Känslan klockan sju på julaftonsmorgon.

Klockan var knappt gryning den här tiden på året. Beckmörkt och vinden ven utanför fönstret. Jag vaknade av något. Babyn, hunger, snor i näsan kanske? Oavsett var känslan inte ångest och trötthet utan hela jag fylldes med en outsinlig glädje. 

Lycka. 

Jag är lycklig. 

Insikten slog mig som en käftsmäll. Jag behöver inte önska mig lycka mer. Jag behöver inte tänka att jag borde vara lycklig. Jag är det. På riktigt. 

Visst, livet hade kunnat vara bättre. Vi hade kunnat ha ett eget hem, större vänskapskrets, båda två ett jobb, mer pengar på banken, en bättre hälsa. Men det gör liksom inget att så mycket är oklart för framtiden. Att vi inte vet hur länge vi har möjlighet att vara hemma med babyn eftersom kassan kan tryta. Att vi inte vet hur länge vi får bo kvar här. Att vi inte vet när och om A får ett jobb efter studierna. 

Allt hade kunnat vara bättre och ordnat. Men det spelar liksom ingen roll. Jag känner ingen extrem ångest över det. Det som översköljer alla andra känslor är fortfarande lycka.

Så jag väckte A, trots att det knappt var gryning bara för att säga det. "Jag är lycklig". Klockan sju på julaftonsmorgon är det den känslan jag har.