”Vilken tur att du kan stenografi”

Det här var för ett tag sedan då jag intervjuade en man som brann väldigt mycket för sitt ämne och gärna berättade om det. Jag stod nära honom och tog in honom och allt han sa för att kunna skriva en bra artikel om det.

Jag lyssnade och antecknade ivrigt, så snabbt jag bara hann. Mannen var nämligen väldigt entusiastisk, gestikulerade vilt och pratade hiskligt snabbt. Så snabbt att jag nästan inte hann anteckna det han sa.
Jag ställde frågor och mannen fortsatte att berätta, allt ivrigare. Jag höll pennan krampaktigt i handen och antecknade fortare och fortare och slarvigare och slarvigare för att hinna med. Han kom upp i crescendo och pratade ännu snabbare och ivrigare och gestikulerade ännu mer.

Nu fick jag svårt att hinna med. Pennan gjorde hårda märken i fingrarna och handen hade nästan fastnat i en krampaktig position. Allt för att jag skulle hinna med att anteckna det han sa.
Mannen jag intervjuade såg mitt lidande och tittade ned på mitt anteckningsblock. ”Hinner du med?” frågade han.
”Knappt”, svarade jag ärligt.
”Men det är tur att du kan stenografi i alla fall”, sa han och fortsatte berätta.
Jag fastnade dock i min rörelse. Stenografi?

Stenografi är ju den klassiska gamla anteckningsmetoden som består av mängder av krumelurer och prickar och symboler som inte en enda vanlig människa kan läsa. Om man inte kan stenografi vill säga.

Jag tittade ner på mitt anteckningsblock och de helt vanliga bokstäverna jag just hade klottrat ned. Vad då stenografi? Är min handstil verkligen så oläslig?