Livet är inte lätt och hunden inte mätt

I dag är det skottdagen. Den dag då kvinnor i "jämställdhetens namn" får fria.
Vad det är för jämställt med det har jag dock aldrig förstått. Jämställt innebär ju lika villkor för båda könen. Då borde kvnnor få fria alla dagar alla år.

Jag tänker inte fria i dag i alla fall. Så ni behöver inte fråga mig det heller.

För övrigt känns livet lite jobbigt i dag. Både för mig, hunden och katten.
Jag känner mig hängig igen. Snorig och deppig. Och så kom det snö i natt. Jävla skit.
Och hunden bantar. Hon har blivit en tjock korv och får numera bara äta 125 gram lightmat om dagen. Nu går hon runt och tjurar och är grinig på mig och pojkvännen.

Katten är det inte så synd om än. Det kommer när hon får magknip efter att hon ätit upp hundens lightmat som är alldeles för kraftigt för hennes mage.
Och förresten blev det ännu mer synd om hunden när katten gjorde det. 125 gram minus en kattportion blir mer bantning.
Så nu blir hunden snart grinig på katten också.

Dyrt att ha bra smak

Blev mitt i allt ledig i dag. Firade det med att gå på stan och leta snygga tapeter. Ett uppdrag som visade sig vara svårare än väntat.
Särskilt eftersom jag är som en tjurig barnunge så fort jag blir lite hungrig. Det innebar att jag inte orkade kolla ordentligt eftersom jag var tvungen att äta.

Hur som. Det finns inga snygga tapeter som inte kostar multum. Hittade en snygg med stora turkosablommor på. Den var på rea. Kostade endast fyra gånger så mycket som en vanlig vit tapet. På rea, som sagt.

Visste att jag hade sett en snygg tapet i en tidning hemma. Letade upp den så att jag skulle kunna anteckna vad den hette och var den såldes.
När jag hittade den ångrade jag mig snabbt.
En jävla rulle kostade 1.165 kronor. Fy fan.

Bara att konstatera att det är dyrt att ha bra smak. Skit också.

Jag är en snäll flickvän

Ibland slår det mig att jag minsann är ganska bra. Jag är i alla fall inte en sån där gnällig flickvän som gråter varje gång pojkvännen lämnar henne. (Jo, det finns sådana. Lovar.) Jag är en snäll flickvän i stället. Gnäller bara när det är befogat. Och är inte det minsta svartsjuk.

Jag låter till exempel pojkvännen gå på danskurser med en annan tjej eftersom jag hatar att dansa när någon annan håller i mig. Han och hon tycker att det är jättekul, så då är det klart att de ska få gå.

Och jag var inte ens svartsjuk när en annan tjej berättade att hon med jämna mellanrum drömde sexdrömmar om min pojkvän. Mamma har dessutom sagt att samma tjej är väldigt förtjust i pojkvännen.
Men jag känner ingen svartsjuka - bara glädje, för pojkvännens skull. Och lite stolthet också på något konstigt sätt.

Och i går var jag mer än snäll. Jumbojättesnäll. Jag lät honom välja färg på väggarna i tvättstugan!
Utan att pefektionist- och peta-i-allt-Matilda lade sig i alls, tro det eller ej!
Är han riktigt snäll och fortsätter laga lika goda grytor till middag som i dag kan han få välja färg på väggarna i groventrén också.

Men förstås. Bara om jag får bestämma resten!

Är jag trött nu?

Det är lite svårarbetat just nu. Hjärnan fungerar inte riktigt som den ska.

Skulle skriva nämnd – skrev lag.
Skulle skriva män – skrev lön.
Skulle skriva jämsträlldhet – skrev verksamhet.

Bör nog lämna jobbet nu innan något allvarligt inträffar.

Sanningens ord

Mina kollegor är roliga.
Det här mötte mig när jag kom till jobbet i morse.

De är sanningens ord. Sagda av mig i går kväll.

Mitt absoluta drömkök

Pojkvännen och jag är fortfarande lika oense om det mesta i huset. Vi slåss om allt snart.
Värst är köket. Båda tycker att det är lika viktigt.

Pojkvännen vill ha kakel mellan köksskåpen och bänkskivan, jag vill ha glasskiva. Pojkvännen vill ha stenskiva, jag vill ha laminat. Pojkvännen vill använda stommen till det färdiga kök han har fått, jag vill köpa nytt. Pojkvännen vill ha klinkers på golvet, jag vill ha trä eller tarkett.

Hur det sen kommer att bli vete gudarna.
Jag vet i alla fall att mitt drömkök ser ut som det här. Från senaste Hus & Hem. Så snyggt med vita luckor, svart bänkskiva och gröntonat glas i stället för kakel.
Så vill jag ha det.

Och en sak till

Glömde ju säga att det var ännu en grej som hände hos doktorn som fick mig att känna mig gammal.
Han frågade om jag hade haft magkatarr någon gång förut.

"Jo, för tio år sen typ..." sa jag och tyckte att jag tog i i överkant.

När jag kom ut därifrån slog det mig. Det var tolv år sen. Tolv år sedan jag gick i nian och hade magkatarr. T.O.L.V.

Magkatarr och jag är gammal

Som sagt var jag till doktorn i går. Han klämde och kände och tryckte och frågade. Konstaterade: Med all sannolikhet har jag magkatarr.

Skickade dessutom mig att ta blodprov för att säkerställa att jag inte hade några heliobakter i magen. Då kunde jag nämligen ha magsår.
Så skulle de kolla om levern och gallan var i skick. I värsta fall var det någon av dem som spökade. Gick det ändå inte över var de kanske tvungna att göra en gastroskopi. Och det vill jag inte.

Han sa också att det kunde vara en riktigt allvarlig muskelinflammation i magen. Konstig muskelvärk som håller i sig i två månader i så fall. Han undrade om jag hade gjort något ansträngande som kunde orsakat det.
Behövde inte fundera särskilt länge. Har inte rört mig på ett halvår.

Fick som sagt Losec utskrivet. Ska käka i fyra veckor på prov. Sen får vi se om det onda försvinner.

Trots att doktorsbesöket var bra fick det mig att få åldersnoja. Inte för något han sa, utan för det han var: Snygg, snäll och ung. Han kan inte ha varit många år äldre än mig.
En doktor har läst i 100 år för att få sin utbildning. Om doktorn var lika gammal som mig betyder det att jag vid det här laget också skulle kunna vara doktor.

Jag ÄR gammal. 27 om två veckor.

Precis som jag trodde

Ska knapra Losec nu. Just tillbaka på jobbet efter doktorsbesöket.
Återkommer när det inte är lika stressigt.

Sol och måne, alla stjärnor som han tänt

Rubriken syftar till en psalm som vi blev tvingade att sjunga på lågstadiet. Och ja, jag är så gammal att vi sjöng psalmer i skolan.
Och för att helt tappa spåret från det jag tänkte skriva, hörde jag en kul nyhet från kyrkan häromdagen. De släpper en karaokeskiva med kyrliga sånger och psalmer. Vilken hit! Att skråla Pärleporten på förfesten måste vara DET ultimata.

Nåja. Solen var det jag skulle skriva om. Ville bara meddela att jag numera sjunger och dansar av glädje när jag kör till jobbet. Världen bjuder på de mest fantastiska soluppgångar och -nedgångar över landsbygds- och skärgårdslandskap. Ljuvligt.
Att jag inte en enda gång behöver ha helljusen tända, varken när jag åker till eller från jobbet, gör också mig glad. Snart är det vår!

Också var det månen. I natt, alltså natten som kommer, ska det vara månförmörkelse. Går jag upp riktigt tidigt kanske jag hinner se det.

Pension är jätteroligt

Jag har jätteroligt på jobbet. Sitter och skrattar för mig själv.
Har nämligen just kommit på att när man skriver ordet pension snabbt kan det bli jätteskoj. Om man byter plats på i och s. Och struntar i o och n.

Penis. Jätteroligt, eller hur?

Mycket glatt och en egen tidning

Myste med stekta pannkakor med hallon till middag i går. - Otroligt glädjande. Men jag stoppade pekfingret i den brännheta stekpannan och fick en liten brännblåsa. - Inte lika glädjande.

Har fortfarande snor i hela huvudet. - Mindre glädjande. Men mina tulpanlökar har börjat komma upp ur jorden! - Jätteglädjande!
Jag kanske inte har så ogröna fingrar trots allt.

Och så finns det fler glädjeämnen:
Jag ska till doktorn på fredag och kolla upp min arma mage. Kanske får slut på värken då.
Jag ska snart ha min vintersemester! Wunderbar.

Och jag ska lära mig att redigera. Snart kan jag göra allt på tidningen. Började som fotopraktikant, fick jobb som skribent, hoppade in som webbredaktör, skrev i en ledare, är nyhetschef och snart kan jag även redigera. Vad mer kan behövas?
Kanske skulle ta och starta min egen tidning snart. Matildabladet. Matildatidningen. Tidningen Matilda. Tidningen Tilda. Matildakuriren. Matildas nyheter. Matildanytt.
Ja, ni ser, det är som gjort för att jag ska starta en tidning.

Nästan en ny människa

Gick och lade mig vid halv tio i går kväll. Somnade tvärt. Tror jag behövde en rejäl dos sömn.
I dag är jag därför nästan som en ny människa. Relativt pigg i alla fall.
Om bara allt snor i huvudet skulle vilja komma ut så skulle den här dagen kunna bli riktigt bra.

Ny dag, nya tag

Ibland får saker alldeles för stor propotion. Särskilt när man är jätteförkyld, är slutkörd på jobbet och sitter i sin ensamhet och funderar.
Inte för att det inte är sant, det jag skrev. Men riktigt så illa är det inte.

Jag vet ju att folk bryr sig egentligen. Och att det finns många som bryr sig. Ibland känns det bara inte så.

I dag har jag i alla fall bestämt att det inte ska bli några tårar. Glädje, effektivitet och livslust i stället.
Tack alla som bryr sig!

Jag faller ...

Det här är egentligen för utlämnande, för persoligt för vad jag har bestämt att jag ska dela med mig av här på bloggen. Men jag måste få det här ur mig.
Det går inte längre. Jag kan inte längre.

Jag faller. Långt. Djupt.
Och det finns ingen som fångar mig. Ingen som försöker hindra mig. Ingen som kan hjälpa mig. Ingen som bryr sig.

Sitter en solig dag och bara gråter och gråter och gråter. Står inte ut.
Hjärtat klappar hårt hårt. Ångesten är över mig.
Ingen vet. Ingen bryr sig om att fråga hur det är. Jag är så jävla ensam. Har ingen som lyssnar.

Ensamheten äter upp mig. Varför kan ingen tycka om mig? Varför vill ingen vara vän med mig? Vän på ett djupare plan. Är det jag kanske? Jag som skjuter alla ifrån mig? Jag som gör fel.

Säkert är det så. Just nu känns det som om jag aldrig någonsin gör rätt. Allt är dåligt. Jag ser förjävlig ut, är dålig på att vara flickvän, dålig på att jobba, dålig på att vara en vän. Det enda jag är bra på är att misslyckas. Och att vara olycklig i smyg.

Jag önskar att jag inte var så. Att jag var en varm person, som sa vad jag kände, vad jag ville. Men det är jag inte. I stället gräver jag ner mig själv så djupt att jag knappt kan komma ur den där förbannade gropen.

Ibland försöker jag. Ringer dem jag inte känner så väl, försöker skapa kontakt, berätta hur jag känner. Men aldrig lyssnar någon. Alla tror att jag är stark och klarar mig själv. Men jag är svag. Så svag.
Och nu faller jag.

Inte på topp

Jag känner mig hängig. Deppig. Ledsen och håglös. Det känns som om det inte finns något roligt just nu.
Helst av allt vill jag bara ligga i sängen. Titta på tv och sova. Så brukar det verkligen inte kännas. Jag brukar ju älska att gå till jobbet, älska att hitta på saker. Men inte nu.

Känns som om jag skulle vara höstdeprimerad. Problemet är bara att det är vår.

Dumma tankar

Dumma tankar ska man aldrig tänka. Än mindre skriva på bloggen.
Tänker man dem tillräckligt många gånger finns risken att man börjar tro på dem och de förverkligas.

Kärlek och lycka i två skålar

Deprimerande fakta

Det är det här jag alltid har sagt. Tisdagar suger. De är till och med värre än måndagar då man åtminstone har kvar lite av helgkänslan och ny-vecka-nya-tag-känslan. Och värre än onsdagar som ju är lillördag och ganska nära helgen.

Tisdagar är bara ingenting. Mitt i raden. Trist och tråkig. Grå. Och regnig, bevisligen.


För övrigt föddes jag på en tisdag. Betyder det att jag också är skit?

Kvinnorna själva motarbetar jämställdhet

I dagens tidning har vi en stor artikel om den senaste lönestatistiken mellan kvinnor och män.
Det är få saker som gör mig så irriterad. Kvinnorna här har ännu i dag, år 2008, 80 procent av det männen tjänar. Det är fan skandal.

Ska man få ett jämställt samhälle är det med lönerna man bör börja. Försöka få bort de invanda mönstren, se till personernas prestation – inte kön.
Och företagen bör också se bortom gubbklubbar och annan skit och anställa kvinnor som är lika kompetenta som män.
Enligt statistiken har en man med samma utbildning som en kvinna i regel en högre tjänst. Varför?

En ekonomiedoktor uttalar sig också. Säger att kvinnors självförtroende borde höjas så att de kan stå på sig själva, kräva högre lön. Jag håller med, men man bör också ändra hos de högsta tupparna. Försöka få dem att förstå.

Skrattar alltid lika högt när reklamen om en pensionsfond (kan det vara Folksam) kommer på tv. På tiotals bilder är det kostymklädda, medelålders män som står uppradade i olika styrelserum. Företaget lovar att se till att också kvinnor får en chans i näringslivet.
Anledningen till att jag skrattar är för att det är precis så där det ser ut här. En kvinna, samma kvinna i alla styrelser, brukar det finnas med för kvoteringen. Skrattretande som sagt.

När man har utvärderat statistiken tror man att en anledning till att det är ojämställda löner är att färre kvinnor gör karriär. Det tror jag absolut på. Jag tror också att jag vet varför.

Jag, som väl kan klassas som en karriärist i det här samhället, får hela tiden nedlåtande kommentarer för att jag inte har valt att vara hemma och föda barn. Andra kvinnor jag känner har fått höra att de är dumma i huvudet som bara tänker vara hemma i nio månader med sitt barn. Man får ingen chans att göra karriär utan att känna sig som en syndabock.

Och det allra värsta är att det är andra kvinnor som klankar ner mest. Männen säger inget om att man gör karriär.
”Det som behövs är ett kollektivt ökat kvinnligt självförtroende”, säger ekonomiedoktorn. Lätt när kvinnor motarbetar kvinnor så mycket det går.

Själv höll jag på att trilla av stolen en gång när jag diskuterade dagispolitik med en kvinna i 35-årsåldern. Jag ansåg att det var vansinnigt av kommunen att stänga dagiset klockan fem på vardagar då en del jobbar till sex eller kanske ännu längre. Kommunen har skyldighet att hålla med dagvård för alla och om man kämpar, klagar och gnäller måste dagiset ha öppet längre. Men ska det vara så? Ska man vara tvungen att slåss för att få ha sitt barn på dagis normala arbetstider?

När jag diskuterade detta med kvinnan fick jag till svar: ”Om man inte kan anpassa sina tider så att man kan komma och hämta innan dagiset stänger kanske man inte skulle skaffa barn”.
Tappar fortfarande andan när jag tänker på att hon faktiskt sa så.
Hur tusan ska ett samhälle bli jämställt med sådana åsikter?!

Spenderbyxorna på

Hade inte kameran blivit stationerad på bygget skulle jag fota mina fynd som jag gjorde i dag. Två skjortor - båda skitsnygga. Och en nästan ännu snyggare skjorta till pojkvännen.
Impulsköpte också det helt onödiga men roliga läppklegget som A hade. Har ingen aning om eller när jag ska använda det, men kunde inte motstå när jag så gott som trillade över det.

Funderade också på att shoppa ännu mer till mig själv. Var och tittade på halsband. Är sugen på ett lite dyrare, finare halsband. Inte 29.90 från H&M alltså.
Tänkte att jag kunde köpa det i alla hjärtans dags-present till mig själv. Jag menar, jag och pojkvännen köper ju inga grejer till varandra. Då måste jag ju få köpa till mig själv!

Ett mycket intressant inlägg

Vaknade klockan 8 i dag. Trots att jag är ledig är det betydligt bättre än att sova till halv två.

Särskilt bra är det eftersom jag har miljoner saker inplanerade i dag. Tänkte få allt det jag inte gjort under min ledighet utfört. Det vill säga: fixa skattekort, fynda på halvareapriset-rean som pågår i stan, handla kylen full med mat, hjälpa pojkvännen att sätta upp innertaket som jag målade i går, åka och dricka kaffe hos några vänner, gå ut och gå med hunden.

Känns som om det kommer att bli en upptagen dag. Så varför sitter jag här? Hey ho, let's go!

Slösöndag

Drack lite för mycket alkohol i går för att jag skulle orka gå upp vid nio när jag vaknade första gången. I stället svängde jag på mig i sängen och stängde ögonen.
Vaknade 13.40 nästa gång. Kommer inte ens ihåg sist det hände.

Är därför helt slö nu. Går som i dvala och orkar varken ta mig för det ena eller det andra. Finns många "borde" jag skulle behöva göra. Borde föra skräp till återvinningen, borde tvätta, borde åka ner till bygget och måla innertakbrädor. Suck.

När kärleken inte är på topp

När man just har grälat. När man svär över sin partners fula ovanor. När man känner att kärleken skulle kunna vara lite roligare.
Då är det här det man behöver:


Jag saknar någon som glömmer att ta ut soporna.
Vad mysigt med någon som gör skidbackar i osten.
Jag längtar efter någon som alltid tar mina rakhyvlar.
Om ändå någon kunde klämma mitt på min tandkrämstub.
Vad underbart med någon som alltid glömmer bort min namnsdag.

För det är ju just det. De små sakerna i vardagen som du älskar att hata.

Bokrea två gånger om året

Den största fördelen med att bo här där jag bor är att jag får bokrea två gånger. Först här, sedan hem-hemma när den riktiga bokrean startar. (Även om jag inte skulle vara hem-hemma under bokrean shoppar mamma åt mig då hon jobbar i en bokaffär.)

Här började bokrean i går. Eller i förrgår kanske. I dag var i alla fall jag och pojkvännen och slängde våra slantar där.
Inte mindre än tolv böcker blev det tillsammans. Underbart.

Här är titlarna:
Sara Kadefors - Fågelbovägen 32
Fred Forsell - Texter att älska till
Elisabeth Gilek - Jessika Jungs saknad
Mikael Niemi - Mannen som dog som en lax
Paul Downswell - Sanna historier om rymlingar
Ken Connor - Elitstyrka SAS
Rachel Dewoskin - Babes in Beijing

Och faktaböckerna:
Roomservice
Frestande smalmat
Färgfotoguiden över Europas Fåglar
Lättlagat till vardags och fest
Ordning och reda hemma

Är jag inte här på ett tag vet ni varför - jag läser.

Kan knappt bli bättre

Jag är så glad. Dagen kunde inte ha börjat bättre.
Vaknade av mig själv, när jag själv ville. Och solen sken in i sovrummet och lyste upp hela tillvaron. Utanför fönstret kvittrade vårfåglarna.

Alla förutsättningar för en underbar dag.

Beröm kan inte fastna

Varför är det alltid den där elaka saken en kille sa till dig i åttan, alltså en halv miljon år sedan, som sitter kvar, poppar upp och gör sig påmind hela tiden? När det egentligen borde vara de fina orden, de där sakerna som värmde hjärtat när man hörde dem, som borde fastna?

Sakerna jag hörde i dag ska jag dock försöka suga åt mig och spara. Bevara någonstans långt inne i mig.
Tre av mina rutinerade (vilket innebär äldre, visare, bättre) kollegor gav mig beröm för veckan som gått. Att jag hade gjort en enastående prestation på jobbet. Att jag var duktig. Bra, liksom. Organisterad, hade ordning.

Sicken glädje. Jag som mäter mitt värde i prestationer fick en kick. Jag är glad nu. Trots att jag har så ont i magen att jag knappt kan sitta upprätt och trots att jag är så trött* att jag skulle kunna gå och lägga mig omedelbums, så är jag glad.
Om ändå berömmet kunde fastna och göra mig glad hela tiden.


* Med trött menar jag verkligen trött. När jag var på toa i dag kom jag inte ihåg om jag bajsat eller inte. Var tvungen att kika ner i stolen för att konstatera: Inget bajs! Är man förvirrad då eller?

Dumma dumma dumma jag

Stressen är inte bra för mig. I morse gjorde jag något jag aldrig gjort förut. – Pajade bilen.

Buhuuu.

Var stressad som tusan och skulle ut ur carporten. Grannen hade parkerat skitnära mig och jag hade tajt att lyckas komma ut och svänga runt.
Så tyckte jag att det var grönt, rattade för fullt och bang!

Körde höger fram rakt i väggen på carporten. Blinkersen, alltså inte glaset utan hela jävla lyktan låg på marken nedanför bilen. Själva lampan hänger som en ledsen liten tamp där fram. Och plasthöljet som sitter som ett skydd nertill blev helt sönderskrapat.

Dumma dumma jag. Jag ska inte stressa så att jag pajar fina Sixten.
Säkert är det han där uppe som straffar mig för att jag så sent som i helgen sa att jag ALDRIG kört i eller på någonting. Jag ska förbanna sluta säga såna saker.

Så mycket med den vilan

Jaha. Magen värken igen. Stress stress stress. I går jobbade jag 12 timmar. Pust.
Lär bli ungefär liknande i dag när halva redaktionen är sjuk och en tidning trots allt ska komma ut. Men, jag tänker kämpa tills magsåret blöder. Lovar.

För övrigt konstaterade jag att februari är den kortaste månaden på året och att jag är arbetsledare 15 av månadens 29 dagar. Inte illa va?
Kan vi ses i mars kära vänner?

Mitt nästa inköp

Måste bara visa de här.
A på jobbet hade hittat världens snyggaste träskor på nätet och undrade om någon var intresserad av att köpa ett par och dela frakten med henne.
Gick ut på deras hemsida och föll på en gång. Jag blev kär.

Röd Baskemölla, den skon till vänster på bilden, är min inom en snar framtid. Yey.

Angelina, släng dig i väggen

Ibland blir dagen så mycket roligare än man hade tänkt sig. Bara genom att kleta på någon form av "magic lip enlarger", eller vad tusan det kan kallas, skrattade jag så jag fick ont i magen.

Måste ju också säga att det gjorde verkan. Se bara hur plutiga, fylliga läppar jag och A fick. I klass med Botoxtjejerna. Eller hur?!