Det jobbiga

Att jobba på tidning när världen brinner är tungt. När någon tar en lastbil och kör in i en julmarknad. Där folk dricker glögg och strosar bland bodar med hantverk. När någon framför kamerorna skjuter en ambassadör med flera skott i ryggen. Där konst hänger på väggarna och människor kommit för att njuta av vackra och tankeväckande ting dagarna innan jul. 

När det händer samma dag. När jag jobbar. När vi måste vara på tårna, fatta snabba etiska beslut, dubbelkolla fakta, rubricera om, sända live i timtal, klippa ut, skriva texter, liverapportera. När vi ser ocensurerade filmer och bilder som är så hemska och obehagliga att vi inte kan få dem från näthinnan. 

När jag samtidigt är gravid och känslig och tydligen inte har samma ork. 

När det händer är det inte mycket kvar av en, varken fysiskt eller psykiskt. 

I dag, när jag gått av skiftet, har jag sovit hela dagen. Vaknade nyss. Helt slut. I koma. Nätterna har jag legat vaken och tänkt på scener jag sett. Och morgnarna har jag vaknat tidigt med spänd kropp och sammandragningar i magen. 

I morse var jag så rädd för babyn i magen och mig själv att jag var tvungen att väcka A som fick stryka på mig så att jag skulle lugna ner mig.

Äsch, nu gråter jag. Jag orkar tydligen inte skriva det här ändå, trots att det alltid brukar hjälpa att skriva om det jobbiga för att bearbeta det. Men jag är tydligen för slut för det. Inte redo. 

Men det jag kan konstatera är att jag verkligen inte har samma ork som förut, och att jag måste ta hand om mig mer. Mig och babyn i magen.