Felix tre månader

Jag såg nyss en bild på mig själv som höggravid och kan inte förstå att det bara är tre månader sedan. Det känns som ett helt liv sedan. Samtidigt som alldeles nyss, på det där skumma sättet som man ibland känner.

Felix har nu en egen personlighet. Han är envis och lite tjurig när han inte får som han vill, till exempel när han somnar trots att han inte vill det, men är oftast som en solstråle. Glad och nyfiken. Morgonen är fortsättningsvis den bästa tiden på dygnet och guuud vad allt är roligt och härligt då. Så himla avundsjuk på den livsinställningen. Fattar inte vem han ärvt det från, för både jag och A är monster på morgonen.
Han är också så himla snäll och ler mot allt och alla och skrattar med ljud. Han pratar massa och mer nyanserat än förut men skriker nästan aldrig, bara gnäller och gnyr när han är trött.

Han blir starkare och starkare och nacken behöver vi knappt hålla i nu, även om det är lite bobble head ibland. I övrigt har kanske inte så jättemycket hänt i den fysiska utvecklingen sedan han var två månader, annat än att hans rörelser är mer medvetna och lite mindre ryckiga än tidigare. Till exempel stoppar han lätt sina händer i munnen och ligger och smackar på dem.
Han drar sig lite framåt när vi sitter med honom i famnen men är långt ifrån så stabil att han kan sitta själv. Jag vet inte när barn brukar sitta, men det känns som långt fram ännu. Han kan i alla fall ligga på magen och resa nacken utan problem även om det inte är någon favoritposition. Man ser ju liksom inte lika mycket av världen då.

Han sträcker sig mot leksaker men kan inte greppa dem ännu. Han är i alla fall betydligt mer intresserad än tidigare och snart kan han nog leka med dem på riktigt. Stoppar vi ett gosedjur i famnen på honom sitter han och håller om det och slickar och suger på det och gnuggar det mot ansiktet i alla fall. Katterna har därmed också blivit mer spännande.
Bästa sakerna är fortfarande de som hänger ovanför huvud på honom: mobilen ovanför vaggan och de små djuren vid skötbordet. Och lampan vid skötbordet icke att förglömma, herregud vad den är rolig!

Han är väldigt lätt att ta med. Han är nästan alltid nöjd i vagnen och har heller inga problem att somna i våra famnar när vi är någonstans. Eller, han har inte problem att somna i någons famn faktiskt och verkar nöjd typ var han än hamnar.
Nöjd, det känns liksom som det ord som beskriver honom bäst. BVC-sköterskan frågar varje gång jag är där om han verkligen är så där lugn och nöjd hela tiden och han är ju det. Han är ett så himla enkelt barn att det känns som att jag aldrig kommer att våga försöka få ett barn till eftersom det aldrig kan bli lika nöjt och lugnt som Felix. Han är så himla nöjd och härlig och glad och sprider det till oss. Han får mig att känna mig som världens roligaste och härligaste människa också. Älskade gulliga barn, vad jag älskar honom.

Saker man inte ska googla

Felix har fått sina första vaccinsprutor i dag och har sedan dess i stort sett bara sovit med undantag från när han gallskrek otröstligt i fem minuter.  

Hur som helst så tänkte jag googla lite på hur snabbt biverkningarna kan komma, eftersom jag var lite osäker på hans beteende. Det skulle jag inte ha gjort. Det enda jag hittade var anti-vaxxers som skrämde upp andra föräldrar med hittepåforskningar om mässlingsvaccin och liknande. 

Internet är en mörk plats för småbarnsföräldrar.

Saxat från 1177:

"Ett antal stora oberoende undersökningar har efteråt konstaterat att det inte finns något samband mellan vaccin mot mässling och autism eller tarmsjukdomar. Däremot kan flera av sjukdomarna som man vaccinerar mot i vaccinationsprogrammet orsaka svåra hjärnskador. Det kan undvikas genom vaccination."

Sju timmar utan barn

Jag hade ändå någon tanke om att det skulle bli långtråkigt att vara föräldraledig, men hittills har jag verkligen inte märkt av det. Kanske för att vi i början sprang på en massa läkarbesök typ varje vecka för att kolla upp lite oklara saker med skrutten* och sen efter det har jag gått på babymassage på öppna förskolan och träffat föräldragruppen. Förutom allt annat då. Vi har ju varit uppbokade varje helg den senaste tiden. En helg på Åland, en långhelg hos mamma och pappa och nu en helg med ursprungsfamiljen här i Stockholm för att fira mellansyster som fyllt 40. 

Helgen var verkligen superhärlig. Vi var bara familjen, inga respektive eller barn (förutom för mig på lördag dag då både Felix och A var med iom att jag ammar) och vi konstaterade att senaste gången vi var bara vi var när pappa fyllde 50 år. Det var snart 20 år sedan!

Jag var också första gången iväg hemifrån utan Felix. Innan har jag bara handlat ensam, åkt och hämtat bilen på verkstad och andra sådana småärenden utan att haft med mig Felix. Nu var jag ifrån honom i som mest sju timmar! 

Det var välbehövligt för min skull och fungerade bättre än jag trodde. Mina bröst överlevde det utan att sprängas sönder eller behöva pumpas, tro det eller ej. Produktionen blev dock lite knasig nu efteråt med läckande mjölk och sånt. 

Jag saknade honom lite på kvällen och hade en olustig känsla av att gå själv på stan och åka tunnelbana och dricka en drink och liksom inte ha någon med sig. Annars gick allt bra. 

Han verkade ha saknat mig lite i alla fall för när jag kom hem på kvällen och han fick syn på mig blev han själaglad. Hans små armar och ben trummade oavbrutet och hela ansiktet log när han såg mig.  Mitt hjärta smälte förstås. Det var underbart att se att han där knodden som jag älskar så enormt också har känslor för mig.

Syster, jag och cava. 

En glad skrutt!

* allt är okej. Men gillar att sjukvården tar sig tid att kolla upp sådant som kanske kan vara eller bli ett problem. 

Tankar från soffan

Om jag fastnade i öknen eller nånstans där det inte finns rent vatten och valde att dricka min egen bröstmjölk, hur länge skulle jag klara mig då? Alltså, det blir ju som ett slutet system men till slut måste det vara för lite vätska för att skapa ny? Eller så blir näringsinnehållet för litet? Hur snabbt tar det slut? Jag tänker att jag i alla fall borde klara mig längre än de som inte har någon bröstmjölk att dricka. 

I går när jag borstade tänderna slog det mig att jag och A faktiskt tar hand om ett barn. Innan han föddes hade vi ingen aning om hur man egentligen gör, även om vi förstås tagit hand om andras barn kortare stunder. Men nu liksom kan vi. Och Felix litar blint på att vi ska ta hand om honom. Ganska cool känsla. Vi kan!

Liten glädje är också glädje

I dag hittade jag ett par byxor till i garderoben som jag fortfarande kommer i efter att graviditeten gjort höfterna bredare. Och som bonus var det de första svarta byxorna! Underbart! 

Nu har jag tre byxor att variera mellan. Ett par fler än under graviditeten. Mycket mycket nöjd. 

(Ja, jag kommer förstås i graviditetsbyxorna också men av princip vägrar jag använda dem nu. Har man bara haft två byxor i ett halvår är man väldigt less på dem. Man som i jag i alla fall.)

Dessutom ÄLSKAR Felix när jag gör det

Det bästa med att ha barn är att jag kan gå runt och prata strunt med mig själv och sjunga små idiotvisor med en halvkass melodi och text där jag sjunger vad jag gör just nu, utan att någon tycker att det är det minsta konstigt. 

Sån jävla win!

Stockholm <3

En fruktansvärd fredag. Jag kan fortfarande inte skriva några ord som på något vis gör det vansinniga terrordådet rättvist. Jag har inga ord. Jag försöker men raderar allt. 

Som min kollega sa: "Tystnad hellre än floskler".

Men jag tänker "tänk om" som alla andra och är varm i hjärtat av den värme och gemenskap och kärlek som Stockholm visat. Folk brukar säga att stockholmare är kalla och egoistiska och bara stressar fram längs gatorna utan att bry sig om vilka medmänniskor de råkar gå in i. Folk har aldrig haft mer fel. Jag älskar den här staden och människorna i den. Och just nu känns det viktigare än någonting annat. Att älska. 

Borde väl passa på att köpa en lott nu

Plötligt händer det. Skrutten sov sju timmar utan mat. Vaknade en gång och fick napp av A, sedan sov han ostört hela natten till klockan fem. Utropstecken!

Sen att han var ett skrikmonster som absolut inte ville ligga/sitta/bli buren/sova under hela kvällen i går försöker jag glömma.

Barnen, krigets offer

Jag klarar inte av att se barn som far illa längre. Alltså, det är ju inget jag har mått gott av att se tidigare heller men jag har på något vis ändå klarat av det, distanserat mig från det. Det går inte alls sedan Felix kom. 

I går grät jag till tv-nyheterna efter den där vansinniga giftgasattacken i Syrien. Små barn som låg och kippade efter luft med syrgasmasker på sig. Medvetslösa efter att ha andats in gasen, spyendes blod. En man bar en liten flicka, kanske fyra år gammal, vars liv var bortom räddning. 

Och det går inte. Världen kan inte vara så här grym. Barn kan inte få lida så här mycket för att vi korkade jävla vuxna ska spela något maktspel med varandra.

Ibland tänker jag att det var fel att skapa Felix, att låta honom växa upp i en värld som verkar bli grymmare och grymmare att leva i. Må han och hans jämnåriga göra världen till en bättre plats när vi nu misslyckas så fatalt. 

Rutiner schmutiner

Förra veckan var jag på föräldragrupp för första gången. Det var trevlig och det kändes som att jag faktiskt kan ha en del gemensamt med de andra. Förutom att vi har barn i ungefär samma ålder alltså.
Hur som helst. Det var en person där som berättade att de redan hade rutiner med sin lilla baby. Rutiner som i att ”klockan sju varje kväll lägger vi barnet i dess säng och så ska barnet sova”. Typ. Och jag blev lite överrumplad av det, för det kändes så tidigt och som att de var hundra år före i barnets utveckling än vad vi är.

Här finns det liksom inga rutiner alls. Eller ja, han somnar ju oftast på kvällen vid ungefär samma tid men det kan vara i min famn, i A:s famn, i vaggan, i nästet i sängen, i soffan. Och då har han sällan pyjamas på sig. Det får han först när A går och lägger sig och kommer med honom till mig för matning. Och han sover ju inte ensam i sin egen säng heller. Han har bara legat i den vaken en gång. Han sover i nästet mellan oss och vaknar massa gånger per natt vissa nätter. Äter flera gånger per natt och ger mig aldrig mer än fem timmars sömn i sträck.

Och jag blir så osäker och fundersam och jag vet liksom inte. Ska vi försöka skapa mer rutiner? Lägga honom i sin egen säng? Försöka få honom att inte äta var tredje timme på natten? Ha en nattningsrutin?
Jag tycker ju liksom att allt funkar ganska bra som det är nu. Han somnar lite var som helst och går att flytta när han sover utan att han vaknar varje gång, även om det också händer förstås. Han känns ju trygg och lugn och sover ofta och mycket. Visst skulle jag vilja att han sov längre stunder på nätterna och inte ville ha mat så ofta. Men han kanske behöver det för att vara mätt? Han växer massa och hans viktkurva har gått från låg till över normal sedan han föddes så det är inte så att jag inte har tillräckligt med mjölk till honom. Han har ju för tusan gått upp två kilo på två månader! Fast om vi skulle ge massa mat eller extra ersättning på kvällen skulle han kanske sova lite bättre?

Hur har ni andra gjort? När har ni skaffat rutiner? Jag behöver input.