Jag önskar bara en sak. Eller två. Eller tre.

2019 går inte till historien på något vis. 2019 var året då vi tvingades flytta från vår lägenhet sedan fyra år. 2019 var året då vi levde på en inkomst. Hela året. 

2019 var året då jag bytte kvällsjobb mot dagjobb och plötsligt fick ett mer normalt liv. Om det kan klassas som normalt att somna klockan nio för att orka gå upp så tidigt som jag måste göra med dagjobbet. 

2019 var året då jag fick en ny tjänst med mer ansvar, även om jag i praktiken inte har börjat ännu. 

2019 var året då barnet blev ännu mer en egen person med utvecklat språk och tankar och funderingar. 

2019 var året då jag plötsligt började baka bröd. 

2019 var året då jag träffade vänner rekordlite. I alla fall känns det så. 

2020 då. Då önskar jag att jag ska vara lite mindre trött och ha mer ork. Jag tänker ta ut alla mina semesterdagar till exempel. Vila. Sova. Mmmm. 

Jag önskar att vi får två inkomster. Jag önskar att vi i och med det får lånet till en lägenhet och kan flytta in i nåt som vi kan kalla vårt hem. Ååååh vad jag längtar efter det. Herregud vad mitt allmänna tillstånd skulle vara bättre då. Ångesten som bortblåst. Tänker jag. Jag har ju annars en förmåga att hitta nya saker att ha ångest över. 

Jag önskar att jag läser mer. Att jag umgås mer med vänner. Att jag använder tandtråd mer. Att jag spelar mer sällskapsspel, för fy tusan vad jag gillar det. 

Jag önskar att allt flyter fint på jobbet. Jag önskar att vi får några veckor på torpet med sol och bad och njut.

Åh vad jag önskar att 2020 blir ett bra år. Ett år fullt av kärlek och glädje. Nu ska det bli så. Vi säger det va?

Så var november snart slut

I början av den här skiftledigheten tänkte jag skriva massa skit. Att jag var trött, att jag och A tjafsar hela tiden, att jag har dåligt tålamod med barnet, att jag fick ångesttryck över bröstet en dag på jobbet, att jag har ryggvärk, att jag inte orkar göra någonting för att det bara är mörkt och grått och blääää. 

Men så kom mensen och allt blev lite ljusare i livet igen. 

Har inte tyckt att jag har varit så påverkad av min menscykel, men det blir mer och mer med åren. Plötsligt får jag mensvärk och finnar och humörsvängningar.  Jag som varit rätt förskonad från allt. 

I dag är det den 19 november och snart är det bara en månad mörker kvar, sedan ljusnar det igen. Grådasket kanske kan bytas till snö också med lite tur. 

Retroaktiv löneförhöjning sedan april den 25 november och det är ju glatt inför julen. Har julklappstankar redan och tänker billigt men bra. Felix får en grej från oss. A får kanske några stycken små, jag har precis köpt en vinterjacka till honom. 

Vi ska åka till mamma och pappa men iom våra knasiga jobbtider kommer vi inte fira julafton ihop. Så himla himla konstigt. Men det blir nog bra. Ändå. 

Efter den där mensen kom så blev jag inte bara sinnesmässigt gladare, jag orkade göra saker också. Har bakat massa bröd och i går fick jag för mig att gå ut och springa. För första gången sedan Felix kom, så vitt jag kan komma ihåg. Det var sjuuuukt tungt men ändå skönt. Fick så himla ont i lungorna. Trots att jag inte rökt mer än nåt enstaka bloss på någon fest sedan april. Sån dålig form. 

Nåja. Nu ska jag laga kikärtsbiffar. Sånt orkar jag aldrig laga när jag jobbar så lika bra att passa på i dag, sista lediga dagen den här veckan. 

Tröttheten tröttheten

Det börjar ta ut sin rätt nu. Det här kämpandet. Att jobba hårt och försörja familjen och försöka vara en bra mamma och vän och ha koll på allt och fixa och betala och planera. Fy fan vad jag är trött på allt det. Trött på att ta om hand. Jag vill bli omhändertagen. 

Trött på att vara den starka och kämpa på. Jag orkar fan inte mycket mer. 

Det är extra mycket känslor just nu eftersom jag vaknat fem två dagar i rad och inte kunnat somna om. I dag har jag dessutom varit in till jobbet för ett projekt som jag är med i under vintern och sedan lunchat med en vän. I går storhandlade vi och jag bakade bröd till veckan och lagade gomiddag. I måndags träffade jag en annan vän. 

Flacka och flänga och vara duktig och och och. Nä, jag orkar inte mer just nu. Vill sova. Men kan inte somna. 

Ska sluta gnälla. Folk har det värre. Vi har hem och råd med mat och det viktigaste. Ibland kan vi till och med unna oss grejer. Och så har vi världens goaste barn. Det är inte illa. 

Bara jag får sova lite också så kommer nog allt kännas bra igen. Sömn, fy fan vad det är härligt. 

Sånt som händer

Jag sökte en ny tjänst på jobbet, som egentligen bara är en liten twist på den tjänsten jag har nu. Lite mer ansvar på pappret, men i själva verket ungefär samma ansvar som jag alltid tagit. 

Hur som helst så fick jag den. Dagtjänsten. Min kvällstjänst, som jag hade bytt till en dag med min kollega för att testa, är därmed borta. Min kväll, min kära kära kväll. 

Men det känns bra ändå. Det känns rätt. Kvällsgänget, vi som har varit i urminnes tider (typ ett och ett halvt år, vilket motsvarar eoner i min bransch) är ändå inte det samma längre. En har slutat, en annan är tjänstledig, en tredje har bytt skift. Ni fattar. 

Så ja. Nu har jag snart ett nytt jobb på pappret och någon tusenlapp mer i lön. Känns skönt. Särskilt eftersom den här lägenheten är ungefär lika mycket dyrare än vår förra, så jag hamnar på plus minus noll med lite tur. 

Redaktionscheferna skickade blommor som grattis till jobbet också. Så himla gullig gest. De kom med blommogram! Har bara fått det en gång i mitt liv tidigare. Så lyxigt det kändes. 

Annars händer inte ett skit. Jag fortsätter baka bröd, men är annars lat. Känns som att jag behöver d-vitamin eller järn eller folsyra eller nåt som gör mig pigg igen. 

Okej. Så mycket spännande hade jag att skriva tydligen. Varsågoda. 

Energin

Jag vet inte om det är hösten eller om det är dagjobbandet, men jäklar vad energi jag plötsligt har fått. Jag gör matlistor och lagar matlådor, bakar bröd och äppelpaj. Styr upp grejer i största allmänhet. 

Full av energi. Full av inspiration. Trots att vi inte har så himla mycket pengar att röra oss med framöver så har jag nån form av tillförsikt att allt kommer att gå bra. Att saker löser sig. Att det känns positivt allting. 

Om jag bara skulle bli av med den här hemska förkylningen skulle allt kännas så himla himla härligt. 

Nu ska jag marinera kycklingklubbor. Och sen baka ut brödet som står på jäsning. 

Funderar på att för första gången i mitt liv försöka mig på att göra surdegsbröd. Jag som aldrig bakar. Eller ja, jag som aldrig bakade. Med brödet jag bakar nu har jag bakat två gånger på en vecka. Vetetusan vad som flugit i mig. I morgon ska jag köpa rågmjöl och banne mig fixa en surdeg. Oerhört spännande!

Förra omgången bak. Snyggaste brödet någonsin!

Gårdagens äppel- och päronpaj med vispad vaniljgrädde. 

Om allt funkar för mig men inte för andra då?

Det är så himla trist att det liksom aldrig kan vara medvind särskilt länge. Om saker löser sig för mig, jag kan byta kvällsjobb till dagjobb och utveckla på jobbet, vi hittar en lägenhet där vi får bo på long term tills vi lyckats spara ihop till något eget och så vidare, så är det nåt annat som bråkas. 

A vantrivs på sin nya utbildning. Så vi är kanske snart tillbaka på ruta ett. Fast sämre. Eftersom jag tjänar mindre iom dagjobb och lägenheten är dyrare så behöver vi en till inkomst. En CSN- eller en jobbpeng. Annars blir det fattigt. 

Jag orkar inte med det längre. När fan ska vi ha råd med saker? Kunna spara till en resa till Grekland eller vad fan som helst? Ha råd att göra saker. Jag är så jävla less på att ha det knapert. Less less less. 

Varför är det alltid så, att när saker löser sig för mig gör det inte det för A? När fan är det vår tur? När är det hans tur? Han är ju liksom världens bästa och är värd det så himla mycket. När ska han få lite tur, flyt, medgång. Jävla förbannade jävla skitliv. Kan du liksom aldrig vara helt bekymmersfritt?

Jobba dagtid

Jag ska byta arbetstider. Fortsätta jobba elvatimmarsdagar men i stället för eftermiddag - natt blir det okristligt tidig morgon - eftermiddag. 

Det kommer bli ... annorlunda. Det innebär att jag kommer förlora massa i lön pga nästan hela min arbetstid är ob-tid i dag, men det innebär också att jag kommer att träffa mitt barn mer än 15 minuter de vardagar jag jobbar. 

Och det är det som betyder mest, känner jag. Att få finnas där för honom. Vardagsslappa. Och så kommer jag ju ändå vara ledig långa sjok, som nu, där jag får supermycket tid med honom och familjen. 

Det blir nog bra. 

Jag tror dock att jag inte kommer att gilla själva jobbet lika mycket. På kvällen är det mer självstyrt. Vi får göra lite som vi vill och det är mycket ansvar och frihet och kul. På dagen är det mer åsikter från chefer och andra. Och mer människor som rör sig runt en. 

Men det blir nog bra. 

Jag gör det ju för Felix skull. För att jag saknar honom och för att han saknar mig. För att han betyder mer än allt annat i hela världen. 

Den här bilden tog min mamma när vi precis hade flyttat klart in i nya lägenheten. Han är så himla himla gullig på den. Så stor! Trots avsaknad av hårväxt fram på huvudet ser han plötsligt ut som ett litet barn, ingen bebis längre. Lilla älskade gullungen!

Klänning och stenar som faller

Mitt i all flytt, bästa kompis som gifter sig, chefande på jobbet och flyttstäd och och och så har ångesten över bilhelvetet gnagt i mig. Den skulle vara besiktad senast 31 augusti och rutan är fortfarande sprucken som vi fick anmärkning på. 

Jag hade kommit på den akuta lösningen: Ställa av bilen och lösa rutan till våren. Vi har ändå ingen parkeringsplats nu och kan inte hålla på och parkera där vi bodde förut under vintern eftersom vi måste flytta den under städdagar hela vinterhalvåret. 

Detta har gett mig så mycket ångest och dåligt samvete och ångest och ångest igen. Över att jag liksom inte fixat ruthelvetet på ett helt år. Och liksom är en jävla slacker som aldrig tar tag i saker. Blä. 

Hur som helst. När jag kollade upp hur man skulle ställa av bilen kunde jag logga in via nätbanken och komma åt alla registeruppgifter och märkte då till min glädje att jag inte behöver besikta bilen förrän sista september! Jag har därmed en hel månad på mig att fixa det nu. Och nu är ju liksom flytten och allt med den över och bröllopet är över och alla andra grejer som har varit inplanerade och har tagit tid är över. 

Så många stenar som föll från min mage. Så jävla skönt. 

Bröllopet var för övrigt helt jävla magiskt. Sjukt kul och fint och allt. Och jag höll tal trots att jag inte hann skriva det innan. Och hade en klänning på mig som jag trivdes i. Hade ångest över klänningen också innan, men kände mig fin sen till slut. 

Fan, nu vänder livet. Känner ni det?

Grönt är skönt. Det är det jag alltid har sagt. 

Ser fram emot kvällen

Jobbpass, flytt, jobbpass är äntligen över. Jag är ledig! Vi har visserligen en hel halv lägenhet kvar att städa och behöver tvätta, skruva ihop en hylla till badrummet, kanske föra hit tvättmaskinen om den visar sig fungera efter min pappas rengöring, åka till tippen med gamla barnvagnen och en gammal bilbarnstol, storhandla mat, åka till Ikea och handla de restnoterade garderobsdörrarna och och och. Men jag är ändå ledig. Inget mer släpande av möbler och inte jobb på fem dagar. 

Det jag ser mest fram emot av allt är att få en kväll i soffan. Hittills har jag inte haft en sån i den här lägenheten. Ni vet, en dålig film/serie när barnet somnat. Skavfötters med A. Kanske ostbågar. 

Guuud vad jag längtar! 

Gnäll

Det känns som att den här bloggen mer och mer och mer och mer blir till nån klagomur. Men var ska jag skriva av mig när jag behöver det om inte här?

Hade en skitdag på jobbet. Fattade ett beslut som inte borde fattats. Inte hela världen hoppas jag, men det grämer mig. Fattar att alla är barn i början, att man lär sig av sina misstag, att ingen är felfri osv. Men just nu känns det bara som sånt man säger för att peppa nån. För det känns ju skit. Jag känner mig skit. 

Ibland önskar jag att jag inte utmanade mig själv. Då skulle jag slippa känna så här när jag gör fel. Om jag i stället ägnade mig åt att göra saker jag kan som ett rinnande vatten så gör jag inte fel. Då känner jag inte då här. 

Får väl annars byta bana, ägna mig åt tomatplantor eller nåt som väldigt få människor bryr sig om. Där beslut har väldigt liten effekt på den stora massan. Just nu är mina beslut alldeles för viktiga. Viktigare än vad jag ibland inser. Det är väl därför de känns.

Och så är allt värre eftersom klockan är halv tre på natten och jag har jobbat massa massa timmar och fem dagar intensivt med hur mycket som helst att göra. Motståndskraften är sisådär. Var ju liksom redan grinfärdigtrött innan det här. 

Nej fan. Nu orkar jag inte tänka på det här mer. Jävla skitbajsen. Jag gör så gott jag kan. Och jag frågade min chef innan och fick okej. 

Fan. Jag måste sluta älta. 

Är det bara en väg?

Ibland tänker jag på alla vänner som jag har haft. Som jag flyttat ifrån. På ena stället och det andra och det tredje. Ni fattar. 

Det blir ju aldrig samma sak efter flytten. Inte samma naturliga koppling till varandra. Vissa, som min sotlugg, finns ju kvar och är nära ännu, men andra har man knappt kontakt med. Liksom vad händer i deras liv? Hur mår de? Ser ibland lite på sociala medier, men det blir inte mycket mer än så. En liten ögonblicksbild från personens liv. 

Och det är så ledsamt. Att någon som man pratade förtroligt med och delade en massa med inte längre är där. Jag fattar att det är en naturlig del av livet, att vissa saker ändras och man förlorar kontakt med en del och får kontakt med andra. Men jag tänker väldigt ofta på det. Hur tråkigt det är att jag inte har kontakt längre. 

Tänker de samma sak? Ibland känns det som att det bara är jag som saknar gamla vänner, att de inte saknar mig. 

Fast obs! Jag är sämst på att både höra av mig och visa att jag tänker på dem, det här är inte meningen som nån anklagelse. Men jag tänker på det väldigt ofta, och undrar hur de har de i sitt liv. 

Nycklar i hand och så blir vi kallade på visning

A är på väg till lägenheten för att måtta. Den är vår nu. Kontrakt skrivet allt klart. 

Så öppnar jag mejlen. Kallad på visning genom Stockholms bostadskö! I Saltsjö-Boo eller däromkring. Svårt att veta var gränserna går. 

Så hur fasen gör vi nu? Går på visningen eller bara skiter i det? Påverkar det vår köplats förresten? 

Kan någon klok komma med råd?

Den är större än den vi har fått. 15 kvadratmeter drygt. Den är billigare. 3000kr i månaden. Den ligger 15 minuter med buss från Slussen (enligt bostadskön)..

Men å andra sidan är det asjobbigt att behöva flytta en gång till snart. Och säga upp den lägenheten vi precis fått. Den ligger fem minuter från Slussen med buss ungefär. 

Så vänder allt

Så åker vi till Åland. Packar djur och barn och en miljon grejer i bilen. Det regnar på resan till färjan. Gråmulen himmel. Lite irritation. Barn som ha perioden ”vill inte” och trötta föräldrar. 

Kommer fram till Åland. Solen skiner. Mariehamn från bästa sidan. Resan till torpet är ljuvlig. Tar upp telefonen och möts av ett mejl: Lägenheten är vår. Allt är klart. Inflytt 1 augusti. ”Det finns inget numrerat källarförråd utan ni får ta ett som är ledigt”, skriver han. Så det kanske finns förråd trots allt? Håller tummarna. 

Öppnar rosévin och dricker i kvällssolen. Barnet överlyckligt och springer runt som en tok. Pionen blommar. Med tio gigantiska blommor. Myrorna har inte invaderat tomten igen. 

Ny morgon. Barnet somnar om två gånger. Nöjer sig sedan med Bolibompa i telefonen och låter oss ligga och dra oss. Kramas. 

Äter frukost utomhus i steksol. Jordgubbar och kaffe. 

Nu leker han nöjd i sandlådan. Jag slappar under parasollet, A har dragit fram solstolen. 

I dag blir inte många knop gjorda. Men jag är glad. Allt känns så mycket bättre. Blues kan dra åt helvete. 

Blues

Usch vad jag är låg. Semestern bara rinner iväg. Jag har inte ens badat. Segproppen som ska vara vår nya hyresvärd har fortfarande inte hört av sig och jag vet inte om jag ska börja vara orolig. Orkar inte med detta. 

Bråkar med barnet och med mannen och orkar inte laga mat så vi äter skräpmat typ hela tiden och det gör att jag nog får näringsbrist och så blir det en ond cirkel. 

I dag har jag sovit två gånger på soffan medan A har dammsugit hela lägenheten och diskat hela diskberget. 

Själv låg jag och grät utan anledning i sovrummet. 

Känner mig stressad också. Över att varenda helg och varenda ledighet den kommande tiden, fram till september, är uppbokad. Flytt och jobb och bröllop och och och och. Och så ska jag vara chef på jobbet när jag kommer tillbaka och får därmed ingen vila emellan. Stressar upp mig inför detta trots att jag inte ens är där ännu. Så sjukt. 

Behöver torpet tror jag. Vi ska ska dit i morgon är det tänkt men har ännu inte orkat boka färja. Vet inte vilken vi ska ta. Behöver packa bilen full med grejs från förrådet och garderober också så att vi sakta men säkert tömmer lägenheten på saker som inte kan komma med till nya. Men det kräver ju att jag ska orka gå igenom skit och packa det. Och det pallar jag inte med just nu. Bläääää vad den här flytten kom olägligt. 

Bläää vad det är blä att må så här. Jag vill vara glad och skutta och hjula och dricka vin. I morgon kanske jag får göra det på torpet. Om jag orkar hålla mig vaken. 

Den är mindre men den är

Vi var och kollade på lägenheten häromdagen. Den är så Stockholmsk en lägenhet kan bli. I alla fall min bild av lägenheter i Stockholm. Rätt gammal, typ 50-talare, rätt sliten, litet pyttebadrum, kök som är en gång eftersom det som tidigare var matrum gjorts om till miniminisovrum och ett helt vanligt vardagsrum till det. Där köksbordet måste knös in. Obefintliga förvaringsutrymmen typ. Charmig. Karaktär. Fina omgivningar. Jag gillade den. 

Den är mindre än den vi har nu. Kanske bara några kvadratmeter, men bristen på förvaring kommer göra att vi behöver köpa flera garderober för att ens få rum med våra kläder. Vet ännu inte om ens vår säng och Felix säng får rum i sovrummet. Så svårt att bilda sig uppfattning om utrymmet när lägenheten är tom. 

Dessutom finns det inget förråd. Det ingår inte i lägenheten utan måste hyras skilt, och det har inte vår blivande hyresvärd gjort. 

Det är sånt jag går runt och tänker på nu. Var i helvete vi ska göra av alla våra saker? Vad får rum? Vad ska sparas? Vad kan vi kasta/ge bort/sälja? Hur ska vi möblera så vi kan ha både soffa, tv, köksbord, byrå, bokhylla, barnets leksaker och allt djävulskap som vi går runt och släpar på, i vardagsrummet? Fåtöljer, puffar. Extrastolar. Blä vad mycket saker vi har. 

En hel del får vi köra tillbaka till torpet. Tror jag. Ett förråd på bara en och en halv kvadrat kostar liksom minst 300 spänn i månaden och när hyran redan är 2000 mer än den vi var i dag känns det sådär att ha den utgiften. 

Och så bilhelvetet då. Den ska säljas eller ställas av, men vi måste ju ändå ha den i flytten och allt det, och på nya stället finns ingen gratisparkering som här. Går att ansöka om boendeparkering, men det blir ju strul när bilen är registrerad på Åland. Går det ens?

Så den kommer vi behöva betala massa p-avgifter för i några veckor typ. Tills vi antingen parkerat den på Åland eller hos mina föräldrar. 

Och så dubbla hyror på det under överlappningen. I värsta fall två, men hoppas på en. Och så måste vi köpa garderober. Och hyra släp eller minibuss. Det är dyrt att flytta. Sparkontot kommer bli nallat på. Rejält. 

Men så får det vara nu. Vi måste ju flytta.

Och den är charmig. Jag gillade den som sagt. Vi kommer få rum. Det kommer bli bra. 

Och det är inte för evigt heller. Det är kanske bara för några år. Något år. Vi får se vad framtiden visar. 

Och så är området ungefär en miljon gånger bättre än där vi bor nu. Det är mer centralt och är närmare till all typ av utbud. Många kommunikationsmöjligheter. Egentligen alla utom tunnelbana typ. Och Felix kan gå kvar på sin förskola (i alla fall till en början, vi får se hur det blir sen) utan att det är ett väldans mankemang för oss att lämna. Bara tvärbanan raka spåret. 

Och det bästa är att allt är vitt, vi får bo där så länge vi vill (så vitt vi vet) och det är inget krångel med att vi bor där. Det är skönt. En frihet. 

Och en annan härlig grej är att det redan är så mycket hål i väggarna att ingen kan bry sig om vi sätter upp tavlor. Det har vi inte kunnat göra här på fyra år ...

Det blir bra. Bara vi skriver kontrakt och får nycklarna så ska vi fira. Med nån hemlagad billig mat och fulbubbel då. Det är dyrt att flytta som sagt.

Snart en vecka in på semestern

Det är härligt. Jag är trött fortfarande. Barnet är vaken sent och vaknar tidigt och sover asmycket på dagen. Borde kanske ha justerat det men orkar inte ta tag i det. Han är annars väldigt go. Går runt på tomten och skrotar. Hjälper till och är en liten solstråle. Mamma och pappa är överlyckliga över att ha honom här och njuter av barnbarnshäng. 

Vi äter gott men gör inte så jättemycket. Vi röjer på tomten och så, men har inget storprojekt på gång. Skönt för en trött själ. 

Vi har troligtvis fått en lägenhet. I går fick vi okej från hyresvärden. Vi ska dit och titta på onsdag nästa vecka. Då har vi hängt på torpet i två veckor. Då vill vi nog duscha ordentligt och så. Obs! Vi har dusch på torpet, men det är en utedusch. 

Och vattna blommorna. Om de lever. Tveksamt. 

Hur som helst. Lägenhet! Det är så jävla gött. Jag är så jävla glad men orkar inte hjula. Dessutom vågar jag inte riktigt förrän kontraktet är skrivet. 

Utvecklar mer med detaljer framöver. Nu har jag ju semester. 

1-2-3-4

En dag kvar. Sen semester. 

Är inhoppande ”chef” på jobbet och det är frågetecken och mög och tyck och ja ni vet. 

En dag kvar. En dag kvar. 

Klockan är halv tre och jag har inte ens kommit till sängen ännu. Sitter på toa och kissade klart för ungefär en halvtimme sedan men kommer liksom inte för mig att komma härifrån. Status på mig just nu. 

I morgon blir det ingen sovmorgon. Vi ska till banken. Förväntar mig ingenting men känns skönt att iaf veta var vi står. Vad krävs för att vi ska få lån i den klass vi vill ha? 

Sen jobba hela dagen. Sen upp ännu tidigare på onsdag, till frisören och sen hem och packa och sen dra iväg till Åland med sista färjan. Trött onge och trött mamma lär det vara då. Jeje, vi har semester sen. 

Jag ska dricka vin. Läsa en bok om jag orkar. Äta mycket mat. Slarvar så med maten nu och känner mig tanig och smal. Klen. 

Och så ska jag gå runt på torpets gård och titta på blommor och sånt annat terapiaktigt. Herregud vad jag behöver semester. Herregud vad jag behöver en mikropaus från lägenhetsångest och jobb. Ledig. 

En dag kvar, två halva nätter. Sedan är jag både snygg i håret och ledig. Det är ju en morot för att orka. 

Positiv

Min kille är rent generellt mer negativ än vad jag är. Jag är den som oftast ser allt ganska glatt medan han är den som ser problem och så. 

Men när det händer negativa saker är han den som är mycket mer peppig än jag. Han målar inte allt i nattsvart utan ser möjligheter. 

”Det här kanske var sparken i arslet vi behövde?” säger han och tröstar mig.

Han får dessutom mig upp ur den djupa brunnen bara genom att få mig att bryta de negativa tankarna. ”Tänk så här i stället”, osv. 

Herregud vad jag älskar honom för detta. 

Och om det inte framgick är jag därmed lite mer försiktigt positiv nu. Vi har faktiskt blivit erbjudna två lägenheter genom vänner och bekanta där det kanske kan bli något. Lite beroende på inflyttningsdatum och hyresvärdar, men jag är försiktigt positiv. 

Och på tisdag ska vi ha möte med banken för att se om vi kan få nåt lån. 

Och en man ringde nyss till A för en liten check-up för ett jobb han har sökt. Han sökte det i går, så det känns ju som att det bådar gott. Obs! Tar inte ut nåt i förskott. Vågar inte det alls ännu. Jobbet är dock inte inom det han utbildat sig inom utan ett helt vanligt ”knegarjobb”. Men ett jobb är ett jobb! 

Kan ni fortsätta hålla tummarna? ❤️

Deppigt

Jag tog bort varenda öppen sida i internetappen som innehöll någon typ av grej som jag vill ha. Bort med länkar på klänningar till sommarens bröllop, bort med ny säng till Lillis. Bort bort bort. 

Vi kan inte köpa nånting. Vi har inte råd med ett skit och så ska vi ju packa ihop alltihop. Och när vi ändå inte har nånstans att ta vägen med allt så är det ju jävligt onödigt att ha saker över huvud taget. 

Det enda jag vill ha är tak över huvudet. Och mat på bordet. Ska det vara EN FUCKING OMÖJLIGHET?!

Jag är så himla deppig nu. Fy fan vad allt suger. 

Ibland önskar jag så att jag trodde på gud så jag kunde be om att allt skulle lösa sig. Så jag liksom kunde göra något mer konkret än att hoppas. 

Kan inte snälla Stockholms bostadskö lösa problemet åt oss? Kan inte 17 personer tacka nej så vi kan få en lägenhet? Kära gode gud, kan du hjälpa mig med det?

När ska mitt liv bli en dans på rosor?

Jag orkar inte. Blä. 

Min kille får inget jobb hur mycket han än söker. Alla vill ha nån med mer erfarenhet och minst 250 personer söker alla tjänster. 

Han får ingen ersättning från a-kassa eftersom han aldrig jobbat i landet. Kan få från Åland, men då måste han söka jobb där ju. 

Vi har precis blivit uppsagda från vår lägenhet. Eller ja, vår hyresvärd har blivit uppsagd så vi måste flytta. Inom tre månader. 

Vi kan nog inte få ett tillräckligt stort lån för en bostad i områden vi vill bo i eftersom det bara är jag som har en inkomst. Och vi har inte tillräckligt mycket sparat för att täcka hela handpenningen utan skulle behöva låna till det, och vi vet inte om vi får låna till det utan någon form av säkerhet? Jag vet inte ens hur mycket lån jag kan få som ensamsökande. Min kille har ju son sagt ingen inkomst. 

Extra kul att vi brände 35000 på bilhelvetet för några månader sedan ...

Så ja. Vi måste hitta en ny andra handslägenhet. Hur vi nu ska orka ge oss in i den härvan igen. Blä. 

Eller hitta en via bostadskön. Där lyckas vi tillsammans samlat så många år att vi kan komma på plats 18 på lägenheter i typ Fisksätra. Och där vill vi helst inte bo. För det blir jättelångt till förskola och jobb och allt. Men vi kan ju inte vara kinkiga. Förstås. Så jag har ställt mig i kö på tre bostäder nu. Men alla har i flyttning först den 1 september så får vi inte nån av dem vet jag inte hur vi ska få nån annan och kunna hinna flytta innan vi måste vara borta härifrån. 

Och katterna. De vill ju fan ingen ha i sin andra handslägenhet ... 

Jag är bara så less. Kan inte livet bli bra för oss också någon gång? Varför kan vi aldrig få ett hem och två inkomster, som normala människor har. Varför ska det alltid vara så här? När ska vi få nån lycka?

Jag är så less på att ingenting bara kan gå vår väg. Kan det inte vända snart?