Typ.
Lite längre bort finns bykärnan med en butik där man kan handla precis allt. Ni vet, en sådan butik med verktyg, badbollar, kakor, lite ledsna grönsaker och blöjor. Och torv till utedasset. Där finns en liten skola där det finns en ett-tvåa, en tre-fyra och en fem-sexa och ett dagis. Och en bank också som har öppet typ en dag i veckan och då mellan elva och två på dagen. Och så ungdomslokalen och en midsommarstång.

När jag flyttade hit var det en chock för mig. Jag var van att gå de trehundra metrarna till snabbköpet som hade öppet till tio. Jag var van att kunna spontangå på bio eller dricka tre fyra öl och ta bussen hem. Sista bussen gick halv tre, då hann man med att både fem-i-två-hångla, hämta jackan i garderoben och svänga via Burger King för lite heta kycklingvingar, innan man hoppade på bussen. Missade man den ändå kunde man för en hundring ta taxi hem.

Kontrasten var markant. Från att leva på en plats där det praktiska aldrig störde mitt liv till att hamna på en plats där de praktiska arrangemangen är allt.
Jag hade inget körkort – det var två kilometer till närmaste busshållplats och sista bussen från stan och jobbet gick klockan fem. Vardagar. På helgerna gick ingen buss.
Och taxi hem kostade fem sex gånger mer än vad jag var van vid.

Det fanns en bio, som visade halvgamla filmer någon helg i månaden men med stolar så obekväma att arslet var bortdomnat efter högst 45 minuter. Minns att jag såg Sagan om de två tornen där ... Andra gången jag såg filmen var den sista timmen som helt ny för mig, jag kunde liksom inte koncentrera mig på grund av rumpvärken.
Nu är bion stängd. För renovering. I två års tid.

I början drömde jag om storstäder. Drömde om möjligheterna. Att gå på museum, bara för att man kan. Att gå på rockkonsert en torsdagkväll och gå till jobbet dagen efter. Bara för att man kan.
Här på landet fanns inga möjligheter. Här fanns bara skog. Och vatten och grusvägar. Och röda hus med vita knutar.

Men utan att jag märkte det började jag utveckla en annan sorts människa i mig själv. En människa som liksom på egen hand fick ta sig för saker. En människa som njöt av att titta på vajande träd och skvalpande vatten. En människa som inte får allt serverat utan i stället måste vara kreativ och påhittig.
För första gången i mitt liv lärde jag mig att roa mig själv. Att kunna njuta av mitt eget sällskap, utan att klättra på väggarna. Att vara nöjd, trots att det egentligen inte finns så mycket att vara nöjd över.

Och där någonstans tror jag att jag landade. Hittade mig själv eller vad fan man kan kalla det.

Precis exakt så där

Minns ni den där bilden på de där byxorna som Åsa tyckte var så fula? De byxorna har jag på mig i dag!
Min ena storasyster var världssnäll och köpte dem åt mig och skickade dem till mig. I går landade de i postlådan. Gött.

Bjuder på en dålig outfitbild dagen till ära.

Visst är de roliga!?

Uppdatering: Måste faktiskt lägga upp en mer rättvis bild av byxorna också.

Fick för övrigt en kommentar av en helt okänd människa nyligen också. Hon tyckte de var snygga. Jag med, svarade jag.

Börjar bli tjatigt det här

Sprang i dag igen. Tredje dagen. Jag var sjuuukt osugen men gjorde det ändå. Är därför värd en extra klapp på axeln.
Den är nog hunden också förresten. Hade med henne i dag för andra gången och hon var rejält slut. Stackarn kräktes när vi var på väg mot upploppet. Ska nog strunta i att ta med henne nästa gång.

Ps. Kolla vilka ET-fingrar jag har!

Ps2. Kolla förresten min roliga skugga på väggen till höger på bilden. Hihi. Ser ut som en seriefigur.

Men det var en magisk morgon i alla fall

Fotade i morse. Genom framrutan, med mobilen, körandes i 90. Trafikfara? Va? Vem? Jag?

Kanske en hejarklacksramsa passar sig?

Den känns som att jag borde säga något mer. Om valet. Om min bitterhet över att SD faktiskt kom in. Att typ 200.000 människor i Sverige faktiskt röstade på dem. Att ett parti med rötter i nazismen sitter i Sveriges riksdag.

Men jag tror jag har slut på orden. Precis som SD-anhängarna hade i går.
Herregud, de var ju som huliganer. ”Öj, öj, öj, öj” och hoppa upp och ner. Eller ”Jimmie Åkesson, tjallalalala ...” Hörde vakterna gång på gång säga ”backa” eftersom de tryckte på fram mot scenen som på ett fotbollsderby.

Det är något som händer med enkelspåriga män (människor?) när de hamnar i grupp.

Valvakar

I år är det ovanligt spännande med valvaka. Jämnt hittills och inget av blocken har egen majoritet. SD ser däremot tyvärr ut att komma in. Fy fan.

Det får mig att återgå till att känna samma känsla som när jag jobbade som städare på kryssningsfartyg: Att alla människor är dumma i huvudet. Eller ja, sju procent av Sveriges befolkning i alla fall.

... var det bara bla bla bla

Skriver så att fingrarna blöder, markerar allt och raderar skiten. Det går inget bra i dag.
Och så skulle jag kunna döda för typ en kaka choklad. Eller för en macka med tonfisksmask.

För övrigt har jag träffat självaste Tomtefar och nu tänker jag gå ner till äckliga hamburgerhaket och handla mig något att äta. Fan om jag inte får någon inspiration då.

Frisk luft

Jobbar i dag.
Har varit utomhus tillsammans med foto-S i typ fyra timmar i sträck (streck? Lär mig aldrig skillnaden mellan dem ...). Och det känns. Båda två är som zombies nu när vi väl kom in. För mycket frisk luft är fan inte bra.

Säkert!

I dag gjordes min dag genom att jag hittade Säkerts nya skiva Facit på Spotify. Åh, lycka lycka!

För övrigt är Annika Norlin så jävla snygg. Så där vill jag ha mitt hår. Om jag någon gång klipper mig vill säga.

Jag vaknade och var min mamma

Det är lätt att göra narr av sina föräldrar. Särskilt när man är ung. Man (läs jag) tycker att föräldrarna är det töntigaste som finns i hela världen. Man skäms över deras tråkiga skämt som de drar för dina kompisar, man skäms över deras klädstil och över deras själva uppenbarelse. Sättet att parkera, sättet att gå, sättet att prata.

Läste någonstans att det har med mognaden att göra. Föräldrarna har varit de stora idolerna i livet i många många år och när man plötsligt blir tonåring märker man att de kanske inte är så fantastiska som vi har inbillat oss. I själva verket tvärtom.

Jag har kommit över det nu i alla fall. Jag gillar mina föräldrar, trots torra skämt och konstig musiksmak.
Och tur är väl det. Den senaste tiden har jag nämligen märkt att jag blivit mer och mer lik dem. Skrämmande lik.

Jag är nästan lika jobbigt frågvis som min pappa och frågar ”varför det?”, ”hur menar du nu?” och andra frågor om allt till alla. Hela tiden. Jag skrattar åt torra skämt och när jag ska återberätta dem minns jag oftast bara själva poängen. Min pappa upp i dagen.

Min mamma har inte haft lika mycket inflytande på mitt sätt. Jag vet att jag går precis som henne och är väldigt lik henne till utseendet, men i övrigt är vi inte särskilt lika. Har jag trott.

Häromdagen fick jag motsatsen bevisad. Jag satt och kollade på tv. Det var Bygglov. Ni vet, ett helt vanligt inredningsprogram där man gör om människors hus.
Och mitt i allt satt jag där och grinade hejdlöst för att familjen blev så glad, för att det blev så fint och för ... Ja, av ingen egentlig orsak egentligen.

Plötsligt slog det mig – jag är precis exakt så löjligt blödig som min mamma. Det är fint på något vis.

Dag två

Hamburgaren skumpade upp och ner längs matstrupen men jag klarade det i dag igen. 30 minuters intervallträning, mätte det till typ 3,7 kilometer. Woho!

Och jag blir våt om både skor och strumpor

Det fullkomligt vräker ner utanför. I morse när jag gick de tio stegen från ytterdörren till bilen hann jag bli blöt. Trodde jag skulle köra av vägen sedan när jag väl kom i väg. Det regnade så mycket att det blev vattenansamlingar överallt och torkarna hann inte få undan vattnet från rutan. Ingen sikt och vattenplaning på samma gång är lagom roligt.

Som tur är ska jag träffa fina vänner efter jobbet i dag. Skoj. Gillar att träffa fina vänner.
För övrigt har jag förhandsröstat också. Men som den typiskt svenska människan jag är tänker jag inte säga på vilket parti. Det blev INTE Sverige Demokraterna i alla fall. Om ni sedan tidigare liksom inte fattat min avsky för det partiet är det lika bra att vara övertydlig.

Status dagen efter

Jag kan gå!
Tänkte bara säga det. Har lite korta vadmuskler och är en aning öm på utsidan av låren. Annars är allt finfint.

Intervallträning is the shit, kan jag annars konstatera. Kör med Podrunners intervallprogram. Man utlovar att du ska orka fem kilometer jogging utan uppehåll på nio veckor.
Får se hur många veckor jag orkar köra. Minst tre har jag lovat mig själv.
Man ska inte sikta för högt vet ni. Inte om man är som jag i alla fall.

I made it!

Chockade mig själv med att gå ut och springa i regnet. Typ fyra fem kilometer skulle jag gissa.
Tveksamt om jag kan gå i morgon. Fy fan vad jag är slut.

Rött och blått

Jag vet inte varför men den här bilden gillar jag skitmycket. Jag tror det är färgerna och kontrasterna av gammalt och nytt. Från min helg i Stockholm förra helgen.

Söndag

Sen sist har jag:
Haft mysmiddag med pojkvännen i fredags.
Haft rosa klänning och varit på "pink party" i lördags.
Varit bakfull och sett tre värdelösa skitfilmer som jag grinat hejdlöst till. I dag, förstås.

Allt som allt en himla skön helg.

När man är liten är man inte smart

Det är tur att man blir äldre. Kanske inte tur att man blir gammal, men i alla fall tur att man blir äldre än när man var barn. För när man är liten är man i ärlighetens namn inte så jättesmart. Inte så smart alls faktiskt.

Till exempel vägrade jag att äta spenat på grund av färgen. Jag hade aldrig smakat på det, men tyckte att det ”såg ut att smaka äckligt”.
Och så trodde jag på riktigt att man fick fyrkantiga ögon om man satt för nära tv:n. Jag trodde också att man kunde gräva så djupt ner att man kom till Kina.

Man agerade inte särskilt smart heller. När mamma och pappa sa åt mig att gå och borsta tänderna för natten gick jag motvilligt in på toaletten och ställde mig där. Jag ville inte borsta tänderna. Det var för tråkigt.

I stället satte jag på kranen och lät vattnet rinna och blötte tandborsten under kranen så att den skulle vara blöt om mamma och pappa skulle få för sig att kontrollera.
Så tog jag lite tandkräm på mitt finger och stoppade det i munnen. Återigen ifall mamma och pappa skulle kontrollera. Ibland var jag till och med riktigt fiffig och drog med nagelborsten mot mina fingrar för att det skulle låta som att jag borstade tänderna.

När två minuter hade gått och jag hade gnuggat nagelborste klart gick jag ut och låtsades att mina tänder var rena och fina. Tänk allt det besvär jag lade ner bara för att slippa borsta dem.

Som tur är är jag klokare. Nu gillar jag att borsta tänderna. Ibland gör jag det tre fyra gånger på en dag. Och jag älskar spenat, har hittills inte sett någon med fyrkantiga ögon och vet att man inte kan gräva rakt ner till Kina.
Ska man gräva till Kina måste man ju liksom gräva åt sidan, inte neråt.

Den dagen horisonten var osynlig

Och hela världen var blå.
Den dagen vill jag ha i dag.

SD:s senaste valkampanj?

Kan inte hålla mig.
Den här statusen har jag sett cirkulera på Facebook från folk från alla möjliga olika städer och platser i några dagar nu. Och jag kan förstå att man som mamma blir orolig. Skriver kompisen detta blir man rädd om sitt barn och vill sprida det vidare.

Problemet är bara att det inte stämmer. Den där svarta bilen med män med utländsk härkomst som kidnappar barn existerar inte. I alla fall inte på alla platser dit statusen har spridit sig som en löpeld. Det är fysiskt omöjligt.

Så då börjar jag fundera på vad syftet med hela grejen är. Vem är det som har skrivit den första gången? Varför står det inte i vilken stad det är? Varför är männen av utländsk härkomst?

Och min slutsats blir att det finns en agenda bakom. Kanske är jag cynisk nu, men jag tror det. Vem kan vinna på att skapa rädsla för ”män av utländsk härkomst” en dryg vecka innan val? Vem kan det måntro?




Edit: Fast förresten. Är de verkligen så smarta att de skulle komma på en sådan här grej?

För många tankar

Ibland önskar jag att jag kunde koppla bort hjärnan, bara stänga av. I kväll är ett sådant tillfälle.

Jag tänker på saker folk har sagt som gjort mig ledsen. Bara att tänka på det är som att ständigt rycka bort silvertejp från armen. Ni vet när alla små hår fastnat. Ont ont ont.

Och så blir jag arg på mig själv för att jag tänker på det som gör mig illa. Och så blir jag arg på mig själv som tar åt mig av det de sagt. Och så blir jag arg på mig själv som ältar.

Så till slut är jag både ledsen och arg på mig själv.

Jag önskar så att jag var en sådan som på riktigt riktigt kunde rycka på axlarna åt vad andra tycker. Eller en sådan som det rann av. Eller som med rak rygg bara gav fingret tillbaka.

Istället är jag ledsen i flera år. Istället låter jag andras negativa åsikter forma mig, styra mitt liv. Få mig att tassa fram på tå, trots att jag aldrig varit en tåtassare. Få mig att bli en schablon av mig själv. Få mig att förlora mig själv.

Så därför önskar jag att jag bara kunde koppla bort hjärnan en stund. Koppla bort vissa tankar som inte tillför något och bara gör mig destruktiv. Jag mår bättre utan att gräva i såren. Bättre att slicka dem och låta dem läka på ett bra sätt.

Starstruck

I helgen var ju jag i Stockholm. Det var så himla fint på så många sätt. Fint sällskap, fin shopping, gott vin och god mat. Och så där ni vet.

På lördagen, efter en sen vinlunch på en creperia på Söder, gick jag och kompisen till Brunogallerian för ytterligare ett glas vin. Det visade sig att de hade treårsjubileum och skulle ha megakalas där på kvällen. Några höll på och riggade med ljud och ljus, andra bar bort bord och stolar. På scenen stod en man och testade mixerbordet. Jag tyckte att han såg bekant ut och konstaterade ganska snart att det var Adam Tensta.

Med sig hade han två andra killar som också höll på att testa ljudet, mixerbordet och allt sådant. En av dem kom fram till oss och frågade om vi skulle dricka någon till öl lite senare. Ja, svarade vi. Och så frågade han om vi kände för att göra det där, i Brunogallerian. Kanske det, svarade vi. Så skrev han upp oss på gästlistan för kvällen.

Så gick han till de andra killarna, ställde sig på scenen och körde en av de låtar som för kanske två veckor sedan hamnade på min Spotifyspellista. Jag dog.
Som den icke-stockholmare jag är kunde jag inte låta bli att bli lite starstruck. Så jag smygtog en bild.


Det här är låten. St. John's Dance med The Plot.

Killen som börjar rappa typ 2.30 in i låten var han som bjöd in oss. Fast vi gick aldrig tyvärr. För då satt vi och svullade middag.

Älskar Google översätt

Ibland hamnar man att skriva om saker där det inte finns bra information på svenska. Och ibland finns det inte ens bra information på engelska.
Då är Google översätt räddaren i nöden. Översättningen är inte fullkomlig men oftast får man ett hum om vad själva grejen handlar om. Oftast.

Ibland är översättningarna nämligen av den här typen:

”Vaaranen hade dykt jätte bas till stranden ganska lätt.”
”Mannen var en ö rulle nästan tre pund bas.”
”Jag har aldrig varit någon annanstans än gäddan.”
”Vänner släckte budskapet att nu inte på något sätt fisk.”
”Kanske kunde slutföras och tas ovanpå spisen i minnet är risken osäker.”

Hihihi. Hysteriskt roligt.

Facebookfundering

Det är en sak jag aldrig har fattat med Facebook. Det är varför folk tar bort vänner.
Jag menar, om man inte är ovänner eller hatar varandra (som väl typ är samma sak) så ser jag ingen anledning till det.

Jag förstår inte varför man inte kan vara vän med ”Pelle” trots att man aldrig sagt mer än hej till varandra eller varför man inte kan vara kompis med gamla klasskamrater trots att man inte setts sedan skoltiden. Det är väl ingen big deal om de råkar läsa dina statusuppdateringar eller?

Och om någon gammal klasskompis nu skulle läsa dina statusuppdateringar utan att du vill det kan du väl begränsa din profil för just den personen. Varför måste man ta bort honom eller henne helt som vän?

Fast okej, det är en sak om man vill ha Facebook endast som ett nätverk för sina närmaste och man tar bort alla, precis alla, bekantingar. Men det vet jag ingen som har gjort.

Har någon ett bra svar, eller har raderat vänner, vill jag gärna veta varför. För det här har jag undrat över länge nu. Ja, sedan jag blev raderad första gången typ.

Messet från min kompis

Apropå förra inlägget.
När texten publicerades i fredagens tidning så fick jag mess av A, en av de kompisar jag brukar prata mat med.

Hon skrev bara: Nu blev jag hungrig!
Det var ett väntat svar.

Bara prata mat

– Och pepparrotssås!
– Pepparrot går att äta till det mesta faktiskt, korv och kött och fisk. Åh så gott!
– Eller åh, kokt torsk med äggsås. Eller panerad torsk som man först steker och så häller man över grädde så får fisken koka i det. Åh!
– Ja, eller stuvad potatis med dill. Serverad till lax. Mmmm.
– Eller skaldjursgryta med fond gjord på kräftskal.
– Ja, med grädde och vitt vin!
– Och så har man musslor och gott i. Åh, vad gott.

Om ingen skulle säga stopp skulle jag fortsätta. I en evighets evighet.
Att prata mat med någon som njuter lika mycket som jag av att äta mat är nämligen det ultimata nöjet.

Jag och två kompisar har till och med gjort det till en grej. Eller ja, det har bara blivit så egentligen.
Vi träffas ungefär en gång i månaden och äter mat ute på någon restaurang. Menyn granskas noggrant och vi är ganska noga med att inte välja samma sak. Ju större bredd på maten desto mer att jämföra och desto mer att prata om.
Så börjar vi. Äter och mmm:ar och när magen står i alla hörn börjar vi prata om annan mat, som vi drömmer om.

Ibland planerar vi kommande middagar som vi ska laga ihop. Gräver ner oss i detaljer och dreglar i kapp. En gång planerade vi en thanksgivingmiddag. I detalj. Gjorde urval och drömde om creamed onions, sweet potatoes och kalkon. En annan gång, mitt i sommaren, jämförde vi julbord från minnet. Kort sammanfattat, det är alltid mat som diskuteras.

När vi träffades sist frågade den ena kompisen hur vi andra skulle överleva hösten.
– Med oxbringa, svarade jag.
Så klart.

Har köpt världens snyggaste klocka!

Vad hände med brittsommar?

Det är svårt att tro men den här bilden är tagen för lite mer än två veckor sedan, typ 18 dagar sedan. Strålande sol, ute på sjön, bada benen och en kall öl.
I dag, en halv månad senare, blåser det 15 sekundmeter, ännu mer i byarna. Det är elva grader varmt ute. Då och då regnar det.

Vad hände med den där sköna varma brittsommaren? Den där sortens höst där man sakta men säkert får anpassa sig till mörkret på kvällarna och den svalare vinden?
Gillar inte alls att kastas in i hösten. Är inte klar med sommaren ens ju.

Uttråkade?

Men herregud vad dåliga ni är på att kommentera. Är allt jag skriver så fucking boring att det inte är värt att kommentera eller?

Spontan vinkväll

Tänkte bara säga att jag är inne på mitt fjärde glas vin. Bara sådär. Firar nioårsdagen i efterskott.
Gött?
Gött som fan!

Det där med jubileum

I går firade tydligen jag och pojkvännen nio år. Vi glömde bort det. Jag kom på det när jag satt i köket och snackade med en vän i dag. Sa: ”Vi vet inte när vi blev ihop så vi räknar från när jag flyttade hit. Den 1 september 2001”.
Och så slog det mig att det var den 2 september i dag.

Och det speglar hela mig på något sätt. Jag har skitdålig koll på födelsedagar och jubileum. För ett tag sedan slog det mig att jag hade varit rökfri (kom inte och säg något annat, jag har rökt några bloss i sommar men klassar mig fortfarande som helt rökfri) i fyra år. Det hade ju varit ett ypperligt tillfälle att fira.
Och för ännu ett tag sedan slog det mig att jag bloggat i fyra år. Det hade man också kunnat fira. Om man hade velat och kommit i håg.

Jubileum som rör mig själv är jag dock inte så himla noga med egentligen. Värre är det när jag glömmer födelsedagar. Det ger mig ångest. Tack och lov finns ju Facebook nu där de flesta vännerna finns.
Facebook fanns ju däremot inte när jag var ung. Det vet min gamla bästis Lina. Ja, samma Lina.

Hon kan ha fyllt typ 17 eller 19 eller 16 kanske? I alla fall var vi inte bästisar längre, inte på samma vis som förut i alla fall. Vi gick i skilda skolor och hade lite glidit i från varandra. Men vi var fortfarande jättebra vänner och umgicks frekvent.

Det var i början av maj och jag hade träffat en kille som jag var ihop med i två tre fyra veckor. Allt var nytt och spännande och jag ville berätta alla smaskiga detaljer för min andra kompis Madde. Men hon var inte hemma, utan hos Lina. Så jag ringde till Lina och snackade lite kort med henne innan jag bad att få prata med Madde ...

Det var ju bara det att det var Linas födelsedag. Min gamla bästis födelsedag.
Och jag mitt ägghuvud ringde hem till henne, pratade med henne utan att säga grattis, och sedan bad om att få prata med Madde.
Jag är fan inte värd att Lina är så himla snäll mot mig i dag. Usch. Jag skäms ännu.

Pirr i magen inför helgen

Uppföljning på hur snäll min vän är. Fick det här på Facebook av Lina:

Det blir shopping, någon slags lunch/lätt pre dinner, sen utställning och efter bokas bord på New Orleans-inspirerad restaurang. De har vin till maten :) Låter bra?

Låter bra? Nej, låter bäst! Ser grymt mycket fram emot helgen nu!

Sätter fingret på valrörelsen

Via Facebook hittade jag en länk till den bästa artikeln som skrivits om det stundande valet, i mitt tycke.
Ulrik Petersson sätter precis fingret på hur det här valet känns: Axelryckande trots att media och partierna själva talar om ”ödesval”.

(Att man dessutom har tagit min gamla hembygd till sin hjälp ger enligt mig ännu ett plus i boken.)

På jakt efter det röda guldet, del 2

Den spännande fortsättningen av På jakt efter det röda guldet, del 1.

Eftersom kräftfisket är strikt kontrollerat är det förbjudet att vistas på den lilla sjön mellan 22 på kvällen och sex på morgonen. Men eftersom man inte vill riskera att kräftorna ska hitta hålet ut tar man upp mjärdarna så fort som möjligt. Alltså klockan sex.

Den här morgonen var sjön alldeles stilla och det enda som hördes var båtarnas årtag i vattnet.

Vi rodde längst bort först och såg solen som sakta gick upp mellan träden.

Så hittade vi våra flöten, som markerar var mjärdarna ligger, och började dra upp dem.

Pojkvännen fick sticka in händerna och plocka ut kräftorna en efter en. Utan att bli nypt. Han lyckades inte riktigt. Redan i första buren blev det blodutgjutelse.

Vi rodde vidare till nästa mjärde och nästa och nästa.

I nästan alla fanns det kräftor. En del små men ganska många stora. För att man ska få ta upp dem ska de vara minst tio centimeter långa. De små sparar man så de hinner föröka sig och utöka det sinande kräftbeståndet.

Totalt hade vi 15 mjärdar och när vi hade vittjat alla rodde vi tillbaka över det spegelblanka vattnet.

Och vid strandkanten mätte vi alla kräftor och räknade dem. Hälften av dem var godkända, resten tömde vi tillbaka ner i sjön.
Så tog pojkvännens pappa med sig dem hem och kokade med salt, krondill, öl och några sockerbitar så att de förvandlades till det röda guldet. Nu ligger de i vår frys och väntar på att vi ska hitta rätt tillfälle att njuta av dem.

Jaha, en lista

Eftersom typ merparten av bloggarna jag läser kör den här listan gör jag det också.

10 FAVORITER
Färg: Grönt! Allt som är grönt är fint. Får hindra mig från att inreda alla rum gröna. Fast på kläder är det just nu 80-talsfärgen kornblå.
Mat: Just nu vad som helst med pepparrot.
Band: Hoffmaestro. Och Red hot, som vanligt.
Film: Svårt. Har ingen favorit just nu, men brukar svara ”De usual suspects” och liknande filmer som gör att man omedelbart vill se om dem.
Bok: Fullkomligt omöjligt att säga. Särskilt nu när jag inte varit i ett läsflow på ett halvår.
Sport: På tv är det hockey. Om jag måste utöva någon själv blir det nog ... klättring.
Årstid: Våren. Utan tvekan.
Veckodag: Fredag.
Glassmak: Saltlakrits eller choklad.
Tid på dygnet: Förmiddagen, då är jag mest effektiv.

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Seg men glad. Ledig dag.
Smak: Ingen. Har inte stoppat något i munnen sedan jag vaknade.
Kläder: Blå morgonrock som jag har lovat slänga eftersom den är så urblekt och sladdrig. Men det går inte, den är så jävla skön.
Bakgrund: Morgonpasset i P3 och torktumlaren.
Nagellack: Inget faktiskt. Har varken orkat måla eller klippa naglarna på flera veckor.
Tid: 10:41.
Omgivning: Vardagsrum/kök. I en knut finns datorn.
Irritationsobjekt: Vädret.

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Nej inte dejtdejtat i ordets rätta bemärkelse i alla fall.
Brutit mot lagen: Ja, varje morgon på väg till jobbet i bilen. Plus lite annat.
Blivit arresterad: Nope.
Badat naken: Ja. Någon gång i vattnet, men frekvent i badkaret.
Varit med på tv: Knappt. Någon gång har jag varit med på lokaltv från presskonferenser där jag också varit. Och en gång i min ungdom blev jag intervjuad angående en omstrukturering på vår gymnasieskola.
Kysst någon du inte känner: Oja.

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Pojkvännen, Tesa och mina systrar.
Du tycker om: Bara välja tre? Omöjligt. Jag väljer i stället tre grupper: Mina vänner här, mina vänner hemhemma och min familj.
Du inte gillar: Jag brukar gilla de flesta faktiskt, så tråkig är jag. Men det finns vissa politiker och andra viktigpettrar som jag stöter på i jobbet som jag har lite svårt för.

2 VAL
Kaffe eller te: Te på morgonen och resten av dagen kaffe.
Vår eller höst: Vår såklart. Hatar hösten och mörkret som kommer med den.

1 ÖNSKAN
Att jag skulle ha lite mer energi just nu. Och fred på jorden. Haha.