Ibland önskar jag att jag var på annat vis och att mina känslor inte var så här överdrivna. Att jag inte skapade massa ångest. Att jag liksom var mer hel.
Jag borde gå och prata med någon. Jag borde verkligen det. För att få hjälp att komma ur den här negativa spiralen som jag försätter mig själv i. För att lämna hjärnspökena för evigt. För att komma bort från känslan att det är något fel på mig, att jag inte duger, att jag är konstig och mindre värd. Inte passar in.
Jag är så less på det. Så less att känna så här.
4 kommentarer:
Men varför känner du så? 😞 Du är ju världens bästa! Stor kram från en läsare som aldrig kommenterat
Ja, varför? Jag läser också ofta och kommenterar typ aldrig men vad jag ser från dig i bloggen verkar du vara en mycket trevlig och sympatisk människa. Har du hjärnspöken som säger något annat låter det klokt att hitta strategier (själv el m professionell hjälp) att tysta ner dom <3
Prata med BVC. Man kan älska sin unge och ändå vara deprimerad och behöva prata. Dom kan lotsa och hjälpa. Ta hand om dig!
Alltså tack gulliga gulliga ni! Jag blev så rörd att jag gråter.
Det känns mycket bättre nu, det var tydligen sådan där ångest som kan komma ibland på natten för mig. I dagsljus igen känns det genast bättre. Det är som att hjärnan fungerar som den ska då igen. Utan hjärnspöken.
Och tack för rådet Erika, men jag tror inte att det har med barnet att göra, känslorna har jag haft merparten av mitt liv och ångesten kommer och går. Borde ha tagit tag i det för länge sen.
Skicka en kommentar