Inget roligt längre

Nu kan babyn få komma ut. Det är inte roligt att vara gravid längre. Jag vill ha tillbaka min kropp. Kunna böja mig ner och plocka upp grejer från golvet, sätta på mig strumpor och skor utan problem. Kunna ha kläder som jag vill ha. Kunna sova en hel natt utan att vakna av att det gör ont. Inte ha en nerv på magen som gör så ont att jag vill vråla högt varje gång den hamnar i kläm. 

Har extrema sammandragningar nu också. Som gör ont. Har nyss varit hos barnmorskan och hon sa att det inte ska göra ont så mycket som jag beskriver. Ska ta ett urinprov och se om jag har urinvägsinfektion, det kan tydligen påverka. Är det inte det finns inget annat råd än att "ta det lugnt", men det är ju typ allt jag gör. 

Om det inte lugnar sig tyckte hon att jag skulle ringa förlossningen. Det kan ju finnas risk att livmodertappen blir uppmjukad och babyn kommer för tidigt om man har mycket sammandragningar, och det kan de kolla upp på förlossningen.

Även fast jag säger att babyn gärna får komma nu så vill jag ju inte det egentligen. Jag vill ju att den ska vara så stor och frisk och utvecklad som den ska. Så jag hoppas att sammandragningarna slutar göra ont och vara så många. 

Jag är så trött så trött också. Vill sova. I flera veckor.

Jag sa ju att det var en medicinboll

Och jag ljög fan inte. 

Bildbevis, ofiltrerat och oglamoröst. 

Herregud vad knasigt det ser ut. Det ser verkligen ut som att någon klistrat fast en klotrund boll på min mage. Brukar magar vara så här runda verkligen? Ser ju så knäppt ut när jag vid revbenen är nästan precis som vanligt. 

Medicinbollen

Herregud vad magen växer. Nu har den utökat på bredden också, så nu kan jag inte tas för en ickegravid bakifrån längre. Nu är magen liksom överallt. Pa-pa-da här kommer jag och tar plats. En stor medicinboll ungefär. Men det är ju inte konstigt, där inne finns ju ett barn på 2,5 kilo snart. Absurt.

Häromdagen var det också exakt en månad tills jag går på föräldraledighet. 23 januari, cirka en och en halv vecka innan babyn ska komma. Fast då slutar jag ju med skiftledighet så egentligen blir sista jobbdagen den 17.

Skönt att min ersättare ska gå bredvid mig de två sista skiften också, ifall jag mot förmodan skulle föda i förtid eller nåt sånt. Det känns som att mina chefer tänkt ut det här rätt bra.

På torsdag ska vi till barnmorskan igen. Herregud vad man springer där hela tiden nu. Antar att vi ska ha kommit fram till nån sorts förlossningsplan tills dess. Hittills vet vi att: 1) jag tänker ta smärtlindring om och när den behövs. Tänker lustgas i första hand, eventuellt epidural om jag kan, svanktatuerad som jag är. 2) A får gärna massera mig som smärtlindring. 3) Finns det badkar SKA jag bada. 4) Jag är inte särskilt rädd för något utom att trasa sönder mitt underliv helt. Läste en skräckhistoria om en kvinna som gått sönder mycket och sedan blivit ihopsydd fel så hon plötsligt hade TVÅ slidöppningar. Sådant kan få mig att drömma mardrömmar. 5) Vi måste ha med mycket mat eftersom jag är ett monster utan en stabil blodsockernivå, och det är ju onödigt att vara värre än vad som behövs. 

Ja, det var väl det. Behöver man planera så mycket mer egentligen? Tar gärna emot tips!

Och annars då? Vi har fått hem vagnen och sängen. Vagnen är redo för babyn redan nu, men sängen har vi inte skruvat ihop ännu. Tänker att vi väl ska hinna det någon gång under de kommande fem veckorna.

Vecka 35, och nedräkningen har börjat på riktigt. Snart är medicinbollen här. Utanför magen.

Känslan klockan sju på julaftonsmorgon.

Klockan var knappt gryning den här tiden på året. Beckmörkt och vinden ven utanför fönstret. Jag vaknade av något. Babyn, hunger, snor i näsan kanske? Oavsett var känslan inte ångest och trötthet utan hela jag fylldes med en outsinlig glädje. 

Lycka. 

Jag är lycklig. 

Insikten slog mig som en käftsmäll. Jag behöver inte önska mig lycka mer. Jag behöver inte tänka att jag borde vara lycklig. Jag är det. På riktigt. 

Visst, livet hade kunnat vara bättre. Vi hade kunnat ha ett eget hem, större vänskapskrets, båda två ett jobb, mer pengar på banken, en bättre hälsa. Men det gör liksom inget att så mycket är oklart för framtiden. Att vi inte vet hur länge vi har möjlighet att vara hemma med babyn eftersom kassan kan tryta. Att vi inte vet hur länge vi får bo kvar här. Att vi inte vet när och om A får ett jobb efter studierna. 

Allt hade kunnat vara bättre och ordnat. Men det spelar liksom ingen roll. Jag känner ingen extrem ångest över det. Det som översköljer alla andra känslor är fortfarande lycka.

Så jag väckte A, trots att det knappt var gryning bara för att säga det. "Jag är lycklig". Klockan sju på julaftonsmorgon är det den känslan jag har. 

Det jobbiga

Att jobba på tidning när världen brinner är tungt. När någon tar en lastbil och kör in i en julmarknad. Där folk dricker glögg och strosar bland bodar med hantverk. När någon framför kamerorna skjuter en ambassadör med flera skott i ryggen. Där konst hänger på väggarna och människor kommit för att njuta av vackra och tankeväckande ting dagarna innan jul. 

När det händer samma dag. När jag jobbar. När vi måste vara på tårna, fatta snabba etiska beslut, dubbelkolla fakta, rubricera om, sända live i timtal, klippa ut, skriva texter, liverapportera. När vi ser ocensurerade filmer och bilder som är så hemska och obehagliga att vi inte kan få dem från näthinnan. 

När jag samtidigt är gravid och känslig och tydligen inte har samma ork. 

När det händer är det inte mycket kvar av en, varken fysiskt eller psykiskt. 

I dag, när jag gått av skiftet, har jag sovit hela dagen. Vaknade nyss. Helt slut. I koma. Nätterna har jag legat vaken och tänkt på scener jag sett. Och morgnarna har jag vaknat tidigt med spänd kropp och sammandragningar i magen. 

I morse var jag så rädd för babyn i magen och mig själv att jag var tvungen att väcka A som fick stryka på mig så att jag skulle lugna ner mig.

Äsch, nu gråter jag. Jag orkar tydligen inte skriva det här ändå, trots att det alltid brukar hjälpa att skriva om det jobbiga för att bearbeta det. Men jag är tydligen för slut för det. Inte redo. 

Men det jag kan konstatera är att jag verkligen inte har samma ork som förut, och att jag måste ta hand om mig mer. Mig och babyn i magen. 

Graviditetstankar

1. I dag märkte jag att jag inte längre kan se mitt kön. Alltså inte ens lite, inte ens om jag vrider på kroppen. Undrar hur länge sen det var jag kunde det, har inte märkt det förrän nu. 

2. Att ha en liter mer blod i kroppen har plötsligt gjort att jag knappt frusit på hela vintern. Absolut största fördelen med att vara gravid. 

3. Jag är tydligen i åttonde månaden nu. ÅTTONDE. Herregud. Är det inte nu man ska vara höggravid?

Om håret, gäster, sängen, magen och det där andra

I dag när jag kom hem var det bara A hemma. Det var första gången på tio dagar eller nåt som vi inte har gäster här. Inte för att gäster är så jobbiga, men det är rätt skönt att kunna gå runt i trosor hemma och liksom bara vara tyst och stilla utan att bry sig om någon annan. 

Till jul får vi gäst igen, A:s syster kommer och firar med oss nu när vi bestämt oss för att bara vara hemma. 

För övrigt det bästa beslutet som fattats. Herregud vad skönt att inte åka nånstans utan bara vara hemma, bara vi tre, och göra precis vad vi vill. Exakt det jag behöver just nu. 

Så har vi köpt ny säng också. En mindre. Kanske ologiskt nu när vi blir tre, men för att babyn ska kunna få en egen säng krävdes en mindre. (På önskelistan till drömlägenheten: Större sovrum.) Vi fick också vända sängen 45 grader för att barnsängen ska få rum och det var typ det bästa vi gjort. Plötsligt vaknar vi till fönsterutsikt. Helt ljuvligt. 

Köpte också en ny fåtölj när vi ändå shoppade. Den var rätt billig och nåt min mamma faktiskt pushade för. "Du behöver ha någonstans att sitta när du ammar eller matar barnet." Och det har hon ju rätt i. Vår, eller hyresvärdens egentligen, stora schabrak till soffa är typ den obehagligaste som finns att sitta i en längre stund, så hon har nog rätt. 

Magen mår fortsättningsvis bra. Tror jag. Viktkurvan hade gått ner lite lite på sista besöket men barnmorskan trodde det berodde på att babyn hade fixerat sig i bäckenet. En halvtimme senare fick vi det bekräftat på det extra ultraljudet. "Babyn ligger som en propp" sa hon. Och moderkakan har flyttats uppåt så det bör inte vara problem att föda vaginalt. Eller ja, i alla fall inte på grund av att moderkakan är i vägen. 

Har fått min första riktiga krämpa också. En nerv som är i kläm på magen. Det känns ungefär som att någon har eldat på en kniv och sedan sticker in den strax till vänster om mellangärdet. Gör så förbannat ont att jag, som aldrig går till läkare i onödan, funderar på att gå till vårdcentralen och få nån typ av råd eller medicin för att få det att sluta. Det hugger liksom till vid de mest olämpliga tillfällena. Eller ja, typ hela tiden faktiskt. Vaknar flera gånger varje natt och störs av det både hemma och på jobbet. Och kan knappt nudda huden där heller eftersom den liksom brinner. 

Borde kanske inte klaga egentligen, jag som inte mått illa eller haft någon foglossning eller någon annan krämpa under hela graviditeten. Men va fan, lite får jag väl också klaga. Det gör ju vrålont. 

Kulan! Där jag numera spiller mat. 

Och så håret då. Jag var så jävla less på mitt hår att jag spontanbokade en klipptid. Jag brukar inte vara sentimental eller ångra ett frisörbesök, men fan vad jag ångrade detta. Han färgade mig helt okej, även om det fläckvis känns lite randigt och lite väl gult, men klippte mig helt åt skogen. Jag ville ha en uppklippt frisyr med kortare nacke och längre fram. En lång bob typ, luftig och fräsch. Hade för första gången någonsin sparat en bild i telefonen och visade honom den innan. 

Gick därifrån med en trekantshatt på huvudet. En rak page, utan tillstymmelse till uppklippt och inte ett dugg längre fram än bak. Dessutom klippte han för mycket och helt spikrakt i topparna. 

Så himla besviken. 

Som tur är ser det ju helt okej ut ändå, om jag kämpar lite med att få ner fluffet vid öronen. Det blir ju så knäppt när det är så himla tjockt där.

På jobbet sa mina kollegor att jag har Skam-Nooras frisyr. Och vad jag har förstått är det hett eftertraktat just nu. 

Själv sparar jag serien till föräldraledigheten. 

Säg ja!

Om man är gravid, har lite oklart med hur mycket föräldrapenning man får, har en sambo som lever på studiebidrag och -lån, måste köpa ny säng så en barnsäng ryms i sovrummet och ska investera i en barnvagn som visserligen är begagnad men ändå kostar rätt mycket. Om man är där, får man ändå köpa sig en ny handväska för 4 000 kronor?

Ta också i beaktande att 1) det handlar om kärlek här och 2) den väskan personen haft de senaste tre åren är ett loppisfynd för 1 euro. 

Nämen vilken glädje ...

Fick brev från Försäkringskassan i dag. De har inga uppgifter om att jag är försäkrad i Sverige.

Alltså va fan? Jag orkar inte. 

Ska jag behöva gå igenom samma skit som jag gjorde med a-kassan då för två år sen? Att jag liksom inte får några pengar från varken Åland eller Sverige för att jag är i något himla limboland? Hur jag nu kan vara det, jag har varit folkbokförd här sedan januari 2015. 

Vill bara lägga mig ner och gråta. 

Helgen vecka 48

Snart har helgen vecka 48 tagit slut. 

Som låten med Bob Hund heter. Bob Hund som var det band jag och A tittade på den helgen som babyn i magen blev till.

I dag är det dessutom prick två månader kvar tills den ska komma ut.

Lycka och vagel

Lycka kan vara att videosamtala i tre och en halv timme med sin kille som är på annan ort och befunnit sig där mer eller mindre i två veckor i sträck. 

Herregud vad jag saknar honom. Uppenbarligen. 

Annan rolig sak: bildgooglar man vagel hittar man mig och den här bloggen ganska högt upp. Har nu skrivit upp vagelkändis på mitt CV. 

Saknar saknar saknar

Okej, nu börjar saknade efter rödvin bli enormt enormt stor. Och det hade jag liksom väntat mig. Rödvin är liksom min favorit och hittills har jag inte hittat något alkoholfritt som inte smakar stark, lite sur svartvinbärssaft. Nåja. Bara två månader kvar. Lite drygt. 

Det jag är mer förvånad över att sakna är kläder. Jag saknar så himla mycket att kunna ha fina kläder på mig. Klänningar med smal midja och jeans med hög midja (nej, mammajeans med resår att dra över hela kulan gills inte!) och en snygg tajt tröja istoppad i jeansen. Jag vill ha det! 

Nu har jag mest bylsiga tröjor och skjortor där magen får rum eller långa T-shirtar från mitten av 2000-talet då modet var sånt. Tackade gud att jag är dålig på att rensa min garderob. Och det är inte så himla kul. Kläderna fyller sin funktion, jag slipper liksom gå naken, men särskilt spännande är de inte. 

Nu kan jag sitta och dregla över annonser på kläder och bara drömma och längta efter något nytt. Något annat än den extremt begränsade garderob jag har.

När babyn har kommit ska jag därmed 1) fira med champagne. Riktigt sån. 2) köpa massa goda ostar, charkuterier och rödvin och svullna i soffan. 3) köpa mig något nytt fint plagg. 

Och ta hand om en baby då förstås.

(Insikt: herregud, vi har snart ett barn att ta hand om!)