Om amning och mat – med risk för att reta upp folk

När Felix var nyfödd gick jag med i en grupp på Facebook som ska ge stöd och råd till ammande. Jag hade så ont då och ville mest bara veta att det onda skulle gå över och att allt skulle bli bra och tyckte kanske att det hjälpte att läsa om andra soom hade samma problem. Eller så hjälpte faktumet att det liksom slutade göra ont när bröstvårtorna hade vant sig vid den omilda behandlingen.
Men sedan dess har jag nästan bara blivit irriterad över saker som skrivs i gruppen. En del, som det alltid finns i sådana här stora Facebookgrupper, är så himla mycket pro amning att de beter sig som att de är med i en sekt och att amning är messias.

Någon stackars krake skriver ”Det gör så ont och bröstvårtorna blöder, barnet går inte upp i vikt som det ska och jag mår psykiskt dåligt när jag ammar” och ändå är det någon som skriver ”Bara att fortsätta kämpa! Mjölkproduktionen ökar ju mer då låter barnet suga på dina bröst. Och ge för guds skull inte flaska, inte ens tillfälligt, för då kan barnet bli tuttförvirrat (jo det är ett ord i amningsvärlden) och vägra ta bröstet sedan.”
Och jag förstår inte att det ska ammas till varje pris? Nu får de som tycker annorlunda gärna förklara.
Ersättningen i dag är ju superbra och lika näringsrik. Och jag förstår heller inte hur argumentet med att barnet inte får lika mycket närhet och tröst när det flaskmatas? Hur matar de barnet då? Man håller väl ändå sin baby i famnen och matar och vaggar och vyssjar och tröstar ändå? Det är ju inte direkt så att ett barn som flaskmatas får ligga på en steril plåtbricka utan närhet medan någon sticker in en flaska ersättning i munnen på hen.
Och om brösten blöder och man mår dåligt är det väl jättebra att kunna ge ersättning i stället för att sitta och fälla tårar medan babyn sliter i bröstet och ändå inte får i sig tillräckligt med näring?

Men sedan kanske jag inte förstår ordentligt eftersom jag heller inte älskar att amma. Det är skitpraktiskt och jag gör det gärna, men jag kan inte säga att det är det mysigaste i livet och att jag aldrig vill sluta. Det liksom bara är praktiskt och enkelt och ett sätt för barnet att få mat i magen. Det är till exempel så mycket mysigare när han ligger och myspratar med mig på soffan, då han ler och skrattar åt mig. Utan att han har en bröstvårta i munnen.
Ibland är det också jobbigt eftersom jag blir så bunden och låst. Även om mina bröst uppenbarligen klarar av att inte bli ammade på sisådär åtta timmar så är det ju inget som jag väljer att göra om jag inte är ifrån Felix.

Jag kommer inte kunna amma i evigheter heller i och med att vi nu har bestämt att jag ska gå tillbaka till jobbet i september, så amningen måste fasas ut nu så småningom.
I och med att vi är med i en allergistudie där man kollar om tidig matintroduktion (och bad med en viss olja i vattnet, men den gruppen är inte vi med i) kan påverka risken att barnet utvecklar allergier i framtiden, har Felix redan nu smakat riktig mat. Rekommendationerna är fortfarande att barn ska helammas eller matas med enbart ersättning tills de är ett halvår gamla men att de kan börja få smakportioner från fyra månaders ålder.
Nu ligger Felix alltså en månad före och jag undrar lite krasst om vi inte kan börja introducera mat lite tidigare också? De nuvarande rekommendationerna ifrågasätts också, läs här till exempel, och jag vet ju att Felix mage klarar av maten utan några större problem. Så jag tänker att det kanske är lika bra att fasa ut anmningen mot mat i stället för till bröstmjölksersättning? Är det fel tänkt?

Hur har ni andra gjort? När han ni börjat ge gröt och lite mer mat än bara att doppa fingret i potatispuré?

Det här är när det är som mysigast. :)