Ska jag?

Jag har ledsnat på mitt blonda hår och är sååå sugen på att göra något nytt. Fast att jag hade lovat mig själv att inte göra något förrän efter sommaren.
Men nu funderar jag på att göra det ändå. Är fem före att ringa och få en drop in i morgon. Och det är så här jag hade tänkt färga det i så fall:


Rött alltså. Så, ska jag? Kan ni hjälpa mig att bestämma mig?

Jag tror att det är vår nu

Fåglarna är helt hysteriska, jag är kolugn. Måste vara vår!


Och häromdagen hade jag skinnjacka och gubbkeps. Ännu ett tydligt vårtecken.

I'm high on life when the drugs don't work

En ode till partymänniskorna därute. Tack J för i går för en superkul tjejfest.

Uppdatering: Har just vansinnesdansat i morgonrock i mitt vardagsrum till den här låten på så hög volym jag vågade utan att riskera att spräcka högtalarna. Hela golvet skallrade av basen. Gött!

Nu jäklar är jag på g igen!

Semester, gitarr och tjejfest

Jag har semester nu. I en hel vecka. Lite drygt till och med, med tanke på påsken. SÅ. JÄVLA. GÖTT.
Och om inte det får bort mina påsar under ögonen är det nog kört. För evigt. De kanske har bosatt sig där och tänker stanna hela livet? Fy.

I alla fall kommer mina föräldrar hit. De kommer i morgon redan. Med oxfilé, försenade födelsedagspresenter, böcker och så har pappa köpt presenter till mig och pojkvännen på Rörstrand. Gillar det!

Allra roligast är dock att de släpar med sig familjens gamla gitarr hit. Så att jag får låna den tills jag köper en egen. Om jag köper en egen.
Jag vill testa och se först om gitarrspelande är ännu en nyck eller en verklig lust. Jag är annars mycket för nycker. Startar-projekt-och-ledsnar-innan-de-är-klara är ju mitt mellannamn.

Jag hoppas genom gitarren få tillbaka lite av musikintresset och skaffa mig ett vettigt liv. Jag älskar ju musik och älskar att sjunga. Nu får ju bara väggarna i duschen ta del av det. Kan ju åtminstone låta väggarna i vardagsrummet också få höra.

I kväll blir det fest igen. Ja jag vet, det är mycket fester nu. Hela mitt liv är spritindränkt. Men det finns orsaker till det.
I alla fulla fall (haha, jag är så rolig) ska det bli vansinnigt roligt. Det är en tjejfest med egentligen väldigt få människor jag umgås med ”normalt sett”. Och det är det som ska bli så kul. Att lära känna folk lite bättre liksom.

Annars har jag inte så mycket att tillägga. Jag mår ganska bra, helt enkelt. Efter omständigheterna kanske man ska tillägga. Jag skrattar och har mig.
I går höll jag förresten på att skratta ihjäl mig åt Fredrik Wikingsson, ena halvan av Filip och Fredrik.
Citerar honom:

”Män gör saker för att få knulla, varför gör kvinnor saker egentligen?”

Ps. Jag skulle svara: För att få knulla, men jag vet inte om jag är representativ för kvinnosläktet.

Vart har du tagit vägen nu?

Jag var 18-19-20 år. Alla åren var liknande, flyter ihop. Jag var den roliga tjejen med kaxig attityd, svår att förstå sig på och svår att komma nära. Kom man mig nära vann man vänskap för evigt.
Jag var den eviga singeln. Inte på grund av att jag inte fick ragg, på grund av att jag var livrädd att binda mig till någon resten av livet.

Jag bodde hemma hos mamma och pappa eftersom mina ströjobb inte gav tillräckligt med pengar för att jag skulle flytta hemifrån. Fast först gick jag ju i gymnasiet.
Jag målade väggarna i rummet klarröda. Alltså jättejätteröda. Tomatröda. Så röda att folk reagerade när de klev in.

Dagarna ägnades åt att prata i hemtelefonen. Med mina kompisar som jag träffat några minuter tidigare eller med någon tillfällig flirt, ibland okända som jag träffat på nätet.
Men framförallt lyssnade jag på musik. Den lilla bergsprängaren jag hade i rummet skrek och skrålade dagarna i ända. Från att jag vaknade tills jag gick och lade mig.

Jag hade tapetserat hela dörren med en gigantisk stor Red hot chilipeppers-affisch som jag tror jag tiggde till mig av någon i det äldre killgänget jag och mina kompisar hängde med. Bredvid spegeln satt albumomslag, utklippta bilder på Thåström och andra sångare i coola band och små saker som betydde något för mig. Som ett festivalarmband och små presenter jag fått.

Jag minns särskilt ett urklipp av en recension efter en konsert med the Hives. Det var från ”Sommarrocken” på Blixen bar. 20-årsgräns. Jag var där, 19 år. Allt tack vare med min sex år äldre syrra som faktiskt verkade tycka att det var kul att släpa med minsta syrran på krogen.

Hon hade något år tidigare varit med och gjort en musikvideo till the Hives. Hon var Gud i mina ögon. The Hives var ett av mina absoluta favoritband just då.
Konserten var magisk. Jag drack öl och slängde med mitt pojkkorta nästintill svarta hår. Jag älskade det. Had the time of my life.

I dag:
Är fortfarande svår att förstå sig på men kommer man mig nära får man en vän för evigt. Är livrädd att binda mig till en person resten av livet.
Men i dag har jag vita väggar. Långt blont hår. Och är på konsert alldeles för sällan. Hela musikintresset har undanskuffats, trängts ihop lite varje år till att bli nästan bara en bagatell i mitt liv.
Så kan det inte vara! Jag måste hitta Matilda, 19 år, igen.

För mycket modebloggar för min del

I natt drömde jag att jag var praktikant åt Elin Kling. Vet inte riktigt vad mina uppgifter var men Elin, jag och hennes assistenter Emma Elwin och Columbine Smille skulle käka lunch i Stockholm. Med var också Ebba von Sydows två syskonbarn som Elin passade.

Men eftersom det var fullt på Urban Deli, där min kompis för övrigt jobbar, gick vi vidare. Gick in på en mystisk restaurang och hamnade i något land i mellanöstern, mitt i ett krig.
En rikoschett hamnade precis ovanför huvudet på Elin och jag kastade mig över henne, drog ner henne på golvet och låg över henne för att skydda henne. Vi tog sulkyn som Ebbas syskonbarn satt i och kröp ut i gränden bakom. Då märkte vi att Elin var den verkliga måltavlan och att vi var jagade.

Nåja, hur som helst. Allt slutade med att solen sken och vi gick på en boulevard i Los Angeles.

Vad kan man dra för lärdom av det här?
Jo, att jag borde sluta läsa så många modebloggar och sluta titta på action och göra något vettigt i stället.

Lite nytt i livet

Den här månaden är jag fattig. Av olika orsaker. Mest på grund av mycket festande och mycket shoppande. Men jag har behövt det.
I alla fall. Shoppandet har lett till massor med nya saker. Nya saker som jag gillar jättemycket. Nya skor, nya kläder och nya accessoarer. Främst halsband faktiskt.

I dag inviger jag till exempel det här halsbandet.

En liten liten miniväska från Cheap Monday. Superfin om du frågar mig.

Och i går, eller om det var i förrgår, hade jag det nya röda 80-talshalsbandet som jag smygvisat tidigare. DET gillar jag nog ännu mer.


Och ja, jag vet att det står gammal mat, högar med skit och vissna tulpaner på bordet. Go ahead och stör er om ni vill.

I better keep on walking

Den här låttexten beskriver mitt liv ganska bra just nu faktiskt.

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

I have a long road ahead of me
It’s cloudy and dark ahead of me
Will I ever get through to the end?
Been down this sling so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I’m back on the same road again

There’s some twists and turns I’ve gotta clear
But when I’m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind

I never stopped believing
I know what I should do, just let the light guide me through

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

Flera års kämpande åt helvete

Jag har fel på min ämnesomsättning. Jag har aldrig fått det dokumenterat, men efter 29 år har jag insett att det måste vara så. Eller, att det ÄR så snarare.
Hur som helst. De senaste två tre åren har omsättningen börjat stabilisera sig. Jag har gått upp i vikt sakta men säkert.

Det har inte varit så mycket. Lite så att höftbenen inte sticker ut, lite hull på magen så det blir en liten liten valk vid byxlinningen och överlag mer underhudsfett. Och jag har känt mig nöjd. Konstigt nog, för en del kanske.

Nöjd över att min kropp mer ser ut som andras, nöjd över att jag inte känner mig så ranglig. Nöjd helt enkelt.

Men nu. Efter att inte ha haft någon matlust på tre veckor typ och sedan en rejäl bakfylla med ett otal toabesök i går är allt borta. Jag har på de här veckorna gått ner nästan sju kilo. SJU KILO! Det krävs stora bokstäver för det.
Nu är allt borta. Allt jag byggt upp under så lång tid, allt jag äntligen har lyckats samla på mig. Borta.

Och folk får tycka jag är dum i huvudet om de vill, men jag sörjer dem. Sörjer mina tappade sju kilo. Kom tillbaka!

Den oförskönade sanningen

Jag luktar svett. Mitt hår är ett enda stort trassel. Jag har kräkits. Jag mår så illa att jag inte vågar blunda. Jag skakar om jag försöker röra på mig. Jag har fortfarande inte klätt på mig. Jag har inte ätit något på hela dagen. Jag är så jävla illa däran.

Kom just på att jag nog är 29 i alla fall. Trots att jag gjorde allt för att bevisa motsatsen i går.

Lite plötsligt

Det här med krogen kom lite plötsligt. Så nu borstar jag tänderna på krogtoan. Alla sätt är bra utom de dåliga, eller vad är det man brukar säga? Skål!

Är ute och går ...

... På grus! Det är vår!

Lite tics kanske?

Varenda gång jag har använt hårborttagningsmedel i stället för rakhyvel för att få bort hår på ovälkomna ställen (det vill säga typ fem gånger i mitt liv, rakhyveln är annars min bästa vän) är jag livrädd att jag ska ha råkat kleta den där krämen där den inte ska vara. Alltså, typ i håret, i ögonbrynen eller på ögonfransarna.

Hur jag skulle ha lyckats med det övergår mitt förstånd eftersom de delar jag väljer att ta bort hår på sitter en ganska bra bit från ansiktet. Men trots det sitter jag och fingrar på mina ögonfransar för att säkerställa att de sitter kvar. Varenda jävla gång är det samma visa.

Den där krämen känns liksom lite farlig och oberäknelig. Det är så jävla skumt att hår som sekunden innan satt fast mitt i allt krullat ihop sig och lossnat från kroppen. Utan att jag märkt det. Livsfarligt. I alla fall om jag skulle fått det på ögonfransarna.

Och för er som undrar, ja fransarna sitter kvar ännu. Men jag måste nog känna om några minuter igen för att vara riktigt säker.

En enda ynka krav

Det enda jag vill är att vara lycklig.

Hallå Gud, eller vem som nu bestämmer sånt där, kan du fixa det till mig? Det är allt jag begär. En enda liten ynka grej. Ska det vara så svårt?

Återupprepar mig

Det här känner jag för just nu.
Undrar när det räknas som kväll och man kan dricka kaffe och kaluha, eller ett glas vin, eller några öl, eller lite fisherman?

Snart hoppas jag.

MMA-mästerskapen nästa?

Häromnatten hade jag ihjäl Stefan Holm och i natt slog jag en annan kille gul och blå. Gav honom smäll på smäll i ansiktet och blev så arg eftersom det inte gav så stor verkan som jag hade hoppats. Så då sparkade jag honom mellan benen det hårdaste jag kunde.

Inneboende ilska kanske?

På bättringsvägen

Okej. Life goes on. Jag orkar inte grubbla hela dagarna längre. Varför ska jag alltid göra allt så himla komplicerat? Nu tänker jag bara vara ett tag.
Och det verkar göra skillnad. Se bara på det här:

Häromdagen:


I dag:

Rise and shine my sister

Kom igen nu. Le och ryck upp dig!

Die lösung

Så lade jag mig bredvid honom. Kröp ihop till en boll och lade huvudet på hans bröstkorg. Hörde och kände hur han andades. Och hörde hur hjärtat långsamt och rytmiskt slog där inne. Tuck tuck, tuck tuck, tuck tuck.
Han strök mig över håret och sa ”jag älskar dig”.

Jag älskar facebook!

Vad gjorde jag innan facebook fanns? Hade ett liv kanske?
Men nog ett hemskt tråkigt liv. Facebook gör mitt liv mer uthärdligt faktiskt. Jag skrattar högt flera gånger per dag tack vare det.

Tänkte bjuda på ett urval som fått mig att skratta den senaste tiden:
(Okej, jag inser nu att det kanske inte blir världens roligaste inlägg för oinvigda. Men jag skiter i det.)

Matilda fick just höra att jag såg ut som en liten liten flicka i tidningen i dag. Jag tar det som en komplimang. Hellre en liten liten flicka än ... ja, vad som helst nästan.
T: Väs att du är 16.
Matilda: Väs? Ger det större effekt då?
T: So they say. Prova vetja. Och glöm inte att prova 14 också.
Matilda: Jag är tolv. Funka väsandet?
T: 12 är oanständigt. Du ska då alltid ta det till en helt annan nivå.
Matilda: Jag är oanständig.


P: Dagens Matilda: (apropå hur jag skulle se ut i bara mustasch) ”som en tjock liten Burt Reynolds.” Tack Matilda.


Matilda undrar vad den där dinglande grejen i halsen är till för. Gomtappen eller vad den heter. Är det för att små lilleputtar ska kunna hänga i den när man försöker svälja dem?
J: Den har nog säkert nån smart funktion.. ;)
Matilda: Ny information: Det heter gomspene och har man inte den kan man inte säga B. Så ja, det måste väl vara just det den är till för – så man kan säga B. Eller har någon ett annat förslag?
E: Gomspene kan vara det fulaste ordet idag. Huuu.
EB: Nä,nä...det där m att kunna säga B tror jag inte på. Syrran har opererat bort den där spenen och hon kan minsann fortfarande säga B. Enligt gammal myt sitter själen i den där spenen, sägs det.. så enligt det har jag en själllös syster ;-)
[ ... ]
Matilda: Aha, styra maten alltså. Låter ganska logiskt. Men uppenbarligen är den inte nödvändig. Man kan pierca den också har jag hört. Fast en bieffekt av det kan vara att den delar sig. Vad händer då med själen undrar jag? Blir den schizofren?
C: japp! Alla schitzofrena har delad gomspena, så klyv den inte! ;)
[ ... ]
CB: Bagare Bengtsson Bakar Bara Brända Bullar... Jag KAN säga BBBBB! Men det är mycket riktigt så att efter att jag opererade bort spenan (och därmed själen?) fick jag lära mig svälja lite annorlunda. [ ... ] Så svaret på den frågan är att ja, det kan sätta sig småjävlar på spenan och vara väldigt mycket ivägen och ställa till det. Så! Dagens anatomilektion avklarad! ;-) Varför undrar du förresten? Har du ont i halsen, eller?
EB: Såja, nu har alla systrarna B varit inblandade i denna diskussion =D. Och CB - jag kan svara på en sak: det behöver inte alls betyda nånting alls att Matilda undrar såna här saker - det hör till Matilda att fundera över sånt som ingen annan gör ;-). Härliga, bästaste Matilda ♥
Matilda: CB: Wow! Vilket uttömmande svar! Varför jag undrar? Ingen aning faktiskt. Blev bara att fundera på det. Fucked up brain, fucked up thoughts. Precis som EB säger. =)
C: Fast innan vi avslutar ämnet, har jag en liten undran ännu.. Hur ofta, när och VARFÖR sväljer du Lilleputtar Matilda?
Matilda: Haha! Ganska ofta faktiskt. De brukar hänga där och dra i spenen så lampan tänds innan de trillar ner i mörka magen.


Matilda har en ”thing” för män med stora lockiga hår.
T: Skriv det på PW:s wall.
Matilda: Haha! Då blir han säkert jätteglad. Synd att han inte läser (så vitt jag vet?) mina statusar alltså. Fast det kanske är tur, nu kan jag ju narra honom utan att han vet om det.
T: Do it. I'll stand by your side.
[ ... ]
Matilda -> PW: T tycker att jag ska delge dig min status: Matilda har en ”thing” för män med stora lockiga hår. Så jag gör det.
Du och T gillar detta.
PW: Mobberskan and Mobbaren, together at last!
T: Tihi. Like Bonnie & Clyde, without the sex part.
PW: Det fanns en tid när jag hade lockigt hår. Då hade jag hår.
T: Fast då hade du även en liten pille. och det lockar inte många damer.
PW:[muttrar]
Matilda: Haha! T, jag tror hela det här upptåget satt där det skulle. Härligt!
T: *internet fist bump*
PW: Friendship OVER.


S -> P: "POLIS En anmälan om ärekränkning har kommit in till polisen. Det är en man som anmält att någon skapat en grupp på webbsidan facebook som han upplever kränkande mot honom."
M: Men P, lite får du ju ändå tåla. :)
P: Bättre ökänd än okänd. Men skulle jag polisanmäla alla Facebookgrupper om mig skulle jag inte hinna med mycket annat.
Matilda: S: Jag har redan frågat om det var han. Han nekar förstås. Fast polisen har varit hit och beslagtagit F:s dator ...
S: Matilda: Aj fan... Men du, jag kan det här med ärekränkning. Det är lugnt. Killen har inte en chans mot oss.
Matilda: Bra S, jag litar på din erfarenhet! =)
P: Tror ni jag förlitar mig enbart på polisen? Black Cobras är kontaktade. Snart kommer ni alla krypande till mig och tigger om kakor... http://www.dn.se/nyheter/sverige/black-cobra-man-haktade-i-kakharva-1.1060974
Matilda: Jag vill ha en mazarin, snälla P!
S: ...och jag är så desperat kaksugen att jag tar vad som helst, även mazariner! Jag är så kaksugen att jag till och med kan säga att... att... (fan, det här sitter hårt inne) du inte är äcklig ALLA dagar.
Matilda: Haha. S, jag tror att du just lyckades få ännu en anmälan mot dig. Vänta bara tills jag skriver polisnotiserna i morgon igen får du se.

Beslutsångest

Choose life. Choose a job. Choose a career. Choose a family.
Choose a fucking big television. Choose washing machines, cars, compact disc players, and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol and dental insurance.
Choose fixed-interest mortgage repayments. Choose a starter home. Choose your friends.

Choose leisure wear and matching luggage. Choose a three piece suite on hire purchase in a range of fucking fabrics. Choose DIY and wondering who the fuck you are on a Sunday morning.
Choose sitting on that couch watching mind-numbing spirit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth.

Choose rotting away at the end of it all, pissing your last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked-up brats you have spawned to replace yourself.

Choose your future. Choose life . . . But why would I want to do a thing like that?

I chose not to choose life: I chose something else.

Vem är det som står kvar?

Lok står när de andra faller – Lok

Musik är det som får min verklighet att hålla ihop just nu. Egentligen spelar det ingen roll vad det är för musik – så länge den är hög. Hög så den döljer allt det andra.

Sitter med musik i lurarna på jobbet. Spelar allt från hård rock (nej, det var ingen särskrivning) till psykadeliskt och hiphop.
Och i fredags var jag och T och lyssnade på Lillasyster, med två av medlemmarna från Lok i klippet ovan. De spelade just den låten som är från typ 2000. (Som jag förövrigt hörde live på Arvikafestivalen det året.) Och den var fortfarande bäst. Bättre än alla Lillasysters låtar. Typ.

Fast den här är jäkligt skön den också:

Lördagsjobb

Klockan tickar så misstänkt högt. Nästan så där störande som när man var liten och sov över hos kompisen och inte kunde tänka på något annat än tick tick tick tick. Tills man till slut somnade ändå. Trots allt.

En halväten hamburgare ligger framför mig. Dressingen har kletats ut på pappret hamburgaren ligger på och salladen spretar åt alla håll. Den ser äcklig ut. Och var äcklig.

Hjärnan har tagit ledigt och lämnat den gråbruna massan innanför skallbenet att bli precis vad den ser ut att vara – värdelös. Som ett gäng gristarmar som virrat ihop sig till ett brungrått litet sjöodjur. Utan mål, utan mening.

Jag sitter ensam på jobbet och det är märkligt stilla.

Apropå låttexter

Skönaste textraden någonsin:

”To finger paint aint not a sin
I put my middle finger in
Your monthly blood is what I win
I'm in your heart now let me spin”

Gissa vem som är så jävla grotesk och fucked up i sina texter?
Anthony Kiedis så klart. My love.

Fuck it

Nu är det fredag. Och trots att jag jobbar helg hela helgen tänker jag vara glad. No more tears!

Den här låten, som inte alls är min musikstil egentligen, får mig på asbra humör. Ska försöka behålla känslan hela dagen och hela helgen.

”She's nothing like a girl you've ever seen before, nothing you can compare to your neighborhood whore. I'm trying to find the words to describe this girl without being disrespectful ...”

Life on hold

Okej, helt ärligt:

Jag har haft huvudvärk hela veckan. Och är övertygad om att det beror på en kombination av vätskebrist och sömnbrist. Och kanske näringsbrist.

Jag sover nämligen inte särskilt mycket alls just nu. Är uppe och funderar eller ligger ner och funderar. Funderar funderar funderar. Jag tror jag blir tokig.

Jag har ingen matlust heller. Tvingar i mig frukost på morgonen. När jag äter lunch är jag hungrig, men det går inte ner lika mycket som vanligt. Middag tvingar jag i mig för jag vet att jag behöver det.
Det känns som om jag tappat tre kilo på en vecka typ. Och det är inte något positivt.

Det enda jag dricker är kaffe. Så mycket att det börjar värka i mellangärdet nu igen. För jämnan alltså. Försöker dricka vatten också, men med tanke på kaffemängderna som driver ur all vätska ur kroppen leder det bara till ett jävla massa springande på toaletten.
Att jag gråter varje dag gör ju inte heller det hela särskilt mycket bättre. Eller att jag avslutar varje kväll med en öl.

I morse hörde jag mig själv säga högt: ”Jag orkar inte ha den här diskussionen igen. Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte.” Och den jag sa det till var mig själv.
Det hjälpte föga förstås. Diskussionen i min skalle fortgår.

Jag tror jag är på väg att bli knäpp. På riktigt.

Sammanfattning

1 grams huvudvärkstabletter is the shit. Klarade kvällen utan huvudvärk.

Jag kan visst baka.

Mina vänner är superhärliga! Jag blev firad som om jag fyllde jämnt.

Jag är äldre, inte gammal. Jag är äldre, inte gammal. Jag är äldre, inte gammal. Intalar jag mig det tillräckligt många gånger kanske jag tror på det. Framsteg!

Folk vet att jag gillar tulpaner. Uppenbarligen.

Min katt är fet.

En ganska skön dag trots allt alltså.

Ett år äldre

Matilda har lämnat krisen (den som närmast kan liknas vid en mans 40-årskris med allt vad det innebär) bakom mig och konstaterar att det är mycket mycket bättre att vara 29 år än att vara 28 år och 364 dagar.

Gravöl

Ja, jag ser helt uppgiven och ledsen ut. Och jag är det också.
Har gravöl för mitt liv. Mitt 28-åriga liv. I morgon är jag så jävla nära 30 man bara kan bli.

Ångest? Jajjamensan!

Men i helgen hade jag roligt i alla fall

Kvällen började med god middag med trevligt bordssällskap.

Sedan blev den ännu bättre när jag vann en av huvudvinsterna. Inte för att jag har sånt stort behov av en till hemtelefon, men bara det faktumet att jag vann gjorde mig överlycklig. Jag vinner aldrig något.

Så hamnade jag på efterfest. Och gjorde Vatos Locos, fast ingen märkte det.

Och var allmänt störig.

Och dansade som en vansinnig.

Kort sammanfattat: Apkul.
De tre sista bilderna är oärligt stulna från Facebook. Tack Jens! =)

If you fall hard, I fall harder

Jag snor rubriken från Bondhustrun. Bara för att den är så passande.
I dag orkade jag inte välja kläder utan tog på mig precis samma sak som i går. Till och med halsbandet är det samma. Att jag inte orkar är ett genomgående tema just nu faktiskt.
Jag orkar inte vara glad och klämkäck och bla bla bla. Bajs.

Ledsen för min negativa attityd. Jag är bara inget rolig just nu. Orsaken tänker jag inte ens gå in på. För jag orkar inte.

Okej då

Jag erkänner, tårarna fastnade inte i påsarna under ögonen.

Gott och blandat

Lite funderingar jag har just nu:

• Jag har åldersångest big time. På onsdag fyller jag 29 år! 29! Fattar ni, 29! Är det inte meningen att man ska vara typ vuxen då? Jag är ju fan knappt tonåring i skallen.
• Jag har lite träningsvärk i nacken från i lördags. Har lite svaga minnen av headbanging ... Jag är så fit!
• Jag går hem mycket bättre hos killar än tjejer. Har lättare att bli bundis med killar än tjejer faktiskt. Men det är aldrig någon attraktion liksom, utan bara på ett kompisplan. Har ingen aning om varför det är så.

• Jag måste baka till på onsdag. Bajs. Jag hatar att baka. Men jag gillar kakor.
• Jag har fyrahundrasjuttio tankar i huvudet som snurrat ihop sig till ett enda virrvarr. Och jag hittar inte en enda lös ända att börja dra i.
• Jag är jätteglad samtidigt som jag är jättejätteledsen. Konstig känsla men den speglar mitt liv just nu. I'm a mess.

• Och just ja. Den som vill får gärna komma på kaffe på kvällskvisten på onsdag! Jag önskar mig ingenting, men vill ni inte komma tomhänta gillar jag tulpaner. =)

Monday bloody monday

Mina påsar under ögonen är svarta så svarta. Och om jag skulle gråta skulle det bildas små pölar med tårar i påsarna.
Magen är helt sabb. Käkade en macka och tre tjocka falukorvskivor i går. Endast. Aooooo, skriker magen nu. Aj aj, svarar jag.

Det är måndag. Och jag hatar livet.



Ge mig en kopp kaffe och jag blir glad igen.

Living on video

Vilken kväll i går. Jag kommer att leva på den länge tror jag. Hade så vansinnigt roligt. Får se om jag orkar köra ett längre referat senare. Så länge bjuder jag på den här sinnessjukt bra låten som jag dansade mig svettig till i går. I ett vardagsrum bör tilläggas.

Jag vann!

Sitter på fest och vann just en av huvudvinsterna i lotteriet! Yey!

Ny gadget

Haha! Titta här då! Både en gilla- och en ogilla-knapp.
Använd dem vetja!

Lägesrapport

Jag känner för att supa skallen av mig.

No further questions your honour.

Man kanske ska se det positivt?

I går skrev jag rubriken på mitt förra inlägg även på min facebookstatus och fick en del sköna svar på tal.

Först sa min gamla bästis det här:
Sorry, men har bevis på att du faktiskt är tjej.. 1: Du gillar att shoppa! 2: Du ojar dig i 20 min över din lugg.. 3: Du har ett jättefint rött halsband i plast hemma! 4: Du är barnsligt förtjust i rödvin.. 5: Det tar dig ungefär 2 timmar att äta upp en halv hummer.. Ska jag fortsätta? ;)

Sedan sa min äldsta syster så här:
Vi kan väl konstatera att du är en tjej med mycket manligt könshormon... :) Det ligger liksom i familjen.. och är något positivt!

Och så sa min moster så här:
Det räcker med att du är världens bästa Matilda! ♥

Så, sammanfattningsvis kanske jag visst är tjej. Bara inte så kvinnlig och moderlig, men trots allt en tjej. En tjej med ganska mycket manligt könshormon, precis som mina systrar.
Och det bästa av allt: Jag duger som jag är!

Fan vad människor är snälla! (Även ni som kommenterat så snälla saker här på bloggen!)Puss!

Jag är inte en tjej

Jag vet att jag säkert är en precis helt vanlig tjej, men i vissa sammanhang känner jag mig annorlunda. Inte som de andra i sällskapet, liksom. Det är faktiskt extra tydligt sedan jag flyttade hit, till platsen där jag bor i dag.

Jag har nämligen inte samma bakgrund som många andra har. Jag kommer från en stad. Visserligen ingen stor stad, men ändå en stad. Och det skiljer sig mot dem som är uppvuxna i ett litet samhälle. Det är bara så.
Nu menar jag inte att det är negativt att vara uppvuxen på landsbygden. Jag syftar inte på någon speciell människa utan på fenomenet och vill heller inte rikta någon kritik mot någon, så jag hoppas att ingen tar åt sig. För det är inte alls mitt syfte, jag vill bara förklara varför jag känner mig annorlunda ibland.

Jag vill inte gärna kategorisera människor, särskilt inte i kvinnligt och manligt då det strider mot mitt jämställdhetshjärta, men jag tvingas nästan göra det här. Kvinnorna här, på den här platsen där jag bor, har en helt annan uppfostran än jag har. Inte alla, men många har det. De är nämligen så ”tjejiga” och ”moderliga”. På ett positivt sätt.

De är så där varma och ömma och har det där med att sköta barn i sig. Många drömmer om att skaffa barn långt innan de ens har fasta förhållanden.
De är vårdande, läser utbildningar som handlar om att ta hand om andra människor, brinner för de utstötta och hjälper till överallt. Läser böcker om barn som far illa och gråter under tiden, pussar sina egna barn godnatt med sådan intensitet att ingen någonsin kan tvivla på att de är bra mammor.

De är husliga. Moderliga även mot hemmet. Pysslar, syr gardiner och boar. Torkar eterneller och puréar potatis åt sina barn. De går på städpartyn och tänker på miljön, källsorterar och torkar damm. Lagar storkok och fryser in i matlådor och hör av sig till sina mammor så gott som dagligen.

Och jag är avundsjuk. Avundsjuk över att de är så varma och ömma och moderliga och duktiga. Och så känner jag mig udda, och annorlunda och dålig.
Jag är nämligen inte sån. Jag är inte alls moderlig. Jag är ingen tjej. Inte som de.

Jag har aldrig drömt om att skaffa barn. Visst jag har varit barnvakt åt mina kusiner och hittat på hyss med dem. Visst jag älskar mina syskonbarn och skulle kunna krama sönder dem om jag bara fick chansen eftersom jag älskar dem så mycket. Men jag har aldrig drömt om att bli mamma. Och jag har aldrig bytt en blöja i hela mitt liv.

Jag städar inte. Jag torkar aldrig damm. Jag läser inga böcker om barn som mår dåligt utan i stället deckare om mord och blod. Jag pysslar sällan och syr så gott som aldrig. Och jag drömmer inte om rosa väggar och tyllbröllop. Och jag vill inte jobba inom vården.
Jag är verkligen inte duktig. Jag är en slarver, en omogen slarver.

Så jag känner mig inte som de andra. Jag känner mig sämre. Jag passar inte in.
Jag är ingen ”natrual born mother”. Jag skulle få kämpa och kämpa och kämpa om jag blev mamma. Och jag skulle inte ha en aning om hur man byter en blöja. Jag skulle få prova mig fram med allt. För jag har ingen aning.
Och även om jag bryr mig om mina nära och kära och älskar dem är jag inte sådär varm och öm. Jag känner mig kall i jämförelse.

Så sedan jag flyttade hit känner jag mig inte som en tjej. Jag är inte tjej i den bemärkelse som de är. Och det får mig att känna att jag inte passar in. Och det är ingen skön känsla.

Så var det mars och allt är lugnt

Vaknar. Duschar. Äter frukost. Åker till jobbet. Intervjuar, ställer dumma frågor. Äter lunch. Skriver på rutin. Tittar ut, ser snöhelvetet som aldrig slutar trilla från himlen. Skriver lite till. Intervjuar. Ställer dumma frågor. Får dumma svar tillbaka. Suckar. Skriver. Slutar jobba.

Går till bilen. Sopar av den för sjuttitolfte gången i dag. Åker i snigelfart hem med vindrutetorkarna på. Äter mat. Tittar ut, ser snöhelvetet som aldrig slutar trilla från himlen. Ställer klockan så jag ska komma ihåg att gå till garaget och elda. Suckar. Sätter mig vid datorn.
Tittar ut, ser snöhelvetet som aldrig slutar trilla från himlen ...