Nu var det två dygn sedan jag ammade barnet. Det sista amningstillfället, det mellan klockan tre och fem på natten, har ersatts med att bara stoppa i nappen eller ta upp och vagga barnet lite. I morse, vid strax efter fem, lade jag ner barnet i vår säng och lade mig tätt intill och höll en arm om honom och min hand i hans hand. Så somnade han, trygg och lugn utan bröstet.
Det är ungefär lika blandade känslor att sluta amma som att börja jobba. På ett plan jätteskönt, på ett plan sorgligt.
Det var visserligen säkert tre veckor sedan jag ammade barnet mer frekvent och för att ge honom näring, men det har varit mysigt ändå att ha kvar det. Bandet till barnet som vi haft sedan BB. Eller sedan förlossningsrummet då han var ett litet knyte, en liten sparv, som pickade efter bröstet. Närheten, myset.
Samtidigt minns jag hur jobbigt det har varit i perioder. Släppa allt för att barnet måste få mat från mig. Ingen annan kunde göra det. Låst vid min roll. Låst med ett bröst i barnets mun.
Fast nu när jag tänker på det har jag svårt att relatera faktiskt. Jag känner bara värme vid tanken. Knasig hjärnan är!
Men hur som helst är det över nu. Barnet äter gröt och mat och välling och dricker vatten. Han behöver inte mjölken längre. Och tryggheten, den kan vi tydligen ge honom ändå. Min lilla skrutt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar