Same same

Det tog på riktigt två timmar innan allt kändes precis exakt som vanligt på jobbet. Jag har glömt små pyttegrejer och stavade ett namn fel men annars har jag fasen varit superbra. Med tanke på att jag inte jobbat på sju månader alltså. 

Och åh vad det var roligt att träffa alla igen och de upprepade mina kollegor så många många gånger också så jag tror det var ömsesidigt. Så kul!

Så gick vi ut och drack öl efter jobbet, precis som förr, och bartendern/ägaren? blev jätteglad över att se mig och frågade om jag fick en pojke eller flicka. Hej stammis! Tydligen. 

I dag har jag varit ledig men var in på planeringsmöte för hösten. Kändes stabilt och bra och som att det finns en bra plan. Sedan har jag matat barn, sovit med barn i soffan, lekt med barn och nattat barn. Har saknat honom faktiskt, men mest när jag åker och när jag kommer hem och han sover. Då vill jag väcka honom och gosa in mig i hans doft. Men när jag är på jobbet hinner jag inte tänka så mycket på honom. 

Det är väl så det är, tänker jag. Folk som har barn jobbar ju liksom. 

Samma pirr i magen

Prick klockan sju vaknade barnet. Som en väckarklocka. Jag skulle få sovmorgon så jag orkar jobba till sena kvällen i kväll, men i stället vände sig barnet mot mig och pratade med gulliga rösten och pillade mig i ansiktet. Petade fingrar i ögat och drog i luggen. Heeeej.

A gick upp men sovmorgonen var bortblåst. Jag har nu legat i sängen i två timmar och snurrat runt i hopp om att somna om. Omöjligt. Har fjärilar i magen och är pirrig och nervös och det känns precis som första dagen i högstadiet. Enda skillnaden är att jag inte planerar ta på mig batiktröja och vita jeans, (hade visserligen varit helt inne nu) men annars prick samma.

Sista helgen

Klockan är mycket när vi ska upp tidigt dagen efter. Ligger på soffan i köket i tystnaden. Hör bara kylens eviga brummande. Drack ett litet glas portvin förut och en balja te nyss. Varm inombords och utanför. 

Sista helgen på sommaren. Sista dagarna innan verkligheten kallar. Den där med att bolla jobb barn förhållande vänner fritid. Rädd att jag ändrats för mycket. Rädd att jag ändras för mycket. 

Rädd helt enkelt. Över det som kommer.

Så plötsligt hörs ett hjärtligt skratt från barnvagnen. Det sovande barnet skrattar i sömnen. Allt blir nog bra. Allt blir bra. 

En vecka kvar

Om en vecka är min föräldraledighet slut för den här gången. Sju månader och en vecka senare ska jag återvända till jobbet. 

Chefen frågade häromdagen om jag behövde gå bredvid en dag, men jag sa nej. Jag tror inte att det blir några större problem faktiskt. Detaljer kan jag ha glömt, till exempel fingertoppskänslan för hur stor en rubrik ska vara för att få rum på en rad, men sånt kommer tillbaka snabbt tänker jag. Och sedan kanske jag får skriva om rubrikerna någon gång extra för att få till den bra. 

Men rent tekniskt ska jag nog kunna hoppa rakt in. Så mycket hinner ju inte ändras på ett halvår tänker jag. 

Det här är ett klassiskt inlägg som jag riskerar få äta upp. Men som tur är gör jag en mjukstart. Jag börjar med två dagars arbete och sedan skiftledighet i fem dagar. Rätt okej. 

This is the end my friend

Nu var det två dygn sedan jag ammade barnet. Det sista amningstillfället, det mellan klockan tre och fem på natten, har ersatts med att bara stoppa i nappen eller ta upp och vagga barnet lite. I morse, vid strax efter fem, lade jag ner barnet i vår säng och lade mig tätt intill och höll en arm om honom och min hand i hans hand. Så somnade han, trygg och lugn utan bröstet. 

Det är ungefär lika blandade känslor att sluta amma som att börja jobba. På ett plan jätteskönt, på ett plan sorgligt. 

Det var visserligen säkert tre veckor sedan jag ammade barnet mer frekvent och för att ge honom näring, men det har varit mysigt ändå att ha kvar det. Bandet till barnet som vi haft sedan BB. Eller sedan förlossningsrummet då han var ett litet knyte, en liten sparv, som pickade efter bröstet. Närheten, myset. 

Samtidigt minns jag hur jobbigt det har varit i perioder. Släppa allt för att barnet måste få mat från mig. Ingen annan kunde göra det. Låst vid min roll. Låst med ett bröst i barnets mun. 

Fast nu när jag tänker på det har jag svårt att relatera faktiskt. Jag känner bara värme vid tanken. Knasig hjärnan är!

Men hur som helst är det över nu. Barnet äter gröt och mat och välling och dricker vatten. Han behöver inte mjölken längre. Och tryggheten, den kan vi tydligen ge honom ändå. Min lilla skrutt. 

När det blir för nära

En ung man sköts ihjäl i mitt garage. Inte långt från återvinningsrummet, där vi är flera gånger i veckan, precis på väg till tvättstugan. 

Enligt uppgifter var det med en AK-47:a. En automatkarbin. 

En man till blev träffad. Sprang från garaget i panik och föll ihop utanför vår port. Skjuten i benet enligt uppgifter. 

En elvaåring ska ha blivit vittne till det hela. Satt i bilen i garaget. Där en man sköts ihjäl. 

Klockan var tre och det är en tisdag i augusti. En helt vanlig dag med barn på dagis bredvid, semesterflanörer i den stora lekparken. Folk som går hem från busshållsplatsen med matkassar i händerna. En man sköts ihjäl i vårt garage. 

Jag och A och Felix gick där, förbi garageinfarten 30 minuter tidigare. Strosade. Kollade på barnen i plaskdammen precis bredvid och jag tänkte att Felix skulle kunna plaska där nästa sommar. Att han skulle älska det. Gladdes åt att det var så fint där nu. Nu när staden fixat upp allt här. Hur mysigt det trots allt är. 

Vi gick i idylliska villakvarter bara några kvarter bort och skojpekade på hus och sa "där kan vi bo, det är ganska litet men vi är inte så många så vi får rum". Köpte en glass, badade fötterna i en annan plaskdamm, njöt av sol och sommar. 

Så vibrerade det i telefonen. Flashar från jobbet. Man skjuten på torg. Två skjutna. Polisen jagar maskerad man i vit bil som flydde platsen. Torget, männen, polisjakt, allt hemma hos oss. Där vi nyss var. Utanför det som jag kallar mitt hem. Min trygga punkt i tillvaron. I mitt garage sköts en man ihjäl. Med en AK-47:a. 

När vi kom hem stod en helikopter mitt på vägen. Poliser överallt. Avspärrat överallt. Vårt hem omringat av polisens blåvita plastband. Oåtkomligt. Beskedet klart: "vi vet inte hur lång tid det tar, tekniker är på platsen".

Till slut fick vi komma in. Såg in i garaget där gula plastskyltar med nummer på var uppradade över hela golvet, precis som på tv. Tekniker i vita skyddskläder med zippåsar i händerna och kamera på magen. 

Då förstod vi det. En man hade skjutits ihjäl i vårt garage. I vårt hus. Här där vi bor. I vårt hem. Vid återvinningsrummet, på väg till tvättstugan. Med en AK-47:a. 

Tryggheten är rubbad. Raserad. Förstörd.  Jag vet inte hur jag ska känna mig lugn i fortsättningen. Jag vet inte. 

Att dela prick exakt lika

I hela mitt liv har jag alltid tänkt att jag och min framtida partner ska dela lika på föräldraledigheten. Jämställt. Sånt har hela mitt liv varit viktigt för mig. Innan jag ens visste vad jämställdhet var. Rättvisa. Samma möjligheter för alla. Som jag slogs för det i gymnasiet till exempel.
När jag blev äldre förstod jag att det kanske inte skulle gå att dela precis lika på föräldraledigheten. Att jag skulle få kompromissa. Att saker runt omkring skulle kunna göra att den ena stannade hemma längre av olika orsaker. Att det passar bättre ekonomiskt att den ena partern är hemma, till exempel.

Men vet ni. Nu föll det sig så att det passar bäst i vårt liv, ekonomiskt och allt, att vi delar prick exakt lika på föräldraledigheten. Denna sommaren har vi båda varit hemma och tanken är nog att vi ska vara det nästa sommar också, men inte lika länge. Sedan får vi typ fem månader var ensamma med Felix innan han börjar förskolan nästa höst. Enligt våra planer alltså.
Och det känns så himla himla bra att vi delar lika. Att alla drömmar och tankar nu verkligen blev verklighet. Känns viktigt. Som en bra grund för Felix också. Att verkligen cementera att vi båda är engagerade och närvarande föräldrar med samma ansvar.

Ur ett helt egoistiskt synsätt skulle jag gärna varit hemma lite lite till. Få vara hemma nu när han så mycket mer är en liten person än tidigare. När han börjar uttrycka sig och krypa och gå. Tänk att jag kanske missar det! Å andra sidan fick jag ju den lite lugnare perioden där han sov i tretimmarssjok och jag kunde kolla på serier och dricka kaffe hela dagarna. Hehe. Så lugnt lär A inte få det.

Planera mat, vilken skillnad

När vi nu äntligen kommit in i någon form av vardag igen efter mer eller mindre två månaders torparhäng gjorde vi en matlista med rätter vi var sugna på att laga. 16 stycken blev det och sedan skrev jag en handlingslista utifrån den när vi storhandlade. Herregud vilken bra grej det var/är!

1) Vi slipper stå i kylen och klia oss i huvudet och säga "vad ska vi äta i dag då?" Nu räcker det att kolla listan och bara peka "det där!"

2) Storhandlingen blev ovanligt billig. Kanske för att vi höll oss till den relativt slaviskt förstås. 

3) Småhandlandet har upphört. Vi har alla ingredienser till maten vi ska laga och behöver därmed inte springa (vem lurar jag, lunka i sakta mak) till affären för att handla citron/grädde/korv/whatever. Det ger också effekten att vi inte köper nåt extra och onödigt. Typ godis och chips eftersom vi egentligen är hungriga när vi kommer på att vi saknar nåt. 

4) Vi slänger mycket färre grejer som blivit gamla. Typ créme fraishe som köpts för "att det är bra att ha hemma när vi ska laga mat så vi slipper springa och handla". Eller ja, hittills har vi inte slängt nåt i alla fall. 

5) Vi äter mer varierat. Till exempel lagade jag fisk häromdagen. Det lagar jag sällan när jag står i kylen och kliar mig i huvudet. 

6) Vi äter mer regelbundet. Nu med lillknoddas är det en himla massa tänkande kring mat eftersom han ska ha frukost, lunch, middag och kvällsmat så vi har i farten fått in samma rutiner som honom. Lunchen har typ alla dagar bestått av rester från gårdagens middag. Kanon!

7) När vi ändå lagar ordentlig mat till oss lagar vi mat till Felix också. Med lite mindre kryddor och sånt då förstås. Och han äter med god aptit! Hittills har han ätit pasta med svampsås, potatis korv och pepparrotssås, fisk créme fraishe och potatis och butternutpumpa med pasta tillsammans med oss. Vissa saker, som när vi åt tortillas, är svåra att göra barnvänliga dock men mycket är bara att kasta i en kastrull, koka och puréa. Tillsätta lite extra olja och vips är det klar. 

Om vi bara orkar är detta helt klart nåt vi ska fortsätta med. 

Mitt hjärta, mitt hjärta

Härkommeralltpåengång

Jag googlar hur får man nackspärr och försöker köra trefilig väg med det. Aj aj varje gång döda vinkeln ska kollas. Håller på och slutar amma tydligen och tycker att det på något vis känns sorgligt. Jag som inte ens har njutit så himla mycket av att amma. Katten spyr blod en dag och oron över hennes mående är enormt. Min lilla diabeteskatt. 

Vi funderar på om årets torpsäsong är över eller om vi ska åka tillbaka en vända till. Åker till Ikea och handlar en leksakslåda till barnet som numera belamrar hela vårt kök och vardagsrum med prylar. A spiller ut ett helt glas rödvin över hela vardagsrumsmattan. 

Jag måste föra över pengar från sparkontot hela tiden för att vi ska kunna klara oss. Dyr sommar på Åland tydligen och så är både frysen och skafferiet helt tomt eftersom att vi inte orkat handla de gånger vi varit hemma. Så storhandlar vi också. Med matlista den här gången och ojoj vad mycket billigare det blev när det fanns en plan och fullklottrad lista. 

Ångesten över att börja jobba igen börjar komma. Minns jag ens hur man gör? Hur ska jag klara av att vara från Felix i tio och en halv timme PLUS restiden? Vet inte riktigt hur jag ska jobba ännu, men börjar i alla fall den 28 augusti. Kvällspasset troligtvis. 

En dag åkte vi in och kollade på Prideparaden. Tre gånger började jag gråta på grund av fint och starka budskap. Stolta föräldrar som gick där med raka ryggar och jag tänkte på hur viktigt det är. Att älska sina barn. 

Försöker läsa ut åtminstone en av de fyra sommarböckerna jag köpt men störs för mycket av barn som kräver uppmärksamhet och när barn äntligen sover unnar jag och A oss tv. På torpet vet jag inte vad vi unnade oss, men dåligt med läsande blev det i alla fall. 

Dricker vin på en uteservering i regnet och blir förkyld. Fast det var jag nog redan innan egentligen. Kall blev jag i alla fall. Åker kisshissar med barnvagn och svär svär svär över förbannade män som går in i hissar och kissar. Eller kvinnor. Men tror att det är övervägande män. 

Körde rally genom Willys med barnvagnen tills Felix skrattade så mycket att han fick hicka. Alla som såg oss skrattade åt oss. Han är ju sån. Glädjespridare. Och så har han blivit stor. Har blivit för stor för gymmet nästan. Bara sliter i allt och drar nästan sönder saker. 

Mitt hår har fått nåt knäpp nu när vi har dusch igen. Blir skitigt på en gång och så kliar hårbotten. På torpet, där vi gick med otvättat hår mest hela tiden, mådde håret finfint. Nu när vi har dusch och använder den frekvent så mår håret knasigt. Knasigt! Kanske duschar för varmt kom jag på. Soluppvärmda duschen var kanske perfekt för min stackars botten? Nån som har tips?

Allt detta och lite till (typ kommentera Anders Borg, men det blir för långt och argt just nu) har jag tänkt skriva den senaste tiden. Så nu är jag avskriven. Som det borde heta. 

Felix ett helt halvår

Det är ofattbart att han redan funnits i ett halvt år. Att han har blivit så stor. 

Jag älskar att följa utvecklingen. Hur han kan mer och mer och rätt vad det är vänder på sig eller hänger med i konversationen. 

Varje månad är han mer och mer med. Både fysiskt och socialt. Det märks att han förstår nu på ett helt annat vis än tidigare. Säger hej, som han har gjort länge, men nu verkar det som att han förstår innebörden. Så mycket att vi i alla fall kan säga att det är hans första ord. Första ordet han säger med mening. Sedan har han sagt nåt som liknat både mamma och pappa också, men tror tyvärr inte att han fattar att det är vi. 

Fysiskt är han lite lat tycker vi. Gnäller hellre över att inte nå eller över att ligga på mage än att göra något åt saken. Han kan i alla fall vända sig runt åt bägge håll nu. Äntligen!

Han är rätt stabil när man håller honom sittandes också och faller i alla fall inte ihop som en fällkniv när man sätter honom ner. Yey! Han sitter med kuddar i barnstolen vid bordet och så i alla fall.

Tror han lär sig sitta först samtidigt som han lär sig krypa och det är nog minst en månad kvar tills dess. 

Men han är i alla fall mycket rörligare och säkrare i alla sina rörelser nu. Ligger på rygg och svänger enkelt till sidan och sträcker sig för att nå det han vill ha. Medvetna rörelser på ett helt annat vis än förut. Stoppar nappen in i munnen själv när han tappat den till exempel. 

Han är otroligt go och glad ännu, även om han har gått igenom den värsta fasen för honom hittills, med en hel del gråt och skrik som vi inte alls varit vana vid. Men enligt appen jag har ska han ha upptäckt rum och förstår därmed att människor kan lämna honom och det kan inte vara lätt att upptäcka. Särkilt inte när han inte förstår att vi bara gått till rummet bredvid och inte till Australien. 

Nu i dagarna har han blivit lite lite mer restriktiv med leendena också och ler inte åt precis alla hela tiden. Åt de flesta dock ... Och skrattar ofta så att han får hicka vilket är sjukt jobbigt eftersom han inte är så förtjust i att dricka vatten och blir arg när han hickar för länge.

Mat älskar han däremot fortfarande och vi ökar pö om pö på portionerna. Nu ammar jag ungefär tre fyra gånger på ett dygn. Ibland mer förstås. Särskilt om vi är på resande fot, då blir det mer. Och sedan tar det några dagar för brösten att ställa tillbaka sig så då måste jag amma honom för att inte sprängas. Hittills har jag inte haft nån riktigt hemsk mjölkstockning. Peppar peppar och så vidare.

Han älskar mest gröt och katrinplommonpuré. Ogillar mest jordnötssmör fortfarande, typiskt när det är med i studien. 

Herregud, jag har skrivit det här inlägget i flera flera dagar nu men har noll inspiration. Vill ju ändå skriva ner hur han är nu och vad han kan så jag minns och nu får det liksom vara tillräckligt. 

Så, nu kan jag i stället ägna mig åt att umgås med den där härliga underbara skapelsen. Låta honom nypa mig i halsen och riva med sina små små naglar på ställen där huden är som tunnast. Och få dregelbomber på mig från den leende munnen. Eller låta hans fötter trampa mig på magen medan rumpan guppar upp och ner till musik som bara han hör. 

Han är så go. Så härlig och rolig och jag fattar inte alls de som säger att "jag minns att det var en jobbig tid när barnen var i den åldern". Han är allt annat än jobbig. Han är underbar. Min skrutt. Min baby. Min spelevink. Det bästa vi har gjort.