Vad önskan om ett hem kan göra för det ekonomiska sinnet

Saker jag längtar mer efter än något annat: Ett hem. Mitt hem. Vårt hem. Ett hem där vi får tapetsera om, hänga upp tavlor, sätta upp hyllor och fylla med grejer.

Och jag har bestämt mig att spara nu. Jag ska laga matlådor, inte unna mig vansinniga lyxgrejer (som om jag någonsin gjort det), inte köpa massa nytt utan liksom gå runt på det jag har. Med det jag har. Och i stället spara varje krona som blir över. 

Jag har redan börjat. Alla pengar som är kvar på mitt lönekonto när ny lön kommer åker direkt in på sparkontot. Det kan vissa månader vara riktigt mycket. Sedan kom det oerhört glädjande beskedet från Skatteverket häromdagen och det visar sig att jag betalat SJUKT mycket för mycket skatt så jag får tillbaka ett fett femsiffrigt belopp! 

Om hela den summan hamnar på lägenhetsköparsparkontot och jag fortsätter spara så mycket jag kan så har jag nog råd att köpa en lägenhet i början av nästa år. 

Det är bara en knappt år kvar. Jag kan stå ut. 

Samtidigt känner jag mig så oerhört stolt över mig själv. A kan inte bidra med så mycket i och med att han fortfarande studerar och jag har ingen buffert från mina föräldrar eller någon annan att låna av, och ändå har jag snart lyckats spara ihop till 15 procent av en Stockholmslägenhet. För en med noll ekonomiskt sinne och där pengarna liksom alltid runnit genom fingrarna är det här så oerhört stort. 

Men så är motiveringen stor också. Jag vill ha ett hem. Mitt hem. Vårt hem. 

Har återuppstått!

Alltså fy fan. Jag hade glömt bort hur vidrigt det är att ha magsjuka, och då har jag ändå haft det flera gånger i vuxen ålder.

Jag hade inte bara problem att behålla maten, jag hade dessutom vrålont i magen, värk i varje led och feber. Kunde inte äta något vettigt förrän vid åtta på kvällen. Och då började hela kalaset vid klockan två natten till i går. 

I dag tänker jag vara frisk. Inte så frisk att jag går till jobbet ännu, herregud det här önskar man ju inte ens sin värsta fiende, men frisk så att jag ska äta bra och inte ha en bubblande mage så fort jag stoppar något i den. Okej magen, deal?!

Magsjuka

Det är så jävla synd om mig. Det är allt kah orkar skriva just nu. 

Jag kanske ångrar allt i morgon bitti igen

Torpet. 25 mars. Långfredag.

Det är kallt, rått, fuktigt och ogästvänligt. Himlen så där "blöt filt"-grå och duggregn i hela luften. Inte en färgklick någonstans, bara brunt, grått och murrigt. Katterna stissiga och griniga efter både båt- och bilfärd i bur. 

Brasan vill inte ta sig. Hundra tidningspapperssidor och massa aska som tjockar upp. Ryker in så vi hostar och måste öppna ut till iskalla hallen. 

Det går omöjligt att ta av sig jacka och skor och tankarna snurrar. Det är iskallt! Vi ska sova här i natt. Det är jämngrått och tre plusgrader ute. Vad fan har vi gjort?

Så tog sig brasan. Så lugnade katterna sig. Så lagade vi Dahlmans wienerkorv/sojachorizo och öppnade taxfreevin. Eldade. Satte elelementen på full effekt. 

Och telefonen som dött i torpkylan och låg på laddning glömdes helt bort. I stället infann sig en sorts ro. Bläddra tidning. Lösa korsord. Prata strunt. 

Elda mer och mer och mer. 

T-shirtvarmt och sminket borttvättat med vedspisvärmt vatten. Täcke över benen och en katt som kurat ihop sig vid fötterna. Jag känner ett magiskt lugn i mig. Ingen stress så långt ögat når. 

Så vad fan hade vi gjort? Jo, vi hade åkt till världens bästa ställe. Förstås. 

Vilket jävla skitslut

Bara för att jag var glad och nöjd och skrev fina ord innan helgen var över slutade det skitdåligt. 

Jag har fått urinvägsinfektion. Sån där riktigt illa där det gör vrålont att kissa och du är kissnödig hela tiden.

Har inte haft det sedan 2002 typ.

Tycker synd om mig själv. Och funderar på om jag för första gången som bosatt i Sverige igen ska behöva söka upp en vårdcentral. Hur funkat det ens nuförtiden?

Hoppas litervis citronvatten gör att det känns bättre redan i morgon.

Helg hurra!

Åh, fina fina helgen. 

Tryffelsås, mamma och pappa, körsbärskvistar och blombukett, gamla stan och restaurang med rödvin. Korsord, Amelie från Montmartre, champagne och rökta räkor. 

Dammsugning och rent badrum, sovmorgon, grön ärtsoppa med pepparrotskräm, nytt batteri i döda bilen.

Pizza och dåliga krimserier och långdusch med nagelklipp och hårinpackning.

Under filt i soffan och läsa bok.

Jag känner mig helt utvilad och lycklig. Underbar helg!

Vad Gyllene tiders Flickorna på TV2 får mig att tänka på

Det kanske var i sexan sjuan eller så. Vi var inte så upplysta och bevandrade som sjundeklassare är i dag, utan hade relativt nyss lärt oss att hångla inte betydde att ligga med kläderna på. Okej, liten överdrift men ni förstår. Vi kunde inte så mycket om sex och sånt.

Då började någon kille, som hade en äldre brorsa, att prata om att "sätta på" någon. Alla fnittrade för vi förstod att det var något snuskigt, men alla förstod inte riktigt vad det betydde. 

Det blev som ett trendord och alla gick runt och använde uttrycket "sätta på" i alla möjliga sammanhang och fnittrade förtjust eftersom de nyss sagt något snuskigt. "Sätt inte på bordet, höhöhö". 

Vänner kom och sa att de nu visste vad det betydde och fnittrade och sa "sätta på" lite titt som tätt.

Och jag fattade inte. Jag kunde inte för min värld lista ut vad det där "sätta på" kunde vara för snuskig omskrivning. Så jag frågade. Jag frågade alla. Verkligen alla.

De svarade med ett fnitter och "vet du inte vad sätta på betyder? Hihihi."

Ingen kunde ge ett svar. Trots att jag erkände att jag inte visste, att jag inte förstod hur det kunde vara snuskigt och bönade och bad mina närmsta kompisar att säga. Viska det. Skriva det. Nånting, bara jag fick veta.

Ju mer folk vägrade säga vad det betydde desto värre blev mina fantasier. Det här måste ju betyda det snuskigaste jag någonsin hört. Värsta värsta. Så snuskigt att ingen ens vågar säga det.

Efter veckor, på riktigt veckor, fick jag till slut höra från någon äldre, kanske jag frågade någon av mina systrar, att det betydde att ligga. Att ha sex. Knulla.

Antiklimaxet. Varför hade ingen bara kunnat säga det?

Då slog det mig att ingen annan heller hade fattat vad uttrycket betydde. 

Tillfredsställelse och ångest på samma gång

Jag skriver inte så ofta nuförtiden i och med att jag är webbredaktör. Men ibland händer det. 

I går till exempel. Då skrev jag en text och förberedde allt för webbpublicering för morgongänget och gick ovetande och lade mig.

I dag har texten väckt ramaskri i och med dess upprörande innehåll. Delas mest i sociala medier just nu. Har mejlkorgen full med arga mejl och missade samtal på jobbtelefonen. 

Och jag kan inte komma från att det är sjukt tillfredsställande samtidigt som så mycket ångestskapande. Mejlen är oftast inte arga på mig personligen, även om man som journalist får sin beskärda skopa skit också, men bara tonen får mig att bli lite ångesttyngd. Arga arga människor och det är svårt att värja sig, att inte ta det personligt.

Och samtidigt som de känslorna är påtagliga översvällas jag av en stor dos tillfredsställelse. Vinnarskallen. Jag skrev. Så alla blev upprörda. Mina ord.

Så himla konstig känsla det där. Så himla tudelat. Och det som kanske är charmen med mitt jobb. Skräckblandad förtjusning.

Lyxproblem

Jag har dragit mig så länge i sängen att jag nu är så hungrig att jag inte orkar gå upp. 

It's a hard knock life. 

Lärdom för framtiden

Jobba inte över. Jobba inte extra. Någon gång ja, men 40 timmar per vecka är tillräckligt med mitt jobb och mina kocko-arbetstider. Det sliter tillräckligt.

Har funderat över varför hela mitt mående varit kass i februari tills jag räknade ut att jag jobbat 30 timmar övertid. Bah. 

Så inte värt det.