En vecka i bilder

Tänkte berätta lite utförligare om semestern. Gör det på det klassiska sättet. I dagboksform med bilder.

Det var som sagt mycket mat. På den första söndagen firade vi att vi flyttat in i huset med middag hemma. Mamma och pappa hade köpt champagne, pojkvännen grillade hel oxfilé. Innan dess förrätt med lax och sik som jag slängde ihop. Mumma!


Sen började vi fixa i ordning här hemma. Mamma och pappa hade köpt med sig mängder med blommor som vi planterade.


Så började vi reda upp utanför huset. Plockade bort allt skräp som blivit utkastat när huset fortfarande var en byggarbetsplats.


Och voila!


Så blev det invigningslunch på uteplatsen. Varmrökt lax och färskpotatis. Mamma myser.


Så lade vi ännu lite mer plattor och planade ut de två gigantiska grushögarna som vi haft på bygget i flera år. Nu ser det ut som ett hem, inte en byggarbetsplats när man kommer.


När vi arbetat i några dagar blev det latande för hela slanten. Vi åkte ut på havet och lade oss på en klippa. Där tog jag mitt andra dopp för i år. (Det första togs dagen innan nere vid bryggan.)


På kvällen åkte vi med båt till finrestaurangen och åt supergod mat. Vid halv tolv åkte vi hem och fick se en makalös solnedgång över norrhavet.


Vågorna var alldeles orangea.


Ledsen om jag tråkar ut er med solnedgångsbilder, men det var så härligt.


Nästa dag upprepade vi succén från dagen innan. Ut på en klippa och sola och njuta. Mamma läste medan pappa gick och letade sten. Pojkvännen tog en lång runda med båten medan jag ...


... fotade vass typ. Nästan fullt påklädd eftersom jag knappt klarade mer sol.


På fredagsmorgonen, vid frukosten, kläckte pojkvännen att vi skulle ha inflyttningsfest på lördag. Och så blev det.
F matar mig med öl och jag flinar så heela tandköttet syns. Ett tecken på en skön fest.


Jag invigde för övrigt klänningen. Och fick så mycket beröm att jag trodde öronen skulle trilla av.


Vid halv tre gick jag och lade mig. Så här såg det ut från sovrumsfönstret då. Ljuvligt med sommar.


Så var det söndag och sista dagen innan mamma och pappa skulle åka hem och jag skulle återgå till jobbet. Den spenderades på bryggan.


Vi solade, badade och fiskade. Pappa var ivrigast med fisket.


Men jag var den enda som fick fisk. Stor fisk, som synes.


Efter den veckan känns det, som ni förstår, alldeles för länge till min riktiga semester.

Tre av fyra ledord

Har inte ens saknat datorn. Eller ja, inte så mycket i alla fall. Min senaste vecka har nämligen spenderats med mina föräldrar.
Och det går inte av för hackor. Har njutit massor.

Fyra saker har vi hunnit med kan man säga. Det första är arbete. Massor har blivit gjort här hemma. Men det tänker jag ägna ett helt inlägg åt senare.

Utöver det har det varit mycket bad:


Mycket mat:


Och mycket sol:


Ganska gött liv man lever.

Ungefär som Rönnerdahl

Vägen dammar av rött grus när jag kommer med cykeln. En gammal Cresent i guld och vitt. Och rost då förstås. Och en skinande röd cykelkorg i flätad plast.
Utomhus kvittrar bofinken med sitt envetna läte, om och om igen. Samma läte som väcker mig halv nio varje morgon.

Jag har på mig en av pojkvännens skjortor. Den är lång och stor och jag tvingas kavla upp ärmarna. Under sticker mina händer ut, alldeles smutsbruna av en intensiv sol. Fötterna är bara och redan börjar sulorna bli hårda och svarta av min ovarsamma behandling. Varma klippor och hårt grus.

Jag har ingen aning om vad klockan är och knappt ens vilken dag det är. Jag vet bara att jag är lycklig.
Och jag vet att man aldrig kan se sig mätt på solnedgången. Och aldrig kan tröttna på havets kluckande mot stranden. Eller ledsna på doften av jord och blommor.

Kan man stanna tiden eller måste man åka till jobbet på måndag igen?

När jag var liten och berättelsen om skinnstjärten

Jag hade ingen lugg när jag var liten. Med det menar jag inte att jag hade långt hår ända fram i pannan. Jag hade helt enkelt ingen hårväxt på framsidan av huvudet. Bara små babyfjun framme i pannan. Det fick jag först när jag var drygt ett år.
Detta gjorde att pappa inte kunde kamma sidbena på mig till ettårskortet, som han gjorde med mina båda äldre systrar. I stället hade jag lite flygande fjun bak på huvudet och en jättestor panna.
Jag var inte så söt. Bara lite.

Annars var jag ganska störd som liten. Hade så livlig fantasi att jag ibland knappt kunde skilja på verklighet och fantasi. Kunde ta tre timmar för mig att gå de cirka 300 metrarna hem från skolan. Orsaken var att jag hittade så mycket intressant på vägen.
En regnig dag sjöng jag ”Tryggare kan ingen vara” för alla påkörda maskar och grodor längs vägen. Ibland hoppade jag i den stora containern med skräp i jakt efter mer skit att släpa hem. Det fanns för övrigt inget som hette sopsortering då.

Jag hade ganska lustiga funderingar också. Som att man är vuxen först när det skvalar när man kissar. Ni vet, som liten tjej sitter man längst fram på toastolen och kissar på porslinet eftersom rumpan inte räcker längre bak. Men när man är större sitter man långt bak och kissar i vattnet. Solklart tecken på att man är vuxen.

Det som jag blir mest mobbad för i dag är ”skinnstjärten”.
När jag var liten hette det kvinnliga könsorganet stjärt, bör tilläggas.

Det hela började med min mormors stora päls. Jag var helt besatt av den och så fort hon kom hem till oss slet jag ner den från galgen och låg och gosade med den på golvet. Det var för övrigt föga populärt.
Eftersom jag hade ett fårskinn som också var lika gosigt och mjukt kallade jag pälsen för mormors skinn. Förstod liksom inte skillnaden.

Så hade jag kommit på att en del vuxna hade ”skinn” på sin ”stjärt”, alltså päls mellan benen. Så gick jag och deklarerade för mamma, pappa och deras bekanta vilka i familjen som hade skinn på sin stjärt. Mamma hade skinnstjärt, pappa hade skinnstjärt, men jag hade ingen skinnstjärt.

Jag tror mamma och pappa dog av skratt när de äntligen fattade vad jag menade.

Och inte lika roligt

I förra veckan fick jag reda på att en av mina äldsta och bästa vänner har förlorat sin bror.
Jag pratade med henne just och ville så mycket mer. Ville krama, försöka förstå, stöda mer. Men det gick inte. Inte på telefonen, inte med 50 mil mellan oss.

Jag är så ledsen för hennes skull. Och så är jag ledsen för min skull. Ledsen för att jag inte är en del av hennes vardag längre. Och det gör ont. Jag finns inte där när jag skulle ha behövts.

Och det värsta är att jag kanske inte ens behövs längre. Jag är någon i periferin.
Jag är inte en del av tjejgänget längre. Jag visst inte att en av ”oss” ska gifta sig i sommar, jag är heller inte bjuden. Jag visste inte att en av ”oss” skulle ha ett barn till, förrän bara någon månad innan beräknad födsel. Jag är inte en del längre. Helt enkelt.

Och med sorgen jag känner för min kompis blir sorgen över mitt utanförskap ännu påtagligare. Varför lät jag det bli så här? Varför håller jag inte kontakten mer?

Varför flyttade jag bort? Varför i helvete flyttade jag bort?

Och nu rinner tårarna.

En klänning att dö för. Nästan i alla fall.

Skit i att de är tagna med Photobooten på datorn och har en sugig färg och kvalitet. Eller att mina bh-band sticker ut som små öron i armhålorna. Eller att jag gör konstiga poser. Eller att jag för den delen är genomskinligt blå. Se bara på den! Vilken klänning alltså!

It is to die for.

En drömklänning i min ägo

Min min min min min!
Lovar att visa bilder på min bleka kropp iklädd denna skapelse senare i dag.

Jag och de förbannade djuren

I dag är jag ledig. Gött efter en lördag med fylla och krogen och en söndag på jobb till klockan 22.

Tyvärr blev det ingen riktigt sovmorgon som jag hade längtat efter. Det är djurens fel. De förbannade djurens fel.
Hunden gnydde och gnällde och småskällde hela morgonen. Skulle lätt ha sålt henne för … ja, ingenting.
Fattar inte vad hon fick för ryck. För kissnödig var hon inte.

När jag hade sagt åt henne på skarpen att vara tyst och precis var på väg att somna om kom en seg fluga och landade på mig. Kröp in i öronen, in i näsan och i ögonen. Och när jag drog täcket över huvudet kröp den på min hand eller på min fot. Och så var den så där envis och jobbig så om man viftade bort den tog det ungefär en sekund innan den landade på samma ställe igen.

Lagom skön morgon. I dag ska jag försöka få lite vettigt gjort innan jag tänker kasta mig i badet. Med en bok och stereon på högsta volym. Som kompensation för en usel början.

Ps. Apropå djur så drömde jag häromnatten att någon blev våldtagen av en björn. Vad har man för sjukt inre som fabulerar sådana tankar?

En orgie i syrener

Sånt här gör jag när jag har tråkigt: Idkar älskog med en syrenbuske. Eller ja, nästan då. Från helgen:

Borta med … flytten

Saker kan försvinna när man flyttar. Har jag märkt.
Tre saker saknar jag. Ibland så mycket att jag får lust att vända uppochned på alla fula pappkartonger som står överallt för att hitta dem.

1. Mitt nya bankkort. Det kom med posten bara dagarna innan vi flyttade eftersom det gamla gick ut den sista maj. Smart som jag är så tog jag det och lade det på ett ”bra ställe så jag vet var jag har det”. Synd bara att jag också är dement. Kortet går till mitt ena konto vilket gör att jag måste betala allt med mitt andra konto. Och det innebär mindre pengar till roligheter.

2. Min parfym. Visst, man säger ju att den naturliga doften är bäst, men någon måtta får det vara. Har snart gått en månad utan parfym. Och nej, jag har deodorant så jag luktar inte svett.

3. Gummisnoddar. Håret bara hänger och slänger och hänger och slänger och jag har ingen möjlighet att sätta upp det. Jag har hittat en enda gummisnodd som är yttepytteliten och knappt går att använda.

Funderar på att gå på jakt i helgen.

Fan helvetes jävla skit och ångest till på det

Är så jävla låg. Så låg man bara kan bli när man är på väg att bli riktigt sjuk eller så. Nyser som en galning och har haft sprängande huvudvärk i två dagar.
Det blir ju inte bättre av att det gnälls och tjafsas en jävla massa på jobbet. Folk som missuppfattar saker, tar åt sig och gör ett jävla hallå över ingenting.

Och det blir heller inte bättre av att jag jobbade till tio i går kväll, kom i säng vid halv ett och började jobba klockan tio i morse. Alldeles för lite sömn för en sjuk och sömnberoende som jag.

I morse vaknade jag dessutom med den värsta ångesten jag känt på säkert ett år. Och dessutom berodde den en jävla skitsak. Jag hade i misstag råkat haka i ena kökslådan fel efter att jag skruvat i besticklådan så att lådan inte gick att rubba. Vilket ledde till att man inte kunde öppna skåpet bredvid eller för den delen använda lådan.

Låter sinnessjukt att man kan ha ångest över en sådan skitgrej, men jag blir alltid sådär när saker jag bryr mig om går sönder. Eller, när jag har sönder saker jag bryr mig om rättare sagt. Särskilt nya saker. Reagerade precis likadant när jag lyckades göra så att ljudet försvann på Mac:en när den bara var några timmar gammal.
Med två personers våld fick vi bort lådan i dag i alla fall.

Förutom all ovanstående skit är det skitväder. Och jag som är så påverkad av vädret är lika gråmulen som himlen. Fy.
Och så är jag allmänt trött och har extrema blodsockerfall. När jag kom hem från jobbet i dag föll en tår när pojkvännen var på väg att äta upp alla matrester vi hade i kylen utan att jag skulle få något. Jag orkade helt enkelt inte laga mat.

Då förstår ni läget jag befinner mig i. Som jag skrev: Fan helvetes jävla skit och ångest till på det.

Det sunkiga som omväxling

Ibland är det bara så gött att allt i livet inte är så bra och tipptopp. Som under en otroligt intensiv jobbperiod då allt kan förfalla.
Då det inte finns mjukt bröd i huset och man äter skorpor till frukost. Då när man inte har tvättat på 100 år och kläderna med falukorvsflott är de renaste. Eller då sängkläderna är riktigt sunkiga så man hellre sover på soffan.

Då man själv inte orkar fixa sig på morgonen och går med rufsigt hår och lite mascara till jobbet. Då maten består av hämtpizza och hamburgare. Eller då man flyttar och inte har tillgång till de flesta sakerna.

Då känns allt så verkligt på något vis. Och så tror jag att jag njuter så himla mycket när allt är fint, i ordning och under kontroll igen. Så man får lite perspektiv liksom.
Omväxling förnöjer som det heter.

Griller i huvudet

Min kollega Frippe har en förmåga att sätta griller i huvudet på folk. Med folk menar jag i synnerhet mig själv.
Han kan säga saker som jag funderar på många många många dagar. Ibland av ondo, ibland av godo.

Bland annat har han fått mig att tänka till lite extra, all eloge för det. Men ibland skapar han hjärnspöken som inte vill släppa.

I dag satte han nya tankar i rullning. Han frågade om jag hade parapsykologiska förmågor. Och trots att jag bedyrade att jag är urusel på att förutspå saker eller känna av stämningar i folksamlingar, vilket borde vara ett tecken på ett välutvecklat sjätte sinne, trodde han att jag hade det. Så han testade mig.

Först gömde han handen bakom en tidning och frågade hur många fingrar han höll upp. Tre svarade jag. Och det var rätt.
Hans min var belåten, men han ville testa mer.

Han klottrade snabbt ner en symbol på ett papper och frågade vilken symbol han hade ritat. Jag skrattade och sa att jag inte hade en aning. Typ sju olika symbolen kom upp i huvudet.
Han var envis och sa åt mig att jag visste, ”bara jag kände efter” och pushade mig till att säga vad jag trodde att han hade ritat.

Jag var på vippen att säga en symbol men så ändrade jag mig i sista sekund. ”Stjärna”, sa jag.
Och vad tror ni han hade ritat? – Just det, en stjärna.

Nu har jag ett nytt hjärnspöke.

Så såsar man bort en hel halv dag

Jag är fan expert på att inte göra någonting. I går och i dag verkar det som om den största bedriften är att jag lyckas duscha innan jobbet. Och kanske laga mat. Resten av tiden går jag runt och tittar. Typ.

I går fick jag så stressigt när jag gjorde ingenting att jag höll på att komma försent till jobbet. Och då börjar jag klockan 14. Fan otroligt.

En stor skillnad

Minns ni den här bilden? Jag tog den i maj, bara någon vecka innan vi flyttade in. Föreställer utsikten från vardagsrumsfönstret.

Så här gick det sen:

Lite grönare, mycket öppnare. Ungefär 20–30 träd färre. Älskar den nya utsikten!

Förstår ni varför jag tjatar om äppelblommor hela tiden?

Som Bröderna Lejonhjärtas körsbärsdal, precis som jag sa.
Så jävla vackert!

Edit: Ja alltså. Det är jag som har fotat, det är inte från Astrid Lindgren-filmen. Fotades bara några minuter innan jag lade upp dem här.

Om kärlek

Även om vi är olika, ibland som hund och katt, och bråkar och gnäller på varandra finns det något som får mig att säga förlåt. Att bita mig i tungan och trots envishet säga att det var mitt fel. Komma över, förbi och bli sams.
För jag älskar dig.

Jag älskar dig när vi skojbråkar. När du kastar upp mig på ryggen och springer till soptunnan för att kasta i mig. Din blick när du håller mig ovanför och retsamt frågar om du ska släppa.

Jag älskar dig för att du låtsas köra rally i bilen. När du i 50, med händerna tio i två, sitter och gör ljudeffekter av slirande däck, sprättande grus och snabba växlingar.

Jag älskar dina skrattgropar som är så djupa att svalorna kan bygga bo i dem. Och när du ler. Ler så att dina ljusblåa klara ögon lyser.

Eller då du får impulsiva ryck och tar med mig på upptåg. När du släpar med mig till bondgårdar trots att jag är livrädd eller när du åker och fikar med mig bara för att göra mig glad.

Jag älskar att du efter middagen lägger dig på golvet medan jag äter upp. Eller när du lämnar bordet på middag hos vänner med barn, bara för att leka med barnen. När du med entusiasm bygger lego, spelar pingis eller läser en bok tillsammans med barnen. Outtröttlig. Och jag älskar dig när du på natten viskar att du vill sno min systers barn och ha dem hos dig hela tiden.

Jag älskar dig när du hör musik du gillar och börjar digga i takt. När du vill dansa. När du dansar.

Och när du har dina fula mjukisbrallor från 1990 som hänger som påsar. Och jag älskar att jag får hemmagjorda saker i födelsedagspresent. Och att du är grinig på morgonen. Och när du skriver söta lappar och lägger under min huvudkudde. Och att dina fötter är platta, sneda och vinda. Och ditt sätt att ta på mig.

Det jag älskar med dig är så mycket.

Jag gillar ...

... att äppelblommorna äntligen har slagit ut. Det finns inget bättre. Det är till och med bättre än tulpaner! Älskar att jag varje dag åker igenom i något som närmast liknar Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta. Ja, fast av äpplen då.

... den där morgonen då jag vaknade okristligt tidigt och möttes av den vackraste soluppgången jag någonsin skådat. Jag bara låg i sängen och stirrade och stirrade och stirrade. Hade jag varit lite lite piggare hade jag greppat mobilen och tagit ett kort. Bara för att försäkra mig om att det inte var en dröm.
Det som nästan är allra bäst är att jag alla okristliga och soliga morgnar framöver kommer att mötas av den synen så fort jag slår upp ögonen. Kan inte fatta det!

... solnedgångarna från huset. I och med att det är ett berg vi bor på ser vi långt och mycket. Hela himlen som färgats i olika färger och ett eldrött klot till sol. Varje kväll. Utom nu när det regnar förstås.

... att vi i dag för första gången fick vår post i den nya postlådan. Behöver alltså inte svänga via lägenheten längre. Gött.

... läget. Livet liksom.

Jag kan bli hemma ett tag till

Hur mycket jag än gillar mitt jobb skulle jag kunna vara hemma i en månad just nu. Den här lediga veckan har gått åt helskotta för fort och det känns som om jag inte har fått något gjort.
Fast jag vet att det inte stämmer. Jag har flyttat en hel lägenhet, flyttstädat, plockat upp och varit full tre gånger. För att nämna något.

Lediga veckan avslutades dessutom på bästa tänkbara sätt. – Med mina älskade vänner.
T och A med lille E var på besök i dag. Vi hann med mycket. Mat framförallt.
Fika först, sedan en kort promenad, sedan mat och rabarberpaj och kaffe på det. Sedan åkte A och E hem och jag och T fick massor gjort.

Bara genom att hon var här fick jag undanröjt i köket, bänkskivorna oljade igen, hela min garderob upplockad, mattor piskade, vardagsrummet iordningställt och mycket mycket annat.
Sedan lagade vi mat igen. Och åt lite mer rabarberpaj och drack ytterligare lite mer kaffe.

Kanske man skulle satsa på att bli hemmafru trots allt? Baka paj, äta god mat och skrota runt med goda vänner. Känns som om jag skulle klara det ganska galant.
Tills jag börjar krypa på väggarna vill säga.

Ha! Se på fan

Det trodde jag aldrig. Är inte piratpartiet ganska mycket mot EU? Det är inte jag. Trodde jag.

Fast å andra sidan var det många partier som var bara några procent under. Både moderaterna och socialdemokraterna. EU-valet är tydligen inte helt vänster-höger.
Har ärligt talat ingen aning om vad jag ska rösta på.

Update: Alltså, hur kunde jag få piratpartiet? De svarade ju halvt främlingsfientligt på vissa frågor. Nu är jag sur.
Bara för att jag tyckte likadant om snuset typ. Och det beror på att jag bor där jag bor ... Andra frågor var precis tvärtemot vad jag tyckte.

Det är ändå något som saknas

Jag vill inte låta deprimerad, för det är jag inte. Jag är jättelycklig. Men ibland måste man få ge spelrum åt de tankar som man normalt sett inte tänker.
Och när man är trött ända in i märgen och orken är nere på botten av en bottenlös sjö finns det spelrum.

För även om helgen har inneburit massa snälla vänner som har hjälpt till så otroligt mycket, massor med vin och sol och en flytt till huset känns det som om något saknas.

När jag i lördags klättrade upp i ett träd, alldeles för alkoholpåverkad, och skrek ”I'm the king of the world” var det så jag kände mig. Oövervinnerlig. Lycklig. Fullkomlig.
Men i dag, tre dagar senare, är jag tom.

Är det så här livet ska vara? Inte mer? Inte mindre?
Det är något som saknas. Jag vet bara inte vad.

Nu får vi bo här

I dag kom en man från brandmyndigheten och en från byggnadskontoret hit och tittade. Gjorde en ”ibruktagningssyn” som det hette.
Fanns en del att anmärka på i och med att allt inte är klart ännu. Men men.

De sa inte att vi inte fick bo här i alla fall. Så farligt var det inte. Lite småpill bara.
Så nu kan man konstatera oss som husboende. Även officiellt.