I hela mitt liv har jag alltid tänkt att jag och min framtida partner ska dela lika på föräldraledigheten. Jämställt. Sånt har hela mitt liv varit viktigt för mig. Innan jag ens visste vad jämställdhet var. Rättvisa. Samma möjligheter för alla. Som jag slogs för det i gymnasiet till exempel.
När jag blev äldre förstod jag att det kanske inte skulle gå att dela precis lika på föräldraledigheten. Att jag skulle få kompromissa. Att saker runt omkring skulle kunna göra att den ena stannade hemma längre av olika orsaker. Att det passar bättre ekonomiskt att den ena partern är hemma, till exempel.
Men vet ni. Nu föll det sig så att det passar bäst i vårt liv, ekonomiskt och allt, att vi delar prick exakt lika på föräldraledigheten. Denna sommaren har vi båda varit hemma och tanken är nog att vi ska vara det nästa sommar också, men inte lika länge. Sedan får vi typ fem månader var ensamma med Felix innan han börjar förskolan nästa höst. Enligt våra planer alltså.
Och det känns så himla himla bra att vi delar lika. Att alla drömmar och tankar nu verkligen blev verklighet. Känns viktigt. Som en bra grund för Felix också. Att verkligen cementera att vi båda är engagerade och närvarande föräldrar med samma ansvar.
Ur ett helt egoistiskt synsätt skulle jag gärna varit hemma lite lite till. Få vara hemma nu när han så mycket mer är en liten person än tidigare. När han börjar uttrycka sig och krypa och gå. Tänk att jag kanske missar det! Å andra sidan fick jag ju den lite lugnare perioden där han sov i tretimmarssjok och jag kunde kolla på serier och dricka kaffe hela dagarna. Hehe. Så lugnt lär A inte få det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar